Väntar på förändring

Vårfågel i snö (sånglärka). Hirvensalo 31.3.2011. Foto: Håkan Eklund.

Ännu minus tio i morse, hård skare och rimfrost i träden. Ok, visst är det vackert, men nu vill jag ha vår och snösmältning! Mötte en ensam sånglärka under hundpromenaden, den satt och kurade bakom en snövall. Ville ogärna flyga.

Hittade senare en hoande ringduva i en rimfrostprydd björk, kändes overkligt. Helt fysiskt lever ens sinnen liksom ännu i vinterdavala, trots att kalendern säger något annat.

Till veckoslutet har det lovats mera vårväder, hoppas att det infrias för nu är jag trött på fem månader med mörker, snö och kyla. Vill ha vår ...

Optimister

Väntar på hyresgäst. Hirvensalo i mars 2011. Foto: Håkan Eklund.

Äntligen ett litet framsteg. Hörde i morse vårens första stare sjunga alldeles kort från toppen av denna "holkbjörk" , när jag tog ut hunden. Trots blänkande nysnö på stenhård skare och minus 8 C i luften! Och genast påverkades humöret i positiv riktning, så taggad är man på förändring.

Trots all snö och kyla tror  flyttfåglarna mera på almanackan, det måste ju vara vår nu tänker de. Innerst inne vet de (med den dagsljusmängd vi har) att det svänger vilken dag som helst.

Och genast efter hördes en bofink sjunga, mitt i det vinterlandskap som har förblivit oförändrat under månader ... Kändes bara så overkligt! Men nytt rekord måste det väl vara att den 30 mars bara ha fem flyttfågelobservationer här hemmakring: ringduva, sånglärka, tofsvipa, stare och bofink.

Har som "sängdagsläsning" en fantastiskt intressant bok "Med döden i hälarna. Högkvarterets fjärrpatruller 1939-1945" av Erik Appel som kom ut på Schildts förlag 2005 (207 s). Som titeln anger handlar det om spanings- och sabotageverksamhet långt bakom de ryska linjerna under vinterkriget/fortsättningskriget.

De historier som boken innehåller skulle kunna utgöra basen till en lång rad filmer, med gastkramande innehåll! För de unga män som deltog i patrullverksamheten, var det "vardag" - men hjälpte oss fram till den frihet vi vann. Att vi slapp bli förnedrade av Stalin, som var sin tids Gaddafi ...

De nya fågeljägarna

I  Uggleskogen, Åbo. November 2008. Foto: Håkan Eklund.

För 99 år sedan gav Paul Rosenius ut fågelfotoboken "Min jakt med kamera" (167 s, 1912) som är en dyrgrip för alla naturfotoboksintresserade. Så här inleds boken,  som alltså kom ut 1912:

”Den gamla formen för jakt, den blodiga, kommer, tror jag, allt mindre att utöfvas. Framtidens jakt skall mer och mer blifva jakten med kamera. Denna vållar ingens död och ingens pina, och den låter lefva i tvåfaldig mening: jaktföremålet får behålla lifvet och får därtill ett andra, mer och mindre oförgängligt lif i den bild som gripit ett ögonblick af dess tillvaro."

Jag vet inte om han blivit sannspådd beträffande antalet jägare med jaktvapen, men beträffande jägare utrustade med kamera och teleobjektiv träffade han rätt. Det senare kom jag att reflektera över under ett bildskådarveckoslut med den finska naturfotoföreningens medlemmar (idag har föreningen 3000 medlemmar).

Trots att det syns allt fler kvinnor i bänkraderna och vid bildprojektorn är detta männens jaktmarker, och de jagar fåglar och storvilt - med kamera och tunga teleobjektiv! Detta kan härledas till mannens jaktgener; under största delen av människans existens har vi ju fungerat som jägare och samlare.

Dock är ju fågelfotografer och -skådare betydligt förnuftigare och mera anpassningsbara till nya och moderna förhållanden där hållbar utveckling är ledtråden och som kan njuta av jakt och uteliv utan att döda. Jägare med vapen för att döda har däremot stannat i utvecklingen; tyvärr. Vårfågeljakten på Åland är ett typexempel.

Men, efter att ha sett 1000 fågelbilder börjande man känna sig rätt matt ... Dock var Benjamin Pönttinens fjällugglebilder från den österbottniska slätten imponerande, tagna i vinter. Speciellt bilderna tagna med vidvinkelobjektiv och fjärrutlösare, med kameran uppe på det ladutak där den vita ugglan brukade sitta och betrakta motionsskidåkare som hasade förbi.

Mika Honkalinnas dokumentation om hur han skaffade fram bildmaterialet till sin nyaste bok om berguv var intressant, speciellt spännande är ju den berguvinvasion som skett i Helsingfors - där ett 10 tal par häckar uppe på hustak. Ett par har redan ungar, och kan ses från en "Skybar" i centrum.

Men visst fanns det också annat än fåglar. Personligen gillar jag att lyssna till Jorma Luhta, och se hans bilder. Han bjuder alltid på mera djuplodande tankar; nu pratade han om detta med att producera naturfotoböcker, också om de sorger, besvikelser och bedrövelser som ibland följer med. Och han vandrar alltid sina egna stigar, på sitt eget sätt. Inför varje ny bok sätter han själv ett antal regler, som han sen håller. T.ex. att inte fotografera från bil eller gömsle. Nu jobbar han med en bok om vidderna uppe i norr.

