Här hör vårjakten hemma

Ålands jakt & fiskemuseum, Käringsund, Åland 2006. Foto: Håkan Eklund.

Här hör vårjakten hemma - på ett skärgårdsmuseum! Vårjakt på återvändande sjöfåglar var i tiden en viktig del av skärgårdsbornas överlevnadskoncept och en del av deras naturahushållning - en del av en traditionell skärgårdskultur att respektera. Men den hör inte till 2000-talet, av många olika orsaker - trots att jägare i Skärgårdshavet (Åland, Åboland) med våld försöker hålla den kvar som nöjesjakt.

Lars Englund skriver i sin fina bok "Vettar och sjöfågeljakt" (163 s, 2007): "Ända fram till förra sekelskiftet var behovsjakten av stor betydelse men flera faktorer kom under 1900-talet att bidra till en katastrofal minskning av sjöfågelbeståndet. 1955 utfärdades totalförbud för den viktigaste jakten, vårjakten. Men skärgårdarnas avfolkning hade då redan gått långt." Detta gäller alltså Sverige.

Jag har för mig att vårjakten i Sverige pågick mycket längre; kanske inte - måste kolla andra källor.

I Conny Anderssons  universitetsuppsats (Åbo Akademi) om sjöfågeljakt med vettar på Nötö i Åbolands skärgård skriver han (1994) så här: "Majoriteten av jägarna betonade att man inte jagar av samma skäl som förr. På 1920-30 talen gällde det att få mat. Det var viktigt om våren då isen lossade, att man fick färskt kött. Man hade ju ätit salt mat hela vintern."

Sen fortsätter informanten (som Connys intervjuat) med att påpeka att det skett en "funktionsförändring" inom vårjakten: "Efter kriget började skyttet mer och mer utvecklas till en hobby. Vettaskyttet övergick från att ha varit en näringsgren till att bli en hobby."

Lars Englund skriver i sin bok "Vettar och sjöfågeljakt" att det uppstod en konflikt när stadsbor önskade ta del av vårjakten. "Nu blev skärkarlarna biträden till män med dyrbara vapen och utrustning av senaste modell. Det tog emot, men överlevnad krävde anpassning. Att dela med sig av generationers jakterfarenhet och att bistå med logi, transporter, jaktinstruktion, skårbygge och vettar gav nödvändiga inkomster och del i jaktbytet. Vad en del innerst kände gav upphov till uttryck som herrskapasjägare, herrskyttar och söndagsjägare." Sen nämner författaren om ett antal lustjägare som visade all brist på känsla för liv i naturen, bl.a. en minister W.V.Thomas som ansågs vara "en mordisk herre, allt ville han döda."

Idag är vårjakten en ren och skär lustjakt! Eftersom all fågeljakt är nöje och hobby, kan nog dessa nöjesjägare vänta till sensommar och höst, som all annan jakt. Att dessa annars så utsatta sjöfåglar får flytta, spela och häcka i lugn och ro i våra skärgårdar efter en lång och hård vinter.

Att Ålands landskapsregering (LR) inte har haft det goda omdömet att inse att tiderna förändrats, är synnerligen beklämmande. I ett landskap som gör allt för att välkomna turister, ger inte denna trotsiga och primitiva inställning till exploateringstänkande en positiv image. Nej, verkligen inte!

LR har fortsatt att ge tillstånd att skjuta alfåglar under våren, en fågelart som bara försöker flyga förbi Åland på sin väg till sina arktiska häckningsområden i norra Lappland. Och nu vill LR utöka artlistan med ejder ... (ger man lillfingret till .... så ...../= en skrämmande och arrogant politik).

Normalt är man i Finland/på Åland kvick att hålla Sverige som ett föredöme; här kunde de faktiskt se sig i spegeln och inse att ni i Sverige har agerat betydligt mera föredömligt i den här frågan!

Om det är så att EU börjar luckra upp vårjaktfrågor, då är det illa för naturen! De är många som står i kö med sina bössor ...

