Svenskar i närstrid

Mitt HQ under arbetstid, Åbo 6.2.2011. Foto: Håkan Eklund.

Att byta arbetsutrymme kan ha sina fördelar, trots att det bara gäller att flytta tio meter, att ta sig tvärs över korridoren. Mitt arbetsrum syns i speglingen till höger, sista fönstret på andra våningen med den vita fasaden. Nu ser jag inte längre klibbalarna längs Aura ås strand, å andra sidan blir det bättre skugga under sommarhalvåret ...

Men att gå igenom sex års material har sina sidor. Det är mycket bortglömt som hittas, mycket som skall rensas bort. Och det känns skönt att ha koll på sina saker igen. Hittade en bok i bokhyllan som jag inte läst: "Frivillig soldat" (2003) av Filip Rytterås, som jag nu stormläser och hittar många märkliga återkopplingar till andra böcker och rapporter. Rytterås var en av de många rikssvenska frivilliga som kämpade med oss finlandssvenskar och finnar mot ryssarna under senaste krig (1939-45) . Boken som bygger på hans dagböcker är otroligt detaljerad och synnerligen intressant; Rytterås anslöt sig till trupperna i Fjärrkarelen 1943.

Det tråkiga är att detta Frivilligkompani fick utstå en massa oförskämdheter i Sverige, de kallades bl.a. för krigsgalna nazister. Svenskar och norrmän tycks inte ha förstått att Finland bara hade en fiende, och det var den ryska Röda armén. Utan vårt motstånd, delvis med hjälp av tysk krigsmaterial, svenska frivilliga och vårt eget folks stora uppoffring, skulle vi ha rönt samma öde som de baltiska staterna, och alla andra längs ryssgränsen söderut. Finland var det enda land längs ryssgränsen som gick ut ur kriget med bibehållen självständighet!

I ett kapitel hittar jag en intressant detalj, det handlar om åren i ryska Fjärrkarelen, när fronten stod stilla (fram till storanfallet i juni 1944) . Det visar sig att denna Filip Rytterås var en god ornitolog och vid några tillfällen fågelskådade han med österbottningen Bertel Klockars. De kollade bl.a. in mindre flugsnappare som var vanlig i urskogarna längs floden Svir. Jag har för några år sedan skrivit en artikel om Klockars, han har nämligen publicerat en ornitologisk forskningsartikel om fågelfaunan i detta frontavsnitt, som publicerades i Ornis Fennica i mitten av 1940-talet! Mitt under brinnande krig! Det var väl ett sätt att överleva mentalt.
Klockars blev i det civila lärarutbildare och jag fotograferade honom på min allra första rulle Kodak TRI-X (med Canon FX = min första kamera) under en fågelexkursion i södra Österbotten i maj 1968. Klockars var också en fin stilist. Jag minns ännu hans krönikor från fågelmarkerna i Vasatrakten under mina första formativa fågelskådarår. Mycket inspirerande.

Det svenska Frivilligkompaniet, som (för språkets skull) var nära kopplat till de finlandssvenska förbanden, hamnade i juni 1944 i det krigshelvete som mötte i byarna Tali och Ihantala en bit nordost om Viborg där det största fältslaget i Nordens historia pågick under två kritiska veckor. 8500 finnar och svenskar stupade eller sårades, Röda armén förlorade 25 000 man ... Utgången av dessa strider räddade vår självständighet! Nyligen dokumenterades slaget i filmen Tali-Ihantala 1944 som blev Åke Lindmans sista stora filmprojekt. Samtidigt dokumenterades slaget och filmen i en bok med samma namn, med tillägget "Film och historia" (2007) av Stefan Forss. En bok som jag köpte på bokrean härom veckan ...

Det är inte kul att läsa om krig och destruktion, men för att förstå värdet av frihet och självständighet måste man kunna sin historia, och se vilka uppoffringar våra förfäder gjort för oss. Det var ytterst nära att Finland skulle ha rönt samma öde som våra baltiska grannar och hela halva Östeuropa, men tack vare att vi "slogs till sista man" räddades vår självständighet.

2011-02-07 21:41   froderberg

Väldigt intressant läsning. Min farfar var på väg men hann inte fram innan det var över.

Svar från Håkan Eklund 2011-02-08 15:06

Tufft! Det är en sak att "hamna i krig", som soldat som försvarar eget land. Det är betydligt tuffare att anmäla sig frivilligt, och hjälpa grannlandet - de killarna värderar jag högt! De satte livet som insats ... För Sverige var det ju också viktigt att ryssgränsen blev kvar i Karelen, och inte flyttades till svenska kusten ...
h. Håkan

froderberg 2011-02-08 15:18

Sen kan ju unga män ha mer spänningssökande motiv också. han skulle ju till Spanska inbördeskriget också och körde de vita bussarna runt bland koncentrationslägren under kriget och hämtade fångar. Sen blev han gripen av ryssarna och deporterad till Sibiren, men lyckades rymma under transporten på tredje försöket.

2011-02-07 22:19   RHelena

Med mina finska rötter borde jag vara mycket bättre påläst på landets krigshistoria, men har väl alltid tyckt att detta är något som hör min föräldrageneration till. Ett dammigt ämne helt enkelt. Men, tiden kommer i kapp oss alla och intresset väcks med stigande ålder. Därför läste jag ditt inlägg med stort intresse.

Ska snart byta jobb och därför ska jag inom kort tömma mitt nuvarande arbetsrum; få se vilket slags intressanta saker och böcker som dyker upp då...

Svar från Håkan Eklund 2011-02-08 15:10

När man blir "mera vuxen" brukar många fatta intresse för historia. I sanningens namn: för att förstå nuet är det värdefullt med att förstå ett stycke historia.

Ja, det är hälsosamt att flytta och hamna att gå igenom allt vad man samlat på sig. Samtidigt är det ju också en liten (historisk)upptäcktsresa, med en del överraskningar. Som motivation.
h. Håkan

2011-02-07 23:13   Daniel Steen

Intressant läsning.

Jag har inte finska rötter men har väl bott i Helsingfors i åtta år. Min far fick jobb i Filadelfiaförsamlingen där så de va bara och följa med. Jag var sex år, jag har aldrig läst svensk historia men väl den finska. Jag är hyfsat förtrogen med den finska, sett spåren av krigen i byggnader och hos människor.

Min morfar jobbade också i Helsingfors i samma kyrka under kriget men mormor och barnen togs över till Stockholm, vilket gjorde att min mor föddes i Stockholm inte i Helsingfors.

Fågelskådare är jag också men det är en mer sentida företeelse så jag har inga X från Finland än...

Mvh, Daniel

Svar från Håkan Eklund 2011-02-08 15:13

Det är egentligen ganska intressant hur olika faktorer sist och slutligen bestämmer mycket i ens liv. Min morfar och farfar emigrerade till Amerika - men återvände efter ett antal år; annars kanske man skulle ha blivit en amerikanare ...

h. Håkan