Härskarplanen
Inkallade. Nylands brigad, Ekenäs. Vintern 2011. Foto: Håkan Eklund.
En lycka för Europa och mänskligheten att Hitler och Tredje riket förlorade andra världskriget: det är den första spontana reaktionen efter att ha läst Härskarplanen. Himmlers jakt på det ariska ursprunget skriven av den kanadensiska vetenskapsjournalisten Heather Pringle. Det handlar om en 490 sidors pocketbok som jag hittade i en liten bokaffär i Södermalm härom sistens.
Och detta är ingen lättviktare; boken innehåller ca 100 sidor med noter (källhänvisningar) och drygt 20 sidor med litteraturkällor. Det är ett stort och mycket intressant arbete om något av det mest horribla som genomförts i Europa.
Boken handlar om Himlers stora intresse för den nazistiska rasläran, hur han lät värva framstående forskare och vetenskapsmän till en nazistisk
forskningsavdelning (Ahnenerbe) i syfte att återskapa en arisk
guldålder. Himmler organiserade omfattande expeditioner i Europa och
till Asien före kriget för att söka efter arkeologiska lämningar som kunde bevisa
idén om ett ariskt herrefolk, för att kunna rättfärdiga en rasideologi
som gick ut på att mörda "raser" de ansåg lägre stående, bl.a. judar.
De var mycket intresserade av våra skandinaviska länder, och gjorde
bl.a. detaljerade arkeologiska undersökningar i Bohuslän, i Karelen och
i Norge. Till Island var de också på väg, men deras avsikter avslöjades. De gillade ju långa blonda nordbor med höga pannor och blåa ögon ...
Det mesta som
producerades av deras forskare blev förstås historieförfalskning. Sen när kriget började kunde de ju börja implementera sitt "rasförädlingsarbete", och till det hörde ju att putsa bort alla defekta och lägre stående av "icke-nordiskt" utseende ...
Jag började läsa boken på båten hem genom ismassorna. Nu, många kvällar senare, är den läst - och whiskyflaskan från båten är tömd. På sina ställen krävde läsningen en mental stålsättning, och en lindrig whiskydopning; bland annat kapitlet "Skelettsamlingen" tillhör de mer makabra ... (när de valde ut judar, bl.a 29 unga kvinnor, som sen gasades ihjäl för att man så småningom skulle få kompletta skelettsamlingar i forskningssyfte för studier i raslära ...). Men först måste man ju få bort köttet från kropparna ...
De ville få fram vetenskapligt exakta "formler" hur man skulle känna igen en jude, för att kunna döda dem ...
När tyskarna intog Krimhalvön hösten 1941 hade de efterföljande mordpatrullerna stora svårigheter att identifiera vilka som var judiska, bland alla brokiga folkslag som bodde i de ockuperade områdena. Och Himmlers forskare försökte få fram tydliga "rasidentifieringsguider", de ockuperade jordbruksbygderna skulle ju putsas innan markerna delades ut åt SS-folket. Men till och med de förhärdade tyska mordpatrullerna fick tillräckligt, "de började beklaga sig över den psykiska stress det innebar att kallblodigt skjuta ett sådant stort antal kvinnor, barn och spädbarn". Resultatet blev att Himmler fixade fram mobila gasvagnar ...
Vi kan bara andas ut att Hitlers och Himmlers storartade utrensningsplaner inte hann fullföljas. Trots att denna typ av läsning inte är alltför uppbyggande, så är det oerhört viktigt att veta vad som hänt. Många i Himmlers team lyckades ju förstöra en massa dokument och lura amerikanarna efter kriget - och kom undan.
Skulle de ha haft motsvarande information till förfogande, som finns i denna bok, skulle läget ha varit ett annat. Och sen hade de ju fått en ny fiende i sina gamla allierade, sovjetkommunisterna, och glömde tyskarna.
.
Författarinnan skriver, ang. rättegångarna i Nurnberg att "det nya systemet var fullt av kryphål som tillät den stora majoriteten av högre nazistiska partifunktionärer att komma undan; en del förfalskade sina frågeformulär eller erbjöd några kilo smör eller en säck mjöl till medlemmar av tribunalen som var kända att ta emot sådana ..." Och så vidare.
h. Håkan