De flesta moderna människor idag (med pengar och avancerad utrustning)  har helt tappat känslan för den typ av jakt och naturhänsyn som äkta skärgårdsbor  i tiden visade. De var beroende av naturen, det är inte "herrskapsjägarna" som Englund skriver om. Därför får inte en gammal husbehovsjakt bli en nöjesjakt med tillgång till muskelbåtar och avancerade jaktvapen ...

Härskarplanen

Inkallade. Nylands brigad, Ekenäs. Vintern 2011. Foto: Håkan Eklund.

En lycka för Europa och mänskligheten att Hitler och Tredje riket förlorade andra världskriget: det är den första spontana reaktionen efter att ha läst Härskarplanen. Himmlers jakt på det ariska ursprunget skriven av den kanadensiska vetenskapsjournalisten Heather Pringle. Det handlar om en 490 sidors pocketbok som jag hittade i en liten bokaffär i Södermalm härom sistens.

Och detta är ingen lättviktare; boken innehåller ca 100 sidor med noter (källhänvisningar) och drygt 20 sidor med litteraturkällor. Det är ett stort och mycket intressant arbete om något av det mest horribla som genomförts i Europa.

Boken handlar om Himlers stora intresse för den nazistiska rasläran, hur han lät värva framstående forskare och vetenskapsmän till  en nazistisk forskningsavdelning (Ahnenerbe)  i syfte att återskapa en arisk guldålder. Himmler organiserade omfattande expeditioner  i Europa och till Asien före kriget för att söka efter arkeologiska lämningar som kunde bevisa idén om ett ariskt herrefolk, för att kunna rättfärdiga en rasideologi som gick ut på att mörda "raser" de ansåg lägre stående, bl.a. judar.

De var mycket intresserade av våra skandinaviska länder, och gjorde bl.a. detaljerade arkeologiska undersökningar i Bohuslän, i Karelen och i Norge. Till Island var de också på väg, men deras avsikter avslöjades. De gillade ju långa blonda nordbor med höga pannor och blåa ögon ...

Det mesta som producerades av deras forskare blev förstås historieförfalskning. Sen när kriget började kunde de ju börja implementera sitt "rasförädlingsarbete", och till det hörde ju att putsa bort alla defekta och lägre stående av "icke-nordiskt" utseende ...

Jag började läsa boken på båten hem genom ismassorna. Nu, många kvällar senare, är den läst - och whiskyflaskan från båten är tömd. På sina ställen krävde läsningen en mental stålsättning, och en lindrig whiskydopning; bland annat kapitlet "Skelettsamlingen" tillhör de mer makabra ... (när de valde ut judar, bl.a 29 unga kvinnor, som sen gasades ihjäl för att man så småningom skulle få kompletta skelettsamlingar i forskningssyfte för studier i raslära ...). Men först måste man ju få bort köttet från kropparna ...
De ville få fram vetenskapligt exakta "formler" hur man skulle känna igen en jude, för att kunna döda dem ... 

När tyskarna intog Krimhalvön  hösten 1941 hade de efterföljande mordpatrullerna stora svårigheter att identifiera vilka som var judiska, bland alla brokiga folkslag som bodde i de ockuperade områdena. Och Himmlers forskare försökte få fram tydliga "rasidentifieringsguider", de ockuperade jordbruksbygderna skulle ju putsas innan markerna delades ut åt SS-folket. Men till och med de förhärdade tyska mordpatrullerna fick tillräckligt, "de började beklaga sig över den psykiska stress det innebar att kallblodigt skjuta ett sådant stort antal kvinnor, barn och spädbarn". Resultatet blev att Himmler fixade fram mobila gasvagnar ...

Vi kan bara andas ut att Hitlers och Himmlers storartade utrensningsplaner inte hann fullföljas. Trots att denna typ av läsning inte är alltför uppbyggande, så är det oerhört viktigt att veta vad som hänt. Många i Himmlers team lyckades ju förstöra en massa dokument och lura amerikanarna efter kriget - och kom undan.

