Tomhänt

Sävsångarreviret, Hirvensalo 16 maj 2007. Foto: Håkan Eklund.

Gjorde min morgonrunda med hunden ner till stranden, tog stigen genom vassen - och försökte en stund fånga in sjungande sävsångare. Men antingen höll de sig för lågt nere i vassen, eller också i vasstoppar längre bort där vassen nära mig hindrade fotografering.

Alltså tog jag några vassbilder, bara för experimentlustens skull. Aningen förvånad över resultatet, alltså rörelseoskärpan, som jag ville skapa - men inte trodde att lyckades med min "fågelinställning". Bilden tagen med 500 mm objektivet på enbensstativet (men jag var inte så noga med att hålla stilla), 1/1000 s, bländare 7,1, 400 ISO. Det blåste ganska friskt och vassen rörde sig ordentligt.

Gjorde också ett försök på Locustella-sångaren, som några gånger satte igång sitt monotona surrande. Men den fick jag aldrig syn på trots att den var ganska nära; den höll till lågt nere. Det som irriterar mig är att jag ännu inte kunnat bestämma mig om artern, känner mig som en fullständig amatör, trots att jag aldrig känt att det är svårt att skilja på gräshoppssångare och vassångare.

Nu har jag lyssnat på båda, från ljudinspelningar, men är ändå inte säker ... det är liksom svårt att hålla ett fågelläte i minnet ... nyanserna avdunstar lätt. Men instinkten säger att det är gräshoppssångare. Eftersom den håller till i vasskanten nära buskar och gräsmarker, kunde biotopen stämma för den senare.

Honblommor

Granen (Picea abies) blommar (honblommor), Hirvensalo, Åbo 15 maj 2007. Foto: Håkan Eklund.

Hur många av oss lägger märke till när granen blommar? En orsak är kanske den att blommorna oftast befinner sig högt uppe, utom räckhåll för oss kortbenta varelser. Men visst är de vackra!

De här avbildade blommorna är granens honblommor, som i samma träd blommar tidigare än hanblommorna - sannolikt för att undvika självbefruktning.

Så småningom blir dessa blommor till kottar, och börjar hänga nedåt. I september/oktober är fröna mogna som blir värdefull vintermat för många taigaskogsfåglar och djur. Korsnäbbarna har ju "tajmat" sin häckning under vårvintern, att de hinner mata sina ungar innan alla kottefrön har fallit ner.

Här en länk till en fin korsnäbb bild http://www.birdphoto.fi/arto/wk15-2007/index.html, där en större korsnäbb matar sin unge.

Att fota utan minneskort

Näktergalen (Luscinia luscinia) sjunger, 15.5.2007 kl.07.30, Hirvensalo, Åbo. Foto: Håkan Eklund.

I morse hände det som jag föresatt mig att aldrig skulle hända: att fotografera utan minneskort ...

Tur att jag en kollade i skogen; jag hade efter mycken möda lyckats hitta den sjungande näktergalen via ett hål i det täta gren-/lövverket - den satt som perfekt silhuett mot den ljusa morgonskyn. I motljus. Tog ett tiotal bilder, ville snabbt kolla på displayen .... inget där .... f-n, fick jag ur mig; och jag som öppnat och kollat före jag gick ut med hunden, men tittade tydligen för slarvigt. Tyckte att jag hade minneskortet inne.

Men ett plus i minusboken: jag hade både reservbatteri och -minneskort i fickan. Dock gick den fina silhuettbilden förlorad. Hade tyvärr inte tid att försöka få en "riktig bild" av näktergalen, var ju bara ute och morgonrastade hunden. Bilden ovan genom ett hål i lövverket, 500 mm på fri hand med manuell fokusering. Detta är inte samma fågel som några bloggar tidigare (Morsdagen), den finns på ett ställe 1,5 km längre bort.

Och när jag lämnade lunden sjöng en Locustella-art från vassen intill, troligen vassångare - men måste ännu kolla. Hann inte kalibrera örat på skillnaden mellan vass- och gräshoppssångare. Får väl kolla senare i kväll.

Den svarta

Svartmesen (Parus ater) sjunger, hemskogen, Hirvensalo, maj 2007. Foto: Håkan Eklund.

År 1758 gav Carl von Linné svartmesen sitt latinska namn, Parus ater. Släktnamnet Parus kommer troligen från latinets parvus, som betyder liten. Alla mesar är ju till formatet ena små gynnare.

Artnamnet ater betyder svart, som syftar på svartmesens svarta hjässa och haklapp. Namnet svartmes användes för första gången på svenska (i litteraturen) av  Olof Rudbeck 1728. Detta enligt böckerna "Svenska fåglar namn" (Tommy Tyrberg) och Svenska fåglars vetenskapliga namn (Lars Ekblom).

Det är annars skojigt att kunna fågelnamn på olika språk, de tar alla fasta på lite olika saker. På finska heter svartmesen kuusitiainen, dvs granmes. Den håller ju mest till i granskog. På engelska heter den Coal Tit, som också talar för sig själv.

Bilden ovan visar svartmesen som jag ser den mest varje dag när jag rastar vovven Buddy i vår närmaste skogsbacke här ute på ön. Svartmesen gillar att hålla till högt uppe i träden och man blir ganska trött i armen av att försöka fånga den med 500 mm; det gäller att sikta rakt upp mot skyn ...

Frieri

Sädesärlehannen (Motacilla alba) försöker imponera på honan, Åbo 13 maj 2007. Foto: Håkan Eklund.

I morse när jag kom ut ur näktergalslunden stötte jag på ett kurtiserande sädesärlepar. Hannen försökte alldels uppenbart imponera på honan som befann sig några meter bort. Här på bilden exponerar den sin svarta haklapp; honan finns till vänster - fem meter bort.

Försökte kolla upp något om sädesärlans beteende i någon av mina 100-tal fågelböcker (huset är fyllt med böcker ...), men mycket lite hittas om fåglars beteende. Det mesta handlar om artbestämning, utbredning och populationsförändringar. Trots att det ges ut böcker om fåglar mer än någonsin, så handlar de för det mesta om "ytlig och snuttifierad kunskap". Synd.

Men i hedervärda "Fåglar i Sverige" av Erik Rosenberg hittas i alla fall några rader, han skriver: "Man ser ofta det näpna frieriet, när hanen med uppblåst fjäderskrud, släpande vingar och utbredd stjärt under ivrigt kvittrande omkretsar den sköna."

Erik Rosenberg var för övrigt Sveriges första riktiga fältornitolog; han tillbringade hela sitt liv bland fåglarna. I fält. Och hans artbeskrivningar i handboken "Fåglar i Sverige" är fortfarande unika, trots att första upplagan av boken kom ut redan 1953. I jämförelse motsvarar dagens artbeskrivningar tekniska manualer; Eriks beskrivningar slår dem alla med hästlängder.