EMAKS BETRAKTELSER 279/Fotografi som står för sig själv...

När hjärncellerna sätts på prov och du själv får tänka ut något, känna något, associera till något eller uppleva något. Då är fotografi som mest intressant tycker jag. När man inte styr in betraktaren på något spår.



Fotografi (eller bild) är ju ett språk i sig. Det är en svår konst att tala med det språket, inte med ord eller förklarande texter. Möjligen är jag annorlunda än de flesta där, men det är den typen av fotografi som jag tycker bäst om, den som inte har några givna svar. Ibland stöter man på saker som ger känslor och associationer av olika anledningar, men som man kanske inte direkt kan sätta ord på. Eller något som man fastnar för men ändå inte riktigt kan förstå varför. Allt behöver inte stryka medhårs, allt behöver inte vara bedårande vackert, häftigt, spektakulärt, uppseendväckande eller tufft. Det måste finnas plats även för det som  inte har någon direkt förklaring.
//

EMAKS BETRAKTELSER 276/En "single coated" ryss för svartvitt...

Voigtländer gjorde för några år sen sin 40mm/1,4 Nokton i två versioner, SC och MC. Den förstnämnda single coated var närmast avsedd för svartvitt och den sistnämnda multi coated för färgfoto. Den ryska Zenitar-M 50mm/1,7 är också en single coated optik. Började produceras 1974, men det finns även en MC-variant från 1980-talet, fast linsformulan skiljer sig åt lite. Även priset kanske ska nämnas, för MC Zenitar-ME 50mm/1,7 är ruskigt dyra. Oftast går de för mellan 3000-4000 kr på ebay. Den tidigare versionen får man dock för lite mindre, "bara" kring 700-800 spänn för ett skapligt exemplar. Men även det är kanske lite dyrt för att vara en ryssglugg?

Hade jag fått bestämma skulle jag inte ändra den optiska konstruktionen ett dugg, utan bara lagt på fler lager antireflexbehandling. För den första versionen av Zenitar-M 50/1,7 är grym redan på full glugg. Nu kör jag den på en X-T2 och då blir det croop av kanterna, så jag vet ju inte hur det ser ut längre ut? Men på en 1,5 croop kamera blir den i alla fall en förstklassig kort teleoptik. Och för svartvitt ska tydligen SC vara bättre? Läste nånstans om att skuggorna inte blir så hårda och det kan kanske stämma. Att den bara har ett lager antireflexbehandling på linsytorna märks ganska tydligt, för ofta blir det lite slöja över bilderna i motljus. Så ett kraftigt avskärmande motljusskydd är nog att rekommendera (om man nu inte vill utnyttja slöjan i kreativt syfte). Bilden här krävde dock inget motljusskydd.



Jag har länge menat att digital fotografi är att jämföra med analogt mellan- och storformat. Det blir kornlöst, och med dagens fantastiska sensorer kan man köra på ganska höga ISO innan det blir kornigt och strukturen framträder. Har man en högupplösande optik får man dessutom väldigt fina och rika nyanser i tonskalan.  Personligen ser jag idag ingen bildmässig anledning att använda exempelvis en analog storformatskamera. Även med "halvformatsensorer" som i exempelvis X-T2, går det att få ett otroligt nyansrikt resultat i svartvitt. Men gillar man själva processen, att arbeta med den extremt långsamma storformatskameran samt framkalla filmen manuellt och det efterföljande arbetet i mörkrummet eller med att digitalisera filmen, ja då är det givetvis det man ska välja. Men för min del har jag gett upp tanken (den har funnits där länge)  på att skaffa mig en storformatskamera. Analogt är mest intressant i småbild för mig, där jag kan få fram strukturen och kornet i bilderna. Men det ska villigt erkännas att även mina analoga småbildskameror har fått vila ganska mycket senaste året.
//

EMAKS BETRAKTELSER 275/Mera ryskt för den som orkar titta...

Zenitar-M 50mm/1,7:
Full glugg.




Utsnitt i 100% från  en av bilderna jag tog i helgen:

APO TeleZenitar-M 135mm/2,8: 
Båda  tagna på full öppning 2,8. Inte riktigt knivskarp där, men nedbländning till 4 ger förbättring.



//