I Stockholmsfönster

Kungsfiskare i Swarovskis skyltfönster, Stockholm. 26.2.2011. Foto: Håkan Eklund.

Det går ju bara inte att gå förbi ett skyltfönster med blänkande vackra kungsfiskarkristaller, och då är det ju svårt att låta bli att ta en bild.

Var på en walkabout med fru A från Värtanhamnen till Fotografiska, och det tog ett antal timmar med alla fikasstopp och bokhandelsbesök. Har man inte bråttom är det ju en upplevelse i sig att i lugn och ro beta av kvarter efter kvarter.

På fotografiska imponerade Sarah Moon (http://fotografiska.eu/Museet/Utstaellningar/12345); bilder som man kunde titta på hur länge som helst. Fotokonst i högsta potens.

Så här presenteras hon på museets webbplats:

"Sarah Moon är en levande legend. En av våra mest renommerade samtidsfotografer, filmskapare och konstnärer. Hon har under de senaste 35 åren gestaltat kvinnor, djur, byggnader och natur i sitt originella, magiska universum. Hennes modebilder med sin avsaknad av klichéer gjorde henne känd men är bara en liten del av hennes fotografiska arkiv. Hennes bilder lever på en mystisk plats mellan vakenhet och dröm, konst och mode.

På Fotografiska visas de mest publika och personliga bilderna ur Sarah Moons rika konstnärskap. Fascinationen för film och hennes sparsmakade förhållande till sepiatoner och skuggor. Utställningen 12345 innehåller över 200 bilder och två videoverk, The Red Thread och Contact.

Bilderna Sarah Moon skapat för de franska modehusen Chanel och Cacharel samt även de legendariska färgkompositionerna för Comme des Garçons talar alla ett egensinnigt, poetisk språk, både vad gäller plats och person. Allt som oftast representerar Moons bilder ett sökande efter det där svårfångade, oväntade ögonblicket, ibland både melankoliskt och makabert men alltid i rörelse. Hon planerar och iscensätter sina bilder minutiöst för att sedan vänta in det oväntade, ofta oskarpa ögonblicket i en förtrollande ljussättning.

Sarah Moon är född i England 1941. Efter den avslutade modellkarriären gjorde hon sig snabbt ett namn i den franska huvudstaden som en av de första, kvinnliga fotograferna inom haute couture. Hennes samtidigt extravaganta och mystiska kompositioner var en ny röst i 1970-talets Paris. Idag arbetar Moon primärt för sig själv och skapar bland annat kortfilmer baserade på sagor."

Ett effektivt revolutionsvapen

Unga beväringar i Nylands brigad (- 20 C). Februari 2011. Foto: Håkan Eklund.

Länge ansåg jag att det var löjligt att montera in olika typer av "fotoapparater" i mobila telefoner och motsvarande kommunikationsprylar; till vilken nytta tänkte jag. Skall man fotografera kan man ju lika bra använda en riktig kamera, tänkte jag.

Nu tänker jag inte så längre. Nu har jag, liksom miljoner andra, insett styrkan av att kunna dokumentera med dessa enkla mojänger.

Senaste exemplet är folkresningen i Libyen. Trots att regimen på allt sätt försökt stoppa allt informationsflöde ut ur landet har det hela tiden gått att få tag i amatörbilder och videoklipp från de mest horribla situationer. Inte precis upplyftande, men otroligt viktigt för att avslöja vad som pågår.
Tidigare lyckades ju envåldsregimer mycket effektivt filtrera nyheter, dvs. att helt kallt ljuga och bluffa. Som många naiva beslutsfattare/allmänhet runt om i världen sen trodde på. Nu är det slut med det informationsmonopolet.

Förutom att den digitala "revolutionen" var en fototeknisk "revolution", har den visat sig vara ett verkligt revolutionsvapen! Ett av de bästa vapnen den obeväpnade breda massan kan använda för att störta envåldshärskare! Vem hade väl kunnat tänka sig att denna allemanstillgång till enkla och billiga digitala "fotoapparater" kunde bli så värdefulla för demokratihungrande människor!

Min favorit nyhetskanal de senaste månaderna har varit Al Jazeera som mycket väl dokumenterat allt det som hänt i Tunisien, Egypten och nu Libyen. Till stor del har de varit beroende av amatörbilder, tagna med enkla kommunikationsmojänger!

Samtidigt kan man ju förundra sig över hur det är och varit möjligt för vissa "familjer" att göra hela nationalstater till ett privat familjeföretag, som Libyen är ett exempel på.

P.S. Dottern Kiara hade planbyte i Tripoli för knappa två veckor sen, på väg till Accra (redan då tyckte hon att det var en kaotisk flygplats ...). Nu är väl den flygplatsen ett helvetiskt ställe.

En guldgruva

Vid färjterminalen i Mariehamn, Åland. Februari 2011. Foto: Håkan Eklund.

