Emaks betraktelser 48/Bitterskråp, så heter den...

Pestskråp har man sett och hört talas om. Men Bitterskråp, vad är det? En växt som dokumenterades i Sverige först 1966-68 i Halland och Kalmar län. Kommer från nordöstra Asien och odlas hos oss som prydnad. Har sedan förvildats. På den plats jag fotograferade bilderna planterades den under 1940-talet och har sedan spridit sig i omgivningarna. Eftersom den senare på sommaren får gigantiska blad som blir helt marktäckande hotar den att kväva spontanfloran med tandrot och trolldruva. I Småland finns den dokumenterad på enbart 6  olika växtplatser, varav denna är en: Anemåla-Oskarsholm.



Vi har åkt förbi platsen många gånger under försommar-höst och sett de stora bladen. Men först nu fick vi se blommorna och då är det bra att ha det eminenta praktverket SMÅLANDS FLORA till hands. Där fanns t.om alla de dokumenterade växtplatserna uppgivna. Bara att konstatera, man lär så länge man lever! Kunskapen finns till hands och man upptäcker nya saker hela tiden, bara att leta och vara nyfiken på det man passerar under resans gång...

Emaks betraktelser 47/En Whitebox för glasfoto.

Igår gjorde jag slag i sak och tog bilen till Photax Nybro för att införskaffa ett fotobord med Whitebox för glasfotografering.Tror det var det sista de hade på lager. Ja, ska det bli någon fason på det här och för att slippa allt för mycket efterarbete i datorn, är det bara att inse fakta. Ett fotobord med whitebox (för att slippa reflexer och speglingar) underlättar mycket och ger snyggare bilder. Tog en stund innan jag fattade att man kunde värma skyddspapperet som satt fastklistrat på plexiglaset med hårtork, då var det ganska lätt att få bort det. Men innan dess flög en och annan svordom ur min mun ska ni veta, och jag har blåsor på pekfingrarna av allt rullande.



Jag köpte inga speciella lampor utan provade med tre IKEA spotlights. Det fungerade skapligt vid mitt första försök, bortsett från att jag fick tider som omöjliggjorde arbete med kameran på fri hand. Så jag får nog titta på det där, det finns ju ganska billiga lysrörslampor för foto som kan användas i vanliga armaturer, då de har ganska låg effekt trots hög ljusstyrka.


Två Diamanter, Asta Strömberg - Strömbergshyttan  1959-60.



____________

Emaks betraktelser 46/Inte lätt att fotografera flygande tefat...

När det här tefatsliknande föremålet dök upp förstod jag att jag stött på något ovanligt. Jag hade bara sett ett sånt avbildat i en tidskrift förut. Det var under en auktion i helgen som det plötsligt uppenbarade sig för mig och alla andra som var där. Att tefatet var av Gunnar Nylunds design, och tillverkat under 1950-talet vid Strömbergshyttans glasbruk, bidrog givetvis till att jag fastnade för den märkliga skapelsen. Fick betala dubbelt mot utropspriset, men jag var beredd att betala lite till om det hade behövts.



När jag sedan hemma på kvällen skulle ta en bild av tefatsvasen blev det lite problem. Den vanliga uppställningen och bakgrunden fungerade inte alls. Det såg kasst ut. Så jag tog till mitt ljusbord, ställde vasen på det och släckte all belysning runt om. Bilden snett uppifrån fungerade bra på det sättet. Men en bild från sidan gick inte alls. Ställde då vasen på en sockel så den kom upp lite, vilket blev bättre fast man ser sockeln reflekterad underifrån i glaset.  Funderar nu på att skaffa ett fotobord med sk whitebox från Photax för att fotografera glas i. Ett sånt med både väggar och tak i opakt vitt plexi. Då kan man ljussätta från vilket håll som helst med ett minimum av  reflexer i glaset. Någon som har erfarenheter av ett sånt?

Emaks betraktelser 45/Lägesrapport

Ett par veckor sen sist, men jag är inte död för det. Livet utanför cyberrymden tar upp tiden kanske man kan säga. Årsmötestider, hockyslutspel för Växjö, bildmakeri i mörkrummet, glasfotografering, detektivarbete kring Strömbergshyttans glasbruk och en del andra vardagliga pysslerier, gör att fotobloggandet inte hinns med. Och att fotoblogga är inte livsviktigt för mig. Livet levs lite för mycket på de här sociala medierna tycker jag, och en del människor tror jag känner sig stressade och pressade att få fram något nytt varje dag. Men inte jag i alla fall. Livet fungerar för mig ändå. Har t.ex fått telefonsamtal (ja tänk att man fortfarande kan ringa och samtala direkt med telefoner) från dottern till en känd formgivare som ville använda en del av mina bilder på faderns glas till en kommande bok. Kul tycker jag! Fortsätter annars mitt vardagliga fotograferande och planerar en utställning på Fotogalleriet på mitt jobb, som ska starta någon gång under sommaren eller hösten. Ett par nytagna bilder av glas får symbolisera den här postens innehåll.
Ha det fint!

Nils/


Bengt Edenfalk- Skruf 1960-talet, oidentifierad Strömbergshyttan, Asta Strömberg-Strömbergshyttan sent 1950-tal och Bo Borgström-Åseda 1960-talet.



Tre glas ur Chimaro-serien, Gunnar Nylund för Strömbergshyttan mitten av 1950-talet.

Emaks betraktelser 44/Varför håller man på som man gör?

