Med leriga skor

FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Att sälja sin själ

Från skogsvildrenens marker i Kuhmo. 8 augusti 201o. Foto: Håkan Eklund.

I senaste nummer av de finska naturfotografernas högklassiga medlemstidskrift "Luontokuva" hittas en intressant bokpresentation som ger många lärdomar.

Det handlar om en nyutkommen bok om den sällsynta skogsvildrenen (Rangifer tarandus fennicus) som nästan hann bli utrotad i Finland, innan den efter kriget igen vandrade in från Ryssland till skogsvildmarkerna i Kuhmo (vid östgränsen) i Kajanaland.

Boken ifråga är skriven av Lauri Kontro och illustrerad av den kända finska naturfotografen Antti Leinonen (som bor i Kuhmo). Jag har ännu inte fått mitt recensionsexemplar av boken (som jag skall presentera i olika tidningar), utan skriver nu det som den finska naturfototidskriften tar upp.

Nämligen: hur en naturskyddsfokuserad naturfotograf exploateras av en bokförfattare som inte är seriös! Trots att den fina boken är presenterad som ett fint bildverk, handlar det om en s.k. "manipulerande pamflett" som är fylld av förvrängningar och via felaktig information gör rovdjur till syndabockar!

Författaren till boken "Metsäpeura" (Skogsvildrenen) är ordförande för Suomen Metsästäjänliitto (Finlands Jägarförbund) och chefredaktör för en jordbruksproducenttidning som heter "Maaseudun Tulevaisuus" (ungef. Landsbygdens framtid). I artikeln tar recensenten Pertti Koskimies fram ett stort antal exempel på populistiska överdrifter som inte har något med verklighet och vetenskap att göra ...

Eftersom skogsvildrenspopulationen är på nedåtgående gör författaren vargarna till syndabockar; alltså skall de skjutas för att rädda skogsvildrenarna! Just så jobbar populister ... Inget skrivs om de verkliga orsakerna, nämligen ekonomiskogsbrukets förödande framfart som spolerar de naturliga biotoper som dessa taigadäggdjur behöver för att trivas. Som på bilden ovan. Idag finns det ju bara spillror kvar av det ursprungliga taigaekosystemet där både skogsvildren, varg och björn i tiden kunde leva i balans. Det är alltså inte vargen som stör balansen, utan MÄNNISKAN.

Alla de av oss som varit i Kuhmo för att fotografera björn och varg från Lassi Rautiainens fotogömslen har med egna ögon sett hur det ser ut: kalhyggen, planteringar, skogsdiken, skogsbilvägar etc. Och än idag hugger Forststyrelsen (= den finska varianten av Domänverket) ner primärskog (500 år gamla urskogar) i Kuhmoområdet och förvandlar dem till ekologiskt värdelöst "trash", dvs. ekonomi/-industriplantager. Tragiskt.

I en liten textruta efter artikeln frågar Luontokuvas chefredaktör (t.f) Raisa Nevalainen: "Sålde du din själ, Antti Leinonen?". Han erkänner att detta blev helt fel; när han kontaktades av förlaget hade han ingen information om författaren, och dennes avsikter. Han visste inte heller att boken i själva verket skulle göras till ett bildverk, där hans namn också blev ett bärande element (han är mycket känd i Finland). Man kan ju fråga sig varför en yrkesfotograf inte kollar bättre, men när man känner dessa "skogseremiter" till naturfotografer där uppe i taigan så vet man att de inte blandar sig så mycket i vad som sker nere i huvudstaden. Och detta förlag (Maahenki) har ju haft ett "varumärke" som ett förlag som ger ut massor med naturskyddstillvänd sakprosa/bildverk/"naturlitteratur". De skall leva på sina bilder, och är förstås glada att ha en bra kund. Men ...

"Skulle jag ha vetat på vilket sätt och i vilket sammanhang mina bilder kommer att användas, skulle jag absolut inte ha gått med i bokprojektet", säger en besviken Antti Leinonen (som i tiden blev känd för fina järvbilder i National Geographic).