Detta med städning och att ordna upp i "biblioteket" är en värld för sig. Oftast så motbjudande att ta tag i, men sen när man väl kommit i gång vill det aldrig ta slut. Och det är något som inte går att göra enligt order från frun; men när hon inte är hemma går det så mycket lättare, när man själv får välja ...

Som senaste veckoslut, med bättre halvan på jobbuppdrag i London. Då tillbringade jag ett helt dygn med att ordna upp i mina hyllor och tidskriftsarkiv. Och då tenderar ju halva tiden att gå åt att bläddra och läsa. Som i sig är en upplevelse.

Nu placerade jag de mest intressanta fototidskrifterna i en hylla nära min favoritplats i soffan, med skrifterna inom arms avstånd. Det vill säga lätta att plocka fram och bläddra/läsa i. Insåg att massor av nummer är mer eller mindre olästa, eller så har jag bara glömt ...

Jag har nästan en komplett uppsättning av Camera Natura, däremot inte Luonnonkuvaaaja (= Naturfotografen) som är de finska naturfotografernas medlemspublikation. Och det är den som jag nu börjat bläddra i. Hittar massor av intressanta saker att läsa, som bokrecensioner, debattartiklar, föreningsinformation osv.

I nummer 2/1996 finns en artikel om "Naturfotografens internet" som berättar vad internet är, vad internet kan erbjuda naturfotografen, exempel på webbplatser för naturfotografer. Härlig läsning. Enligt artikeln var det först 1993 som internet slog igenom; är dess historia verkligen så kort?
Ungefär då hade föreningen 1000 medlemmar; idag är de över 4000! Som visar hur snabbt fotointresset ökat som en följd av digitaliseringen.

Samtidigt kan jag i teve i realtid följa med folkresningen i Libyen; de senaste veckornas folkliga uppror mot härskarregimerna i de nordafrikanska länderna är ju ett resultat av internet och den digitala "revolutionen". Så visst är det stort med en world wide web!

Ang. blogbilden ovan: En äldre man med käpp kom ner till kajen i Mariehamn när tre olika färjor lade till, lastade/lossade och drog vidare. Jag fotograferade från övre däck på Siljabåten från Sthlm. Kanske var det en pensionerad sjöman/befälsperson som såg en stor njutning av att komma ner till hamnen och följa med dessa stora fartygs kajtrafik?

Stormgevär

Stormgevär, Nylands Brigad, Dragsvik. 19.2.2011. Foto: Håkan Eklund.

I går besökte jag för första gången Nylands Brigad (Dragsvik, Ekenäs) som är Finlands enda svenskspråkiga truppförband. Jag har i tiden studerat tre år i staden, men då hade jag ingen anledning att besöka förläggningen; bättre sent än aldrig.

Nu är sonen Robert inkallad, och igår svor de faneden - därmed är rekryttiden över. Han hade turen att bli vald till redaktör för deras informationstidning "Fanbäraren" (fyllde 70 år i fjol), och har en intressant tid som väntar, där han får lära sig något nyttigt (hans mål är att utbilda sig till journalist).

Själv hade jag också "biljett" till denna brigad, när det begav sig, men jag lyckades få den ändrad till Åbo flottstation som var finskspråkig, för att jag samtidigt skulle lära mig praktisk finska. Gillade också att vara på sjön, och under min sista vecka i det militära träffade jag en ung tjej på ett dansställe för universitetsstuderande; småningom blev hon fru Eklund ... Så kan det gå, dvs. en värnpliktstid kan också medföra riktigt positiva resultat för hela livet.

Eftersom vi i Finland är noga medvetna om att det var vår förssvarsvilja som räddade oss från undergång 1939-45 (Stalin hade redan innan kriget beslutat att sen förflytta alla innevånare bort från landet (Finland), och låta ryssar flytta in ...), så är det inget större motstånd mot allmän värnplikt. När killarna fyller 18 kallas de in för 6 - 12 månader, beroende på uppgifter och skolningsinriktning.

Vid Nylands Brigad utbildas årligen närmare 1500 beväringar och ett antal reservister. Brigaden sysselsätter totalt ca 200 personer av vilka ett drygt trettiotal är civila. Beväringarna kommer från olika delar av landet och Nylands Brigad kan därför med fog kallas för Finlands mest nationella truppförband.

Vapnet ovan som ingår i standardutrustningen kallar vi för stormgevär; detta kan läsas på Wikipedia:

7,62 RK 62 eller 7,62 stormgevär 62 är en automatkarbin som tillverkades i Finland av Valmet och Sako. "RK" står för rynnäkkökivääri (stormgevär) medan 7,62 står för kalibern som är 7,62 x 39 mm. 62 står för årsmodellen 1962. Vapnet tillverkades i ca 350 000 exemplar mellan 1965 och 1995 i många olika varianter.

Det mycket terrängdugliga vapnet är baserat på den sovjetiska konstruktionen AK-47.

