Ett själslandskap

Paljakmossen, Komossa. Augusti 2011. Foto: Håkan Eklund.

Stora öppna myrar är något av ett själslandskap för mig. När jag började ströva omkring i skog och mark som tonåring, var det just myrarna som ingav en känsla av riktig ödemark, bl.a. denna som ännu är i naturtillstånd.

Detta var den enda naturtyp som (om myren var odikad) kändes äkta, ofördärvad av människohand. Skogarna och odlingslandskapet var ju genommanipulerade och  utskärgård och fjällområden låg utanför mitt "revir" som ung kille. Idag hotas samtliga naturtyper av energiindustrin (torvtäkter, vindkraftverk ...).  Allt i bioenergins namn ...

Och jag delar denna känsla och kärlek för myrar med många stora finska naturfotografer, bl.a. Jorma Luhta. Hans två första böcker (från 1987 och 1980) handlar just om myrar. Boken "Kurkimaa" (ung. tranland el. tranmarker) från 1980 finns i min samling och är en härlig bok, både bild- och textmässigt. Allt i svartvitt.

Myrarna har ju en helt egen (och säregen) flora och fauna. På myren på bilden ovan har jag upplevt många fina stunder, bl.a. har jag i mitt fotogömsle (våren 2010) vaknat mitt i natten till en spelande dvärgbeckasin!

Ursprungligen täckte myrar nästan en tredjedel av Finlands yta (ca 10 miljoner hektar). Idag finns mindre än hälften av myrarna kvar. Resten har dränerats i ekonomiskogsbrukets namn. I slutet av 1960-talet dikades årligen en procent av Finlands yta. Vissa forskare anser att så mycket som 30 % av alla utdikningar har gjorts i onödan, dvs. man har dikat ut näringsfattiga, öppna myrar som sen aldrig blev till skog. Alltså en storskalig naturförstörelse och slöseri, med allas våra skattebetalares pengar!

Det senare uppmärksammas sällan. Men vågade man kritisera, så blev man straffad. Jag har gått miste om ett jobb bara för att jag vågade ta ut regionens största tidning till en olagligt planerad utdikning i min hemkommun; men det är en anna historia.

I stället sökte och fick jag ett nytt jobb i Söderhavet (Fiji Isl.) ...