Övergivet
Ödehus i morgonsol, Beckholmen, Hirvensalo. 17.1.2009. Foto: Håkan Eklund.
Trots att jag bott 12 år här ute på ön (Hirvensalo), så känner jag mig fortfarande som en främling. Som en invandrare utan rötter. Varför det då? Jo, jag vet inget om öns markägarhistoria, vem som äger vad, vilka gårdar som är de ursprungliga, har inga släktrötter här (de ligger nästan 400 km norrut) etc.
Sen vi flyttade hit har tusentals nya hus växt upp som svampar ur jorden, folk från alla håll och kanter har flyttat hit. De flesta är förstås finskspråkiga, några procent tillhör den kustsvenska kultur som är min egen referensram, mitt folk. Här finns fina tomtplatser, naturen är nära, havet är nära och Åbo centrum är nära.
Ändå kan jag inte påstå att jag känner mig mera hemma här än i Clifton (N.J), Lautoka (Fiji), Gaborone (Botswana), Coquitlam (B.C) där jag och fru A också har bott under längre eller kortare perioder. Det betyder inte att jag inte skulle trivas; jag har trivts bra på alla ställen där vi bott. Också här ute på ön, men förblir ändå en evig främling i detta samhälle.
Det är ändå bara på ett ställe där jag har mina släktrötter, där jag är född och uppvuxen och där känner jag mig hemma på riktigt, trots att jag inte bott där på heltid sen 1970. Ändå vet jag på vems marker jag rör mig på i hembyn, jag känner de flesta gårdar och jag vet vem som någongång bott i de ödehus som finns kvar på olika ställen.
Vem som bott i detta hus har jag ingen aning om, eller vem som äger det? Eftersom det ligger på en mycket bra tomt med havet på andra sidan huset, är det troligen staden som är ägare, som en vacker dag river hela rasket och säljer ut den värdefulla tomten till högstbjudande? En stenkast från huset ligger en sommarrestaurang och segelbåtshamn.
För de flesta som är uppvuxna i urbana miljöer kvittar det säkert att känna till något om mark- och husägande, men för mig som är född och uppvuxen i agrar miljö långt ute på landet är det något man bara vet, en självklarhet.
Euskefeurat kan beskriva detta så bra.
/Patrik
Fast för mig är det lite omvänt: jag har flyttat ut på landet utanför den stad där jag en gång kände nån i nästan varje hus i centrum. Nu strövar jag omkring i en svenskbygd där alla vet vilken släkt jag gift mig in i, men jag har ingen aning om vem som hälsar på mig i en mötande bil.