Emaks betraktelser 154/Hemmavid...

Planlösa strövtåg i närmiljön? Ska det verkligen dyka upp upp något nytt som kan vara värt att föreviga där? I den tråkiga vardagliga tristessen? Hemmablindhet brukar man säga, ja det är lätt att bli drabbad av den sjukdomen. Men då finns det ett botemedel: Att stanna upp en stund och bara ställa sig och titta. Försöka se. Fast jag tror ändå att det mesta beror på erfarenhet och träning, och en del medfött bildsinne.

För min egna del så tar jag nog över 50% av bilderna inom en radie av 1 ½km från där jag bor. Nu har jag ju en fin sjö bara 100 meter bort, och intressanta industrimiljöer och samhället åt andra hållet, så jag kanske är lite bortskämd. Bilderna här är från gårdagens vandring, fotade med en sån optik som sitter på den gamla FED-kameran som dyker upp när man loggar in på fotosidan. En Industar 61 L/M 2,8/55mm från Arsenal i Kiev. En fyrlinsig Tessar-variant, radioaktivt glas får man på köpet. Skapligt tekniskt resultat ändå måste jag säga, för en glugg som man kan hitta för under 300 spänn på ebay. Ken Rockwell må vara en kul typ i mångas ögon, men jag tror att det ligger mycket i hans konstaterande: "The more you know about photography, the more you know that lens sharpness doesn,t matter."

















För övrigt tycker jag Tetenals Rodinal-variant, Paranol S, ger lite för skarpkornigt resultat med Fomas filmer, i jämförelse med Fomas egen Fomadon R09. Bara att gå tillbaka till den igen, synd att Photax slutat saluföra den och nu bara säljer Paranol. Blir till att beställa utomlands istället. Knappt 4 mil till Nybro från jobbet i Skruv annars. Brukar göra en tur dit några gånger om året på fredagseftermiddan då jag är ledig, för att inhandla förbrukningsmaterial.

Emaks betraktelser 153/Ryssarna har tagit över...

Första promenaden efter influensan igår. Kameran med som vanligt. Längs stranden av sjön Läen hittar man alltid något nytt, trots att man gått samma väg oräkneliga gånger. Och ryssen sitter fortfarande på kamerahuset, den nya Jupiter 3+ måste provas ordentligt. Framkallade förresten filmen med testbilderna av tegelväggen igår också. Och dom bilderna visade ungefär det jag tidigare konstaterat, att fotande av plana saker fungerar bäst från bl 5,6 och uppåt, såvida man inte vill ha lite "ruffigare" kanskärpa. Men kant/hörnskärpan var ändå inte så dålig som man kunde befara på de större bländarna. Och den lätta ruffigheten där ger optiken karaktär. Den kuddformiga distorsionen märktes också, men inte heller den var så stor som jag trodde. Skyltarna i tunnelbanan som jag skrev om i en tidigare post kanske faktiskt hängde lite snett?

Idag kom förresten ytterligare 5 st ryss-normaler med post från Ukraina. Alla med Leica 39mm  skruvfattning. Ska bli kul att prova hur dom ter sig. De passar med M-adapter på mina Bessa-hus med M-fattning. Men den ena av de små, den svarta Industar-50 3,5/50mm, verkade sakna mätsökarkoppling och markeringen för bländarinställningen satt fel. Kanske har dom haft isär optiken och monterat ihop den fel? I så fall får man väl själv börja skruva lite. Den andra lilla, en tidig Industar 10 3,5/50mm från 1930-talet, ser ut att vara i nickel (liknar finishen hos Nickel-Heliar 50mm) och den verkar också lite knepig att fota med då skalorna hamnar lite på sidan och är svåra att se. De andra tre, en Jupiter-8 2/50mm, en Industar 61 L/D 2,8/55mm och en Industar 26M 2,8/50mm, är smidiga att hantera och allt verkar fungera perfekt.

Emaks betraktelser 151/50 meter och 5 år i rumtid...

Har aldrig kunnat få någon riktig begriplighet i det här med tid och rum. Rumtid används ju av den moderna vetenskapen för att förklara olika fenomen i universum, Einsteins relativitétsteori och sånt finlir. Det enda konkreta bevis jag personligen sett för rumtiden är avståndet mellan bilderna här. 5 år och 50 meters mellanrum. Nu fattar jag. Rumtiden måste ju finnas på något sätt...


2011.



2016, 50 meter österut.

Emaks betraktelser 148/En betraktelse från Rimforsa...

När vi tar bilen till Stockholm (vilket har blivit allt mera under senare år, eftersom man inte kan lita på tågtrafiken längre, med risk för att få hela helgen förstörd) så brukar vi ha chaufförsbyte i Rimforsa. Denna metropol i Östergötland, som faktiskt också brukade vara med i radioprogrammet METROPOL i form av Göte Johansson, ni som lyssnade då kommer ihåg honom. Det är väl än idag en hemlighet vem som egentligen låg bakom denna profil med inbiten Östgöta-dialekt, men enligt vissa källor  ska det ha varit Eddie Meduza.


Rimforsa - februari 2016.

I Rimforsa förresten, där ligger en eminent fotobokhandel, NEVA BOOKS, om du inte redan visste det, där det också finns ett fotogalleri. Har du vägarna förbi titta gärna in dit, det ligger ganska nära genomfarten så det är ingen omväg. Det händer en del fotografiskt även på landsbygden. 

