Mycket positivt

Nysnö, Satava, Åbo. 21 januari 2009. Foto: Håkan Eklund.

Liksom så många andra njöt jag storligen igår av all den positiva energi som Barack Obama utstrålade vid presidentinstallationen! Det är sånt som vi människor behöver. Och visst är det roligt att igen se en ung familj med små barn flytta in i Vita huset. Jag gillade många saker i hans tal, som jämförelsen med hans fader som inte blev serverad i en kvarterskrog för mindre än sextio år sen- medan han själv nått det högsta ämbete man kan ha i USA! Det om något visar att vi sakta men säkert är på väg mot en mänskligare värld.

Trots att USA har hårda år framför sig, som Obama inte ensam kan åtgärda, är det roligt att se att så många igen känner att det finns hopp om bättre tider om alla tillsammans hjälps åt. Ledare är till för att ingjuta positiv energi, att få medarbetare/den breda massan att bli motiverade - och det tycks denna unga man kunna. Blir intressant att följa med hur allt utvecklas. Jag har både bott och rest kors och tvärs i USA och Canada, och jag älskar de öppna och pratsamma amerikanarna!

På tal om detta med att vara svart eller vit. Jag och familjen bodde i Botswana under apartheidpolitikens sista år i grannlandet Sydafrika. Vi var medlemmar i svenskkolonin i Gaborone, hade barnen i Svenska skolan - och träffade då och då ambassadfolket från Svenska ambassaden. Minns en gång när ambassadören berättade att hans svarta chaufför inte blev serverad i en lokal landsvägsrestaurang under en tjänsteresa till Pretoria; då gick också den svenska ambassadören ut.

Jag, fru A och våra tre barn (två mörka och en vit) gjorde många resor kors och tvärs genom Sydafrika under åren 1992-94. Och vilken reaktion våra två mörka flickor (adopterade på Fiji Isl.) skapade under hotellövernattningar. Det var på många ställen som den lokala personalen (svarta) kom ut till bilen (Volvo 940, direkt importerad från Göteborg, skapade stor sensation när vi tog ut den i Durban) när vi skulle åka, bara för att glatt önska oss lycka till på resan. De var inte vana att se vita människor som i familjen hade en linlugg (vår biologiska son) och två mörka. För oss var det ju världens naturligaste sak, men först då blev vi uppmärksammade på vad rasåtskillnad egentligen betydde.

I morse ett härligt täcke med 5 cm nysnö. Måste förstås ut i första ljuset och fotografera. Bilden är faktiskt en färgbild; mera färger än så här är det inte i ett vintrigt gryningsljus med en fuktig dimma som lättar.

Övergivet

Ödehus i morgonsol, Beckholmen, Hirvensalo. 17.1.2009. Foto: Håkan Eklund.

Trots att jag bott 12 år här ute på ön (Hirvensalo), så känner jag mig fortfarande som en främling. Som en invandrare utan rötter. Varför det då? Jo, jag vet inget om öns markägarhistoria, vem som äger vad, vilka gårdar som är de ursprungliga, har inga släktrötter här (de ligger nästan 400 km norrut) etc.

Sen vi flyttade hit har tusentals nya hus växt upp som svampar ur jorden, folk från alla håll och kanter har flyttat hit. De flesta är förstås finskspråkiga, några procent tillhör den kustsvenska kultur som är min egen referensram, mitt folk. Här finns fina tomtplatser, naturen är nära, havet är nära och Åbo centrum är nära.

Ändå kan jag inte påstå att jag känner mig mera hemma här än i Clifton (N.J), Lautoka (Fiji), Gaborone (Botswana), Coquitlam (B.C) där jag och fru A också har bott under längre eller kortare perioder. Det betyder inte att jag inte skulle trivas; jag har trivts bra på alla ställen där vi bott. Också här ute på ön, men förblir ändå en evig främling i detta samhälle.

Det är ändå bara på ett ställe där jag har mina släktrötter, där jag är född och uppvuxen och där känner jag mig hemma på riktigt, trots att jag inte bott där på heltid sen 1970. Ändå vet jag på vems marker jag rör mig på i hembyn, jag känner de flesta gårdar och jag vet vem som någongång bott i de ödehus som finns kvar på olika ställen.

Vem som bott i detta hus har jag ingen aning om, eller vem som äger det? Eftersom det ligger på en mycket bra tomt med havet på andra sidan huset, är det troligen staden som är ägare, som en vacker dag river hela rasket och säljer ut den värdefulla tomten till högstbjudande? En stenkast från huset ligger en sommarrestaurang och segelbåtshamn.