Det största ahaa-upplevelsen stod en fullständigt okänd kille för, Tommy Vikars från Närpes, som fotograferade med hjärta och känsla. Med dubbelexponering (Nikon), filter och fett hade han skapat de mest underbara målningar. Helt enkelt fantastiska! Trots att man inte skall sätta etiketter, så kom nog onekligen Terje Hellesö i tankarna. Dessa bilder skulle jag vilja se i ett galleri, i stort format. En kul detalj var det att Tommy som inte pratar finska (åtminstone inte inför publik) fick sitt anförande tolkat till finska och sen när programmet fortsatte sade "programledaren" att vi skall fortsätta på det internationella inslaget, och presenterade Philippe Fayt från Belgien som jobbar med en bok om de finska urskogarna (spillrorna alltså).

Alltså: tyckte "programledaren" att man är från ett annat land när man kommer från kustsvenska trakter i Österbotten? Jag är också en medlem av den populationen.

 

Äntligen ett beslut

Skyltfönster i Åbo. Mars 2011. Foto: Håkan Eklund.

Jag kunde inte hålla mig. Steg upp på morgonnatten för att kolla omröstningen i FN:s säkerhetsråd; noterade det positiva beslutet - och tänkte: äntligen! Jag har så lidit med det libyska folket som fått utstå så mycket under ett "vansinnesstyre" och nu i veckor kämpat i ett sånt underläge.

Hur situationen nu utvecklas, blir verkligen intressant att följa. Men en förändring måste det bli; inte skall världen bara stå och bocka åt despoter som familjen Gaddafi, som är så vana att få sin vilja igenom via sina oljetillgångar.

Och jag beundrar det vanliga libyska folket som om och om igen i intervjuer säger att de hellre dör än återgår till Gaddafi-rules. Samtidigt förvånar jag mig över mediespråket som är så annorlunda än folkets eget: när libyer i opposition intervjuas kallar de sig för "freedomfighters", som jag tycker är korrekt, när medier sätter etikett är det rebeller som gäller ... en term som i sig har en negativ klang. Det är klart att de måste rebellera mot förtrycket, men ändå. Det gäller en folkresning mot en våldsregim.

Inte kallade vi vårt folk för rebeller när vi i Finland skulle kasta ut ryssarna 1917-18; våra män kallades för skyddskårister som i all hemlighet tränat vapenhantering i nybildade skyddskårer runt om i byarna, med vapen insmugglade från utlandet via skärgården. Alltså kårer för att skydda folket mot förtryck, en folkresning med vapen i hand; att  frihetskriget sedan förvandlades till ett inbördeskrig enligt klasslinjer - är sen en annan historia, när de "röda" slog sig ihop med ryssarna för att kasta ut "kapitalister och markägare".

Men friheten och sanningen vann till slut. Dock - folkresningar har sitt pris, oftast blodiga sådana. Men det energiflöde som sanning och frihet skapar, går inte i längden att stoppa. I de flesta situationer brukar sanningen vinna till slut. Trots att det kan ta tid. Sovjetunionens fall var ett sådant; folkresningarna i arabvärlden är en uppföljning. Vem och vad är nästa i tur?

Skall nu åka till de finska naturfotografernas årliga "Vinterdagar" i ; det kommer att bli bildvisningar, mingel och fotoböcker i tre dagar. Härligt! En lyx och en kontrast till allt det turbulenta och destruktiva ute i världen.

Bio Foto Norden - ett förslag

Den gamla eken. Pargas, Lenholm 16.3.2011. Foto: Håkan Eklund.

Häromdagen utkom Naturfotografen nr 1/2011 - som ges ut av Bio Foto (Norge) och når alla medlemmar i Norge, Sverige och Finland.

Läser  om den växande svenska avdelningen, som via en fin webbplats (http://www.biofoto.se/) fått fart på sin egen organisation. Det är bra! Också vi i BioFoto Finland har snart en egen webbplats klar att publicera, efter det kommer vi säkert också att växa. Vi skall hålla vårt första årsmöte i Estland i slutet av maj.

En artikeln i Naturfotografen bådar förändring: det känns ju lite avigt att en stor avdelning i Sverige (med många egna lokalavdelningar i landet) skulle fortsätta som ett ”lokallag” under Norge. De vill troligen bli självständiga – men ändå behålla Naturfotografen som medlemstidskrift.

Detta manar till ”action” från Norge; Bio Fotos stadgar är inte längre ändamålsenliga och hela organisationen borde omstruktureras! Jag anser att Bio Foto inte får "splittras", det är ju unikt med en gränsöverskridande naturfotoförening i Norden!

Mitt förslag är att det skulle finnas en "paraplyorganisation" som heter Bio Foto (eller varför inte Bio Foto Norden) med styrelsemedlemmar från alla länder som är med (t.ex. i proportion till antalet medlemmar). Under denna organisation finns sen BioFoto Norge, BioFoto Sverige och BioFoto Finland, där var och en sköter sina medlemmar/områden (var finns Danmark och Island ...?).

Dessa landsorganisationer får sen själva sprida ut sig i en massa regionala ”lokallag”, allt enligt behov.

Men sen: tidskriften Naturfotografen skulle samtidigt formas om till att bli en verkligt allnordisk tidskrift, dvs. med innehåll från de olika länderna, med artiklar från Norge, Sverige, Finland på norska o svenska (också på danska om de kommer med)! Lite som Camera Natura. Hittills har ju Naturfotografen varit en övervägande "norsk affär".

Detta koncept som jag föreslår är ju en win-win situation. Via det skulle Naturfotografen bli unik, som den enda allnordiska fotoföreningstidskrift och Bio Foto en allnordisk naturfotoförening!