Skulle de ha haft motsvarande information till förfogande, som finns i denna bok, skulle läget ha varit ett annat. Och sen hade de ju fått en ny fiende i sina gamla allierade, sovjetkommunisterna, och glömde tyskarna.

.

Enda i sitt slag

Rektor Jorma Mattinen - Åbo Akademi. 4.3.2011. Foto: Håkan Eklund.

Det är många i Sverige som inte känner till att det enda svenskspråkiga universitetet i världen utanför Sveriges gränser ligger i Finland. Det är Åbo Akademi i Åbo som grundades 1918, i  ett Finland som nyss blivit självständigt.

ÅA är Finlands svenska universitet med 7000 studenter, 1300 anställda och med verksamhet (förutom i Åbo) på många platser runt om i Svenskfinland: Vasa, Jakobstad, Helsingfors, Åland.

ÅA är ett kulturbärande bildningsuniversitet som främst är till för oss 300 000 finlandssvenskar, men förstås öppet för vem som helst som vill studera ekonomi, humanoria, informationsteknologi, logopedi, naturvetenskaper, pedagogik, psykologi, samhällsvetenskaper, teknik, teologi, vårdvetenskap, farmaci och juridik.

Trots att jag jobbat på deltid som tidskriftsredaktör (Skärgård/Skärgårdsinstitutet vid ÅA) sen hösten 2000 var det först idag som jag för första gången träffade ÅA:s rektor i samband med ett möte, i hans HQ - där det är "högt till tak".

Hade förstås kameran med och såg den här bilden när vi redan var på väg bort; ett snapshot som blev mera intressant än de mötesbilder jag redan tagit inne i hans kontor.

Lärdomen är den vanliga, som alla pressfotografer känner till, att aldrig sätta bort kameran fast "föreställningen är över" ...

Skamligt med vårjakt

Maktborgen. Riksdagshuset i Helsingfors. Foto: Håkan Eklund.

På Åland, som i stort lever på turism,  tycks man inte bry sig om positiv image - eftersom deras Landskapsregering godkänner jakt under vårflyttning/häckningstid i skärgård.

Vårjakt på fåglar är verkligen inget som hör till ett modernt och upplyst samhälle; det är negativ image i högsta potens!! Det är synonymt med att gå tillbaka till 1800-talet/tidigt 1900-tal. Den vårjakt som i tiden utövades  i Fattigfinland/Fattigsverige var livsviktig för skärgårdsbornas överlevnad. En traditionsjakt att respektera i sitt rätta sammanhang; men den skall inte återupptas i ett samhälle som drunknar i fetma och materiell rikedom! Vi lever i ett samhälle där jakt är en ren och skär hobby/livsstilsaktivitet! Och att döda "just for fun" kräver högre etik än jakt under våren!

Dessutom: med vilken rätt skjuter ålänningar samernas alfåglar? Alfågeln som häckar i karga fjällsjöar ovanom trädgränsen häcker inte ens i sådana mängder i finska Lappland som rika och välnärda ålänningar dödar under vårflyttningen! Hur kan sådant vara tillåtet i ett upplyst EU-land som Finland?! Är det ingen som ens förstår att skämmas? När vårjakten förbjöds för några år sen, glömdes alfågeln bort när artlistorna putsades, och förblev jaktbar under våren.

Men nu vill man ha mera,  nu vill alltså ålänningarna utvidga jaktbytet också  med ejder. Skulle de ha haft ens ett uns av förstånd, skulle de åtminstone ha sett till att byta ut alfågeln mot ejdern, den sistnämnda häckar åtminstone på Åland! Att alfågel inte går att jaga på höst, som jaktföreträdarna trummar ut, är en ren och skär lögn! Den är bara mera svårjagad, och under senhösten är det inte lika roligt att vara i utskären ...