En del av dagens bildskörd.

Idag blev ytterligare ett par bilder klara. De sista hänger nu på tork och ska sedan planas i värmepressen. Två exemplar av varje, ett för arkivet och ett för ev utställningsändamål. Mer brukar det inte bli i mörkrummet. Där är det inte fråga om någon massproduktion utan varje bildexemplar ska genomgå samma manuella process i form av manuella belysningsjusteringar, de kemiska baden, mellanskölj, toning, slutskölj, torkning, planing och till sist retuschering av damprickar. Ska man göra fotografier i mörkrummet som numrerade serier blir det till att skaffa sig assistenter, och hur många har den möjligheten? Tror också det bl.a är därför som många fotografer genom åren låtit bli att numrera sina bilder i serier. Sånt tror jag mera hör den nyare, digitala bildproduktionen till, där man utifrån den färdigredigerade bildfilen ganska lätt och snabbt kan ta fram exakt likadana exemplar i större upplaga. Mörkrummet kan istället (precis som de flesta andra hantverk) ge små variationer mellan de få exemplar som tas fram.

Sen kan man fråga sig hur det där med numrerade serier fungerar? Gör jag en serie på 10 bilder i en viss storlek och på ett visst papper, så kan jag ju om ett tag göra en ny serie i annan storlek och på en annan papperstyp. Detta utan att luras. Men jag kan ha fel? Jag känner i alla fall inte till att det skulle finnas cementerade regler eller lagar som förbjuder någon att göra så. När det gäller fotografi sprungen ur det manuella mörkrummet kan man dock vara tämligen säker på att det ytterst sällan är fråga om bilder gjorda i speciellt stora upplagor. Jag har nog själv inte gjort någon av mina bilder genom åren i mer än max 5-6 exemplar vad jag kan minnas? De flesta finns nog i bara två, vissa enbart i ett. Endast när jag kopierade våra julkort några år på 1980-talet blev det mer än tio.

Det brukar gå åt fyra hela fotopapper för mig för att göra en bild i två exemplar. Jag börjar med att göra en hel bild med olika exponeringar för att bestämma tiden för grundbelysningen och pappersgradation/filtrering. Sedan gör jag ytterligare en bild rakt av med den bestämda grundexponeringen och på den gradation/filtrering jag tycker passar. Då ser jag mera exakt vilka justeringar i form av efterbelysning, skuggning, ev förframkallning i mjukframkallare etc, som eventuellt behöver göras för att få bilden som jag vill ha den. Ibland, som med bilden på sofforna under trädet ovan, behövs inga justeringa alls. Men för det mesta krävs åtminstone någon liten åtgärd. Sen gör jag två slutkopior. Provbilderna kasseras.


Några av veckans bilder.

De papper jag använder idag kostar ungefär 25-30 kr styck i storlek 30x40 i genomsnitt (det finns både billigare och dyrare). Kring hundra kronor för två bildexemplar är alltså det jag får lägga ut i papperskostnad, Några kronor ytterligare för kemin. Jag tycker det är en extremt rimlig kostnad i jämförelse med vad två utskrifter eller printar i samma storlek och med motsvarande arkivkvalitét kostar att ta fram från en proffsfirma. Eller för den skull i jämförelse med vad det skulle kosta mig att få fram två likvärdiga kopior själv med egen skrivare (kostnaden är ungefär likvärdig om jag gör utskriftsjobbet själv, och flerdubbelt dyrare om jag anlitar firma). Fiberpapper för utskrift är faktiskt inte billigare än gelatinsilverpapper för mörkrummet.

Sen har vi det där med silversvärta och fina toner (speciellt i högdagerdelen). För mig är det viktigta faktorer som gör att jag inte skulle byta ut mörkrummet för allt smör i Småland när det gäller bildmakeri i svartvitt. Det skulle krävas allt för stora insatser och kostnader för mig, att via digitalisering och utskrift/printning ens komma i närheten av vad jag personligen kan få fram i en mörkrumskopia. Sen vet jag att andra upplever det annorlunda och då är det ju alldeles utmärkt att man känner sig nöjd med det. Men för min del blir det för dyrt (och svårt) att via digitalisering och utskrift få fram det jag vill ha ut i slutbilden. Så jag håller mig till mörkrummet, där vet jag att jag får det jag vill ha, och till en rimlig kostnad för mig. Att tänka på digital fotografering är heller inget alternativ för mig i svartvitt (i färg är jag av annan uppfattning). Jag vill för det mesta ha den struktur i bilderna som silvermaterialets kornstruktur ger och som (till skillnad mot digitalt pålagt korn) är det som bygger bilden och detaljerna. Även den naturliga svärtningskurvan som man får direkt med film och mörkrumskopiering gör mig glad. Att simulera kornstruktur digitalt går visserligen, men det är inget som direkt tilltalar mig. Och att få till den svartvita tonkurvan med det rätta stinget kan också kräva en hel del arbete digitalt.

Hantverket i mörkrummet är det jag trivs bäst med. För mig känns det också mera gediget på något sätt, att veta att det jag gör i princip är omöjligt (eller mycket resurskrävande) att massproducera. Men kanske hänger det också till viss del samman med att det är det man genom långvarig träning och kunskapsinhämtande under åren,  lyckats få till en sån nivå att det är svårt att ersätta med något annat? Eller att man vant sig vid just det uttryck det svartvita silvermaterialet ger, och därför vill att bilder ska se ut precis så?