För de flesta som är uppvuxna i urbana miljöer kvittar det säkert att känna till något om mark- och husägande, men för mig som är född och uppvuxen i agrar miljö långt ute på landet är det något man bara vet, en självklarhet.

Välkommet

Isläggning, Hirvensalo, Åbo 16.1.2009. Foto: Håkan Eklund.

Tänk att jag kan glädja mig åt kyla, jag som brukar hålla shortsklimat som norm ... Men det gäller att leva i nuet, att inse realiteterna. Här där jag bor är det ändå (vintertid) bättre med högtryck, köld och sol, än lågtryck, plusgrader och regn.

Kollade in en av mina vikar i morse, med hunden. Och visst höll den igen på att frysa igen efter att ha svallat fritt ett tag. Lite färger i vattnet/isen från en tidig morgonhimmel.

Gjorde ett kort besök på bokrean idag, det blev en tung kasse med smått och gott. Hittade inget i fotoväg, förutom en liten reportagebok "Tjernobyl - Dagbok från spökstaden" av Elena Filatova. Enligt info på en pärmflik är bilderna plockade från hennes hemsida, verkar funka.

Tillbaka i ruta ett

Landsväg mitt på ön Hirvensalo, måndagmorgon 12.1.2009.
Foto: Håkan Eklund.

Hade ordnat en fotokurs för mina Artkännedomskursister i H.fors under veckoslutet, med fotoläraren och landskapsfotografen Andy Horner som gästföreläsare. Han hade ett mycket intressant program.

Samtidigt kändes det helt ok att sitta inomhus under lördag e.m. och kväll + söndag, eftersom det var skitväder ute. Regn och blåst.

Att sen polisen bötfällde mig på lördagkväll för en olaglig u-sväng på väg till hotellet, är ju sen en annan historia. Åtminstone lyckades jag prata till mig ett humanare belopp (50 e) än vad de hade tänkt sig; de var sist och slutligen ganska förestående när jag förklarade hur tillkrånglade gator H.fors stadsplanerare fått till det, med en massa enkelriktat - som helt enkelt övergår en Åbobos förstånd ...

Gjorde en liten tur på ön i morse, och kunde konstatera att all den magik som kyla, rimfrost och lite snö skapat under flera veckors tid, var som bortblåst. Helt fysiskt. Alltså är man tillbaka i ruta ett; det är just så här som vintrarna för det mesta ser ut här nere i SW-Finland. Urtrista ...

Kvardröjande ljus

Utsikt från Hirvensalo kl.!6.20, 9 januari 2009. Foto: Håkan Eklund.

Solen har gått ner, månen har gått upp. Långvattnet som skiljer vår ö från fastlandet är isbelagt.  Den ljusa västerhimlen ger ännu ljus åt bostadsområdet på fastlandssidan (kallas Majakkaranta/Fyrstranden). Fast sådana där tråkiga "bolådor" vill vi inte ha här ute på ön ...

Kunde inte låta bli att stanna och ta några bilder, 800 ISO, 1/80 s, f 5,6 med 30 mm. Ja, jag vet. Här borde jag ha ställt upp stativet, jobbat med helt andra inställningar för att få ner bruset etc. Men jag är ingen stativfotograf, rörligheten är min fotofrihet.  Och jag söker inte efter tekniskt perfekta bilder, snarare stämning.

Sitter just nu och skriver på en recension av 6:e delen av konstnärsbröderna von Wrights dagböcker som nyligen kommit ut. Det är Svenska litteratursällskapet i Finland (www.sls.fi) som ligger bakom produktionen, i Sverige distribueras boken via Atlantis (www.atlantis.se).

Denna volym innehåller de yngre bröderna Wilhelm och Ferdinand von Wrights (hittils kända) dagböcker. De fem tidigare delarna har helt och hållet omfattats av Magnus von Wrights dagböcker. Dessa tre bröder var sin tids främsta fågel- och naturmålare i Norden, som bl.a. illustrerat planschverken Svenska Foglar, Skandinaviens Fiskar och Swenska Fjärilar. Wilhelm (1810-1887) var den enda av bröderna som bosatte sig i Sverige. Hans hem Marieberg på Orust i Bohuslän fungerar idag som hembygdsmuseum.

Den yngsta brodern Ferdinand (1822-1906) var den enda av konstnärsbröderna som helt kunde livnära sig på målandet. Hans mest kända målning heter "Stridande tjädertuppar".