Nu är det väl Svenskfinlands enda EU-parlamentariker Carl Haglund som skall lobba igenom vårjaktsförslaget i Bryssel, kan man tänka sig. Så här kunde man läsa i hans infoblad "Mitt i Europa" som kom ut 2010: "En annan förbudsfråga som Haglund fått engagera sig i är vårfågeljakten.  - Jaktförbudet är till vissa delar begripligt men för en del arter ter sig förbudet helt omotiverat, anser Haglund."

Till saken hör att stadspojken Haglund inte vet något om natur, ekologi eller jakt - men som en typisk kritstrecksrandig politiker (=maktmänniska) gör han vad som helst för att fiska röster, att vara väljarkåren till lags. Och han valdes in som sista finländska EU-representant med åländska röster, nu gäller det för honom att betala tillbaka. Just så fungerar makten.

Och maktborgen på bilden ovan får också representera den skam som den åländska vårfågeljakten kommer att förorsaka; internationellt sett är detta en oerhörd skam för Finland!

Så här skriver Nya Åland idag på sin webbsida:
http://www.nyan.ax/nyheter/index.pbs?news_id=60795

Det här innebär vårjaktsbeslutet

Lokalt Landskapsregeringen beslöt att återinföra vårjakt på guding.
Det här innebär vårjaktsbeslutet.

Om ofrihet och livegenskap

Maktens pelare. Riksdagshuset, Helsingfors. Foto: Håkan Eklund.

Var på väg till ett årsmöte ikväll, men blev kvar i bilen en stund för att lyssna färdigt på en intressant kolumnist (Kerstin Kronvall) i Radio Vega (Svenskfinland) som filosoferade kring detta med ofrihet och livegenskap.

Den tredje mars 2011 är det exakt 150 år sedan livegenskapen upphävdes i Ryssland. Det skedde utgående från ett manifest som kejsar Alexander II avgav i slutet av februari och före den 17 mars 1863 skulle alla livegna vara fria .
Kolumnisten berättade hur svårt det var att få det beslutet igenom: adelsskapet motsatte sig förstås förslaget, det var ju de som berikade sig på de livegnas bekostnad.

Så här sade Kronvall:
"Och det handlade inte om något litet beslut då livegenskapen upphävdes; av Rysslands dåvarande befolkning på ungefär 65 miljoner var 45-50 miljoner livegna. Livegenskapen hade inneburit att de livegna helt konkret ägdes av de adelsmän på vilkas marker de levde. Ägaren bestämde om vem de fick gifta sig med, var de fick bo, om kroppsaga och andra straff samt om de skulle skickas iväg att göra militärtjänst, som på den tiden var 25 år."

Sen fortsatte ofriheten i nya former under Sovjettiden. Än idag är inte ryssarna helt fria, och de är inte ensamma.

Samma ofrihet har alla f.d. kolonier fått uppleva, bl.a. i Sydafrika fram till 1994 när de svarta fick rösta för första gången! Och i många f.d. kolonier stals självständigheten av envåldsärskare, som först nu håller på att falla (Tunisien, Egypten, Libyen ...). Många står i kö; också länder långt nere i det riktiga Afrika.

Och allt handlar om pengar och maktbegär. Därför har jag aldrig imponerats av glitter, palats och herrgårdar. Eller de kritstrecksrandiga. De representerar oftast översitteri och exploatering av människor och kapital, också på våra breddgrader, i tid och rum.

De flesta i kritstrecksrandigt i våra moderna samhällen representerar också olika former av exploatering och maktmissbruk/ekonomiskt missbruk. Det är de som orsakat de senaste årens ekonomiska katastrofer.

Ändå är det så många människor som aldrig genomskådar dessa bluffmakare och lögnare; de som har pengar drar till sig vänner och beundrare. Precis överallt.

Få se hur länge Gadaffis makt och förmögenhet skall hålla honom flytande?