Historia

På hösten 1956 anlände ett polskt fartyg från Gdansk till Kotka. Med i lasten fanns en speciell vara, ett handbyggt, onumrerat exemplar av den ryska automatkarbinen AK-47. Den finska armén hade bett Valmet utveckla en egen automatkarbin för dess räkning och den finske ingenjören Lauri Oksanen satte igång med att undersöka det sovjetiska geväret.

I juni 1957 erhölls ytterligare 100 exemplar av vapnet. Man kunde nu på allvar inleda utvecklingen av ett inhemskt vapen. Ett exemplar monterades ner och ihop många gånger och mättes upp eftersom det inte gick att få ritningar från Sovjetunionen. Oksanen fortsatte sedan med att utveckla en förbättrad modell. Många av delarna kopierades rent av, däribland låset.

Man utvärderade också de två stora patrontyperna som då var i användning, den västerländska 7,62 × 51 mm och den patron som användes av öststaterna, 7,62 × 39 mm. Man kom fram till att den senare hade bättre egenskaper för finländska förhållanden där stridsavstånden ofta var korta.

Mellan 1965 och 1995 tillverkades 350 000 exemplar vid Valmets fabrik i Tourula och Sakos fabrik i Riihimäki. Ett flertal varianter tillverkades under årens gång och modellen förbättrades ständigt.

Efter Sovjetunionens fall började de forna kontrahenterna minska sina stora vapenupplag. I mitten på 1990-talet började de forna öststaterna sälja ut sina stora lager av vapen till ytterst billigt pris och den finska försvarsmakten införskaffade då 200 000 automatkarbiner som tillverkats i Östtyskland och Kina. Tillsammans med den kostsamma jaktplansinförskaffningen vid samma tidpunkt kom detta att utgöra slutet för automatkarbintillverkning i stor skala i Finland. Den sista versionen, 7,62 RK 95 TP, tillverkades bara i en serie på några tiotusen gevär. Det har dock varit tal om att fortsättningsvis producera geväret i mindre omfattning för att bibehålla det vapentekniska kunnandet inom landet.

Geväret anses vara en högkvalitativ variant av automatkarbinen AK-47 och utnyttjades bland annat som modell av israelerna när de utvecklade sin automatkarbin Galil som i sin tur användes av sydafrikanerna när de utvecklade sin R4-karbin.

 Egenskaper

• kaliber: 7,62 × 39 mm
• längd: 914 mm
• vikt utan magasin: 3,5 kg
• vikt med ett fulladdat magasin (30 patroner): 4,3 kg
• kulans mynningshastighet: 715 m/s
• största effektiva räckvidd: 300 m
• eldhastighet:
  • 20-30 skott/minut vid enkel, siktad eldgivning
  • teoretisk eldhastighet vid serieldgivning: 700 skott/min
  • eldhastighet med magasinbyte: 120-180 skott/min

 Modeller

• 7,62 RK 60 - första prototypen
• 7,62 RK 62 - den första serieproducerade varianten
• 7,62 RK 76 - en senare variant med lägre vikt och modifierat yttre
• 7,62 RK 90 - en prototyp för 7,62 RK 95
• Sako M92S - civilvariant av 7,62 RK 90
• 7,62 RK 95 TP - Den sista serietillverkade modellen

Suffixet S efter en modell betyder civilvariant, TP står för taittoperä, vilket innebär att vapnets rörkolv är hopfällbar.

 Källor

• Markku Palokangas: Sotilaskäsiaseet Suomessa 1918-1988. Suomen Asehistoriallinen Seura 1991.

Gillar FS-omslaget

Mor och dotter i kyla. Väinö Aaltonens museum, Åbo. Febr. 2011. Foto: Håkan Eklund.

Alltid kul med ny fototidning i postlådan. Som senaste FS Magasin. Och omslagsbilden/layouten är toppenbra! Här i Svenskfinland skulle vi säga pärm/pärmbild, men jag har förstått att det inte är gångbart i Sverige ... (i Finland är det pärmbild som gäller; kanske för att det heter kansikuva på finska, som betyder pärmbild ...).

Hur som helst. FS Magasin har hittills haft imponerade fina omslag, i många fall bättre än de gamla etablerade fotodrakarna. Personligen gillar jag inte när det är för klottrigt med bilder (eller text) på ett omslag - som många kör med; FS har hittat rätta balansen! Lyfter på hatten.

Framförallt har Johan Ahlbom tagit en förbaskat bra bild; vilket härligt ansikte/uttryck! Leve den svartvita bilden!

Hittar ett FS-info som publicerades för ett år sen, där vi kan läsa att hela redaktionen är med och väljer. I slutet har de satt med en lista på kriterier för en bra omslagsbild:

- Stående format
- Tydligt färgtema
- Plats för rubriker och logotype
- Lugn bakgrund
- Positivt budskap
- Drar till sig blickar
- Ej för tydlig genre
- Bilden passar in på något utav tidningens teman