På tal om Jupiter 3+ (som bilden från Rimforsa är tagen med), jag ville se hur den omtalade bakgrunds-bokehn blir på största bländaren. Visar ett exempel på det. Om ni undrar vad det är för något jag fotograferat så är det en av två tankar för filmframkallning, som jag fått av min vän Morgan Larm. En sån som användes där man framkallade stora mängder film förr (typ tidningsredaktioner) och där man bara tömde ut lite i botten och fyllde på förnyelselösning hela tiden. Den ena är tillverkad i Höganäs och den andra vid Steinzeugrähren-Fabrik Muskau in Lugknitz i Tyskland. Dom har väldigt vackra färger. Frugan ville ha dom att sätta blommor i till sommaren, kan nog bli snyggt.

Emaks betraktelser146/Mera betraktelser från Stockholm...och med Jupiter 3+

Det blev några filmer tagna under helgvistelsen i staden. Använde som sagt den nya Jupiter 3+ 50mm/1,5 och den optiken är lite speciell, i flera avseenden. Man kan inte undgå att komma in på det tekniska när en sån originell optik används för första gången, så ursäkta mig för det (bilderna är ju annars det viktigaste). På Sovjet-tiden tillverkades den endast på beställning med särskild rekvisition, och fanns inte till allmän försäljning. Den var också mera påkostad än normalt. Lite mera exklusiv kanske man kan säga. Men ändå var den enligt uppgift behäftad med en del problem, t.ex ganska tydlig distorsion. Och det är även den nya Jupiter 3+, det kan inte förnekas. Kuddformig sådan. I vissa bilder kan det störa, men idag finns ju så fina hjälpmedel att justera detta i datorn, vilket jag gjort med bl.a den här bilden från tunnelbanan, där skyltarna i taket såg ut att hänga snett i förhållande till varandra innan justeringen. Kommer inte ihåg om det var största öppning eller möjligen 2 som jag använde här?


 
Att kant/hörnskärpan på stora öppningar inte är den bästa när man fotar plana ytor, det ska också erkännas, och vad jag förstått så kan det ha att göra med bildfältskrökning, vilket också syns i bilden ovan om man kollar noggrant. Tittar man på plattorna i golvet går skärpan i ett bågformat plan från bildens nedre hörnor, in mot mitten till automaten. Förgrunden i  mitten verkar också oskarp mot förgrunden i hörnorna. Jag har samma fenomen med min Contax T kompakt på största bl 2,8. Även den är ju utrustad med en Sonnar-konstruktion, precis som Jupiter 3+. Men vid nedbländning  försvinner problemet i stort sett helt. Så också med Jupitern som det verkar.

Vinjetteringen är  också tydligare på stora bländaröppningar med Jupiter 3+ (precis som med Sonnaren på Contax T), och minskar med nedbländning. Ofta kan dock vinjettering vara att föredra, speciellt vad gäller svartvita bilder. Som Christer Strömholm skriver om i sin fotoskola, så kommer blicken då ha lättare för att stanna kvar i bilden. Den far inte så lätt ut från kanterna om där är mörkare. Bilden nedan tror jag att jag tog på bl 2. Även denna har justerats i datorn för den kuddformiga (inåtbuktande) distorsionen.



Har några bilder till som inte är så mycket att säga om. Den första togs på bl 4 eller 5,6 tror jag, och den är distorsionsjusterad i datorn. Den andra är också justerad för distorsionen men den sista behövde inte det, och de togs på bl 2,8-4 resp 5,6 som jag minns.







Jupiter 3+ har karaktär som sagt. Om man gillar den eller ej är väl en smaksak. Personligen tycker jag att den passar väldigt bra att fota svartvitt med, speciellt med 200-400 ISO  filmer och framkallare typ Rodinal, som ger lite tydligare korn och mera struktur. Den inte helt perfekt korrigerade konstruktionen, som verkar ge de speciella egenheterna på stora bländaröppningar, "fits the line" kan man säga med ett lite ruffigare och råare uttryck på dom bländarna, vilket jag också skrivit om i en kommentar tidigare. Men vid nedbländning till 5,6 verkar mycket av det här vara försvunnet, utom distorsionen, som ju enkelt kan åtgärdas i de billigaste versionerna av ps som följer med "gratis" vid scannerköp t.ex (eller för den skull i vissa kameror direkt om den används digitalt). I mörkrummet blir det dock svårare att fixa till de lite lätt böjda kantlinjerna, så där får man dras med det. Förstoringsoptik är ju i regel helt distorsionsfria, annars kunde man tänka sig att använda en dito med motsatt (tunnformig) distorsion, för att eliminera det fenomenet.

Som det verkar är det den kompakta designen och kravet på hög ljusstyrka för den ryska Jupiter 3+ och dess föregångare, som ger den sin speciella karaktär. Den har inte som hos Zeiss i väst modifierats och moderniserats i senare versioner (t.ex  den sista ganska nya ZM 50mm/1,5) för att komma till rätta med de här avvikelserna. Istället har man valt att hålla fast vid Sonnar-originalet från 1932, vilket i sig är att beundra. Personligen hade jag dock önskat att man försökt komma tillrätta med distorsionen lite mera, den är inte kul i vissa bilder när man som jag även vill göra dom i mörkrummet.