EMAKS BETRAKTELSER 276/En "single coated" ryss för svartvitt...
Voigtländer gjorde för några år sen sin 40mm/1,4 Nokton i två versioner, SC och MC. Den förstnämnda single coated var närmast avsedd för svartvitt och den sistnämnda multi coated för färgfoto. Den ryska Zenitar-M 50mm/1,7 är också en single coated optik. Började produceras 1974, men det finns även en MC-variant från 1980-talet, fast linsformulan skiljer sig åt lite. Även priset kanske ska nämnas, för MC Zenitar-ME 50mm/1,7 är ruskigt dyra. Oftast går de för mellan 3000-4000 kr på ebay. Den tidigare versionen får man dock för lite mindre, "bara" kring 700-800 spänn för ett skapligt exemplar. Men även det är kanske lite dyrt för att vara en ryssglugg?
Hade jag fått bestämma skulle jag inte ändra den optiska konstruktionen ett dugg, utan bara lagt på fler lager antireflexbehandling. För den första versionen av Zenitar-M 50/1,7 är grym redan på full glugg. Nu kör jag den på en X-T2 och då blir det croop av kanterna, så jag vet ju inte hur det ser ut längre ut? Men på en 1,5 croop kamera blir den i alla fall en förstklassig kort teleoptik. Och för svartvitt ska tydligen SC vara bättre? Läste nånstans om att skuggorna inte blir så hårda och det kan kanske stämma. Att den bara har ett lager antireflexbehandling på linsytorna märks ganska tydligt, för ofta blir det lite slöja över bilderna i motljus. Så ett kraftigt avskärmande motljusskydd är nog att rekommendera (om man nu inte vill utnyttja slöjan i kreativt syfte). Bilden här krävde dock inget motljusskydd.
Jag har länge menat att digital fotografi är att jämföra med analogt mellan- och storformat. Det blir kornlöst, och med dagens fantastiska sensorer kan man köra på ganska höga ISO innan det blir kornigt och strukturen framträder. Har man en högupplösande optik får man dessutom väldigt fina och rika nyanser i tonskalan. Personligen ser jag idag ingen bildmässig anledning att använda exempelvis en analog storformatskamera. Även med "halvformatsensorer" som i exempelvis X-T2, går det att få ett otroligt nyansrikt resultat i svartvitt. Men gillar man själva processen, att arbeta med den extremt långsamma storformatskameran samt framkalla filmen manuellt och det efterföljande arbetet i mörkrummet eller med att digitalisera filmen, ja då är det givetvis det man ska välja. Men för min del har jag gett upp tanken (den har funnits där länge) på att skaffa mig en storformatskamera. Analogt är mest intressant i småbild för mig, där jag kan få fram strukturen och kornet i bilderna. Men det ska villigt erkännas att även mina analoga småbildskameror har fått vila ganska mycket senaste året.
//
Vad är en Multi Coating? Ja man brukar då tala om en antireflexbehandling med mer än fem skikt – men det är som sagt en definitionsfråga. När Zeiss år 1940 levererade det första AR-objektivet på den civila marknaden (Sonnar 1,5/5cm) hade två linsytor beläggning med fyra skikt. Dessa skikt är lagda med en sådan precision att jag skulle säga att det är frågan om Multi Coating – verkningsgraden är sådan. Zeisspatentet på antireflexbehandlingen från den 1 november 1935 gäller även Multi Coting (god morgon Pentax).
Men nu till den egentliga saken:
Single Coating måste språkligt sett betyda enskiktig antireflexbehandling. Sådant förekommer inte, annat än på de yttre linsytorna av objektiv tillverkade i Sovjetunionen, och på gamla filter. Voigländer Noktonen som du hänvisar till är härvidlag en bluff. Man försökte helt enkelt attrahera flera köpgrupper. Objektivet har flera ytor med fyra eller fem skikt.
Annars är det naturligtvis så att ju enklare AR dess större slöjnivå i objektivet. Ändå är det så att objektiv som helt saknar AR, men inte innehåller mer än tre fristående element (15 linsfläckar), ger ett förvånansvärt fint resultat – till och med i motljus om man tänker sig för.