Så här ser boken ut: http://www.maahenki.fi/kauppa_tuote.php?tuote=714

Postat 2011-08-31 20:43 | Läst 6288 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Bronsåldersskärgård

Forngravar, Bäckishällorna, Kimo. Augusti 2011. Foto: Håkan Eklund.

Sista semesterveckan tillbringade jag och hunden ensamma på stugan; härliga dygn utan kontakt med yttervärlden. Det vill säga ingen radio, internet, ingen el-ström ... Dessutom inget rinnande vatten eller andra bekvämligheter. Ekologiskt så det förslår.

Men det är så jag/vi vill ha det. Allt det bekväma är ju vardag idag och då blir ju det enkla lyxigt. Åtminstone känner jag och fru A det så. Vatten fanns i överflöd från regnskurar, samlat i såar under stuprännor ... Fungerar helt utomatiskt ...
Och ute på gården har jag byggt en "Kalaharigrill" av stenar, där lagas gourmetmaten på glödbädd. Inne räcker det bra med en Trangia.

Men det var inte det som jag ville plocka fram, utan stenarna på bilden ovan. Vårt fritidshus på farfars gårdstun ligger nämligen i bronsåldersskärgård. 500 m från stugan, uppe på en liten bergsrygg ligger en rad med forngravar. Ordentliga stenhögar som får fantasin i rörelse; hur såg det ut för 2000 - 3000 år sen när detta var utskärgård? Intill gravarna inne i skogen ligger lämningar från ett dåtida säljägarboställe, utgrävt av en massa arkeologist bevandrade, under ledning av forskare från bl.a. Umeå universitet. Och hur orkade dessa säljägare släpa ihop alla dessa stenar, många vägar säkert 100 kg! Och vilket språk pratade dessa människor? Detta ligger ju i den smala svenskspråkiga kustremsa (ca 10-15 km just här i trakten, mellan det finska Finland och havet ..) som kallas för Svenskösterbotten.

Ja, sånt funderade jag och hunden på när vi en och annan kväll traskade upp till berget för att njuta av stillheten. Som sällskap hade vi dubbeltrast och två smalnäbbade (sibiriska) nötkråkor. Och i bärriset fanns det kråkbär, lingon, odon och blåbär i massor.

Idag är det från denna forntida strand ca 5 km (fågelvägen) till dagens havsstrand (Oravaisfjärden).

Postat 2011-08-30 22:40 | Läst 6556 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

I trollskogen

I trollskogen, Bromarv, Västnyland 27.8.2011. Foto: Håkan Eklund.

Det är länge sen jag plockat svamp, men nu kunde jag bara inte låta bli. Dessutom smittades jag av det kunnande och den positiva energi som "mina artkursister" bjöd på. Vi hade tagit oss ut till ett avsidesbeläget skogsområde nära havet för att tillsammans med experten Esko V träna artkännedom (mossor, lavar, svampar och kärlväxter), och plötsligt omgavs vi av kantareller och svarta trumpetsvampar i massor! Det var bara att plocka, kilovis.

Dessutom fanns det gott om blåbär och lingon (de senare är inte mogna ännu). På två ställen hittade vi björnskit, dock inte färsk sådan - detta i sydligaste delen av "Trängselfinland". Härliga skogsmarker med havsvikar, glosjöar, berg och raviner. Ångrade att jag inte hade tagit stativet med, för ordentlig fotografering.

På bilden ovan inspekteras bl.a. svartbräken som växer i skrevor på klippväggen; här kunde vi bra föreställa oss häckande berguv. En nötkråka hördes kraxa från hasselsnår, en högljudd lärkfalk passerade över trädtopparna och några flyttande sparvhökar (och en gök) noterades.

När jag sent omsider kom hem, rensat, stekt och laddat upp med varma svampsmörgåsar och svalt öl blev det en läcker avslutning på dagen! Synd bara att dagsljuset var slut när jag väl var hemma och tömde ut bytet på bordet. Det blev en härlig hög i gult och svart i alla former och krumbukter - som skulle ha gjort sig bra på bild.

