Svenskar i närstrid

Mitt HQ under arbetstid, Åbo 6.2.2011. Foto: Håkan Eklund.

Att byta arbetsutrymme kan ha sina fördelar, trots att det bara gäller att flytta tio meter, att ta sig tvärs över korridoren. Mitt arbetsrum syns i speglingen till höger, sista fönstret på andra våningen med den vita fasaden. Nu ser jag inte längre klibbalarna längs Aura ås strand, å andra sidan blir det bättre skugga under sommarhalvåret ...

Men att gå igenom sex års material har sina sidor. Det är mycket bortglömt som hittas, mycket som skall rensas bort. Och det känns skönt att ha koll på sina saker igen. Hittade en bok i bokhyllan som jag inte läst: "Frivillig soldat" (2003) av Filip Rytterås, som jag nu stormläser och hittar många märkliga återkopplingar till andra böcker och rapporter. Rytterås var en av de många rikssvenska frivilliga som kämpade med oss finlandssvenskar och finnar mot ryssarna under senaste krig (1939-45) . Boken som bygger på hans dagböcker är otroligt detaljerad och synnerligen intressant; Rytterås anslöt sig till trupperna i Fjärrkarelen 1943.

Det tråkiga är att detta Frivilligkompani fick utstå en massa oförskämdheter i Sverige, de kallades bl.a. för krigsgalna nazister. Svenskar och norrmän tycks inte ha förstått att Finland bara hade en fiende, och det var den ryska Röda armén. Utan vårt motstånd, delvis med hjälp av tysk krigsmaterial, svenska frivilliga och vårt eget folks stora uppoffring, skulle vi ha rönt samma öde som de baltiska staterna, och alla andra längs ryssgränsen söderut. Finland var det enda land längs ryssgränsen som gick ut ur kriget med bibehållen självständighet!

I ett kapitel hittar jag en intressant detalj, det handlar om åren i ryska Fjärrkarelen, när fronten stod stilla (fram till storanfallet i juni 1944) . Det visar sig att denna Filip Rytterås var en god ornitolog och vid några tillfällen fågelskådade han med österbottningen Bertel Klockars. De kollade bl.a. in mindre flugsnappare som var vanlig i urskogarna längs floden Svir. Jag har för några år sedan skrivit en artikel om Klockars, han har nämligen publicerat en ornitologisk forskningsartikel om fågelfaunan i detta frontavsnitt, som publicerades i Ornis Fennica i mitten av 1940-talet! Mitt under brinnande krig! Det var väl ett sätt att överleva mentalt.
Klockars blev i det civila lärarutbildare och jag fotograferade honom på min allra första rulle Kodak TRI-X (med Canon FX = min första kamera) under en fågelexkursion i södra Österbotten i maj 1968. Klockars var också en fin stilist. Jag minns ännu hans krönikor från fågelmarkerna i Vasatrakten under mina första formativa fågelskådarår. Mycket inspirerande.

Det svenska Frivilligkompaniet, som (för språkets skull) var nära kopplat till de finlandssvenska förbanden, hamnade i juni 1944 i det krigshelvete som mötte i byarna Tali och Ihantala en bit nordost om Viborg där det största fältslaget i Nordens historia pågick under två kritiska veckor. 8500 finnar och svenskar stupade eller sårades, Röda armén förlorade 25 000 man ... Utgången av dessa strider räddade vår självständighet! Nyligen dokumenterades slaget i filmen Tali-Ihantala 1944 som blev Åke Lindmans sista stora filmprojekt. Samtidigt dokumenterades slaget och filmen i en bok med samma namn, med tillägget "Film och historia" (2007) av Stefan Forss. En bok som jag köpte på bokrean härom veckan ...

Det är inte kul att läsa om krig och destruktion, men för att förstå värdet av frihet och självständighet måste man kunna sin historia, och se vilka uppoffringar våra förfäder gjort för oss. Det var ytterst nära att Finland skulle ha rönt samma öde som våra baltiska grannar och hela halva Östeuropa, men tack vare att vi "slogs till sista man" räddades vår självständighet.

En katastrof att vara tacksam över

Från Vasamuseet, Stockholm. Januari 2011. Foto: Håkan Eklund.

Jag vet inte varför, men Vasamuseet har jag bara kört förbi. Det har alltid funnits så mycket annat på agendan vid Stockholmsbesök.

Men nu, nu såg fru A till att ett besök blev av. Och jag blev mäkta imponerad. Av skeppet, av historien kring bygget, katastrofen, bärgningen - och hela den visuella museibiten. Hit måste jag på nytt (med stativ ...). Det var förstås inte lätt att fotografera, det var bara minimodellen som var tillräckligt upplyst, men fotograferandet var inte det viktigaste.

Och förstås, utan att vara någon expert; bara en blick på regalskeppet räckte för att förstå att det inte var sjödugligt! Den som kunde ha förhindrat olyckan var ju egentligen amiral Klas Fleming, han hade ju varit närvarande när skepparen utförde ett krängningsprov vid kajen: 30 man hade fått springa fram och tillbaka tvärs över däck när hon låg vid kaj, och det måste de avbryta, annars hade regalskeppet kantrat!!!
Men kungen var i Polen, och deadlines skulle hållas ... (inte något nytt i det ...!!). Så det gick som det gick, hela den påkostade härligheten kantrade efter att ha seglat 1300 meter (10.8.1628)!!!!
Och tur var väl det - att vi idag kan beskåda det unika skeppet!

Hittar en del intressant data om amiral Fleming på Wikipedia, bl.a. att han var född här i "grannskapet", dvs.  på en herrgård en bit utanför Åbo. Förresten är det samma herrgård där vår gamla fältmarskalk Carl Gustav Mannerheim var född. Så här skrivs det i Wikipedia:

Klas Fleming. Riksråd. Amiral. Greve. Född på Villnäs i Finland1592, död1644.

Efter sina studier, bl.a. vid flera utländska lärosäten gick han 1612 in i kriget motRyssland där han befordrades till ryttmästare.År 1619 blev han underamiral och 1625 riksråd, amiral och president i räknekammaren1629, rikskammarråd 1630 och lagman i Södermanland 1632 och i Söderfinne lagsaga i Finland 1634.

1634 blev han överståthållare i Stockholm, där han planerade anläggningen av Norrmalm. Han planlade gator, fullbordade Jakobs kyrka, byggde Slussen, Stora barnhuset m.m.

Efter att ha blivit förordnad till biträde åt riksamiralen Gyllenhjelm drog han upp riktlinjer för skapande av örlogsflottan. Det bidrog till att Gustaf Adolf kunde segla iväg med trettio beväpnade fartyg till Dünas mynning och erövra Riga.

1644 fick Fleming själv befälet över den flotta han byggt upp. Efter sjöslaget vid Femern, då flottan lade till i Kielbukten för underhåll träffades Fleming den 26 juli av en förflugen kula från ett danskt batteri. Innan Fleming avled hann han utse C.G. Wrangel till sin efterträdare