Postat 2011-08-29 14:51 | Läst 6167 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Ett själslandskap

Paljakmossen, Komossa. Augusti 2011. Foto: Håkan Eklund.

Stora öppna myrar är något av ett själslandskap för mig. När jag började ströva omkring i skog och mark som tonåring, var det just myrarna som ingav en känsla av riktig ödemark, bl.a. denna som ännu är i naturtillstånd.

Detta var den enda naturtyp som (om myren var odikad) kändes äkta, ofördärvad av människohand. Skogarna och odlingslandskapet var ju genommanipulerade och utskärgård och fjällområden låg utanför mitt "revir" som ung kille. Idag hotas samtliga naturtyper av energiindustrin (torvtäkter, vindkraftverk ...). Allt i bioenergins namn ...

Och jag delar denna känsla och kärlek för myrar med många stora finska naturfotografer, bl.a. Jorma Luhta. Hans två första böcker (från 1987 och 1980) handlar just om myrar. Boken "Kurkimaa" (ung. tranland el. tranmarker) från 1980 finns i min samling och är en härlig bok, både bild- och textmässigt. Allt i svartvitt.

Myrarna har ju en helt egen (och säregen) flora och fauna. På myren på bilden ovan har jag upplevt många fina stunder, bl.a. har jag i mitt fotogömsle (våren 2010) vaknat mitt i natten till en spelande dvärgbeckasin!

Ursprungligen täckte myrar nästan en tredjedel av Finlands yta (ca 10 miljoner hektar). Idag finns mindre än hälften av myrarna kvar. Resten har dränerats i ekonomiskogsbrukets namn. I slutet av 1960-talet dikades årligen en procent av Finlands yta. Vissa forskare anser att så mycket som 30 % av alla utdikningar har gjorts i onödan, dvs. man har dikat ut näringsfattiga, öppna myrar som sen aldrig blev till skog. Alltså en storskalig naturförstörelse och slöseri, med allas våra skattebetalares pengar!

Det senare uppmärksammas sällan. Men vågade man kritisera, så blev man straffad. Jag har gått miste om ett jobb bara för att jag vågade ta ut regionens största tidning till en olagligt planerad utdikning i min hemkommun; men det är en anna historia.

I stället sökte och fick jag ett nytt jobb i Söderhavet (Fiji Isl.) ...

Postat 2011-08-22 21:40 | Läst 6798 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Första utställningen

Hans G Hästbacka med s-v, jag med färg. Klart för upphängning. Åbo 18.8.2011. Foto: Kim Lönnqvist.

I går kväll firades Konstens Natt i Åbo, ett augusti-evenemang som börjar ha många år på nacken. Då är det konstuttryck i alla dess former som exponeras ute på stan, längs ån, och inne i bokhandlar, gallerier, teatrar och i utrymmen av alla dess former.

Tre fotograferande medlemmar från BioFoto Finland ställde ut i samband med det svenska Konstens Natt-programmet: jag hade lekt med makroobjektivet och fångat färger och former av helt vanliga växter utanför hustrappan (4 av bilderna ovan), Hans G Hästbacka är frilanskonstnär som helt jobbar med Camera obscura (egenhändigt byggda nålhålskameror) och ställde ut fina forsbilder, Roger Sjölund hade landskap, flora och insektfauna som motiv. Hans material är ännu ouppackat på bilden ovan.

Det blev två fina väggar. Mellan kl.18 och 24 hade vi ca 150 besökare. Det blev många fina bilddiskussioner med intresserade besökare. Detta var också den första officiella BioFoto Finland utställningen med en grupp fotografer, mera är på kommande i höst.

Postat 2011-08-19 11:33 | Läst 6174 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

1 2 Nästa

Bloggar

Med leriga skor

Att sälja sin själ

Bronsåldersskärgård

I trollskogen

Ett själslandskap

Första utställningen

Håkan Eklund

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv