EMAKS BETRAKTELSER

Nystart med bloggande på fotosidan från hösten 2013. Dessförinnan relativt inaktiv sedan våren 2012. Rensade då bort allt från mitt tidigare medlemskap som startade 2003. Här kommer fortsättningen. Men vänta dig inte dagliga blog-poster, det har jag inte tid med.

Emaks betraktelser 53/Åter ett armbandsur på min handled...

Jag har länge gått och funderat på att skaffa mig en armbandsklocka igen, en helt mekaniskt sådan. Det var nog kring 25 år sedan jag hade en på mig. Min första fick jag vid konfirmationen 1968-69 sisådär, en Certina som fungerade fint. Den gick som en klocka kanske man kan säga. Sen kom såna där självuppdragande, samt batteridrivna, och jag hade även ett par såna. På 1980-talet jobbade jag med simning i skolan och då var det mycket upp och ner ur vattnet mellan varven. Då använde jag armbandsklocka allt mindre. Det fanns ju klockor överallt i skolan och i simbassängen, så jag tyckte det var onödigt. Och när jag började jobba inom industrin 1990 slutade jag helt. Då var det av säkerhetsskäl. Men nu har jag kommit på andra tankar. Man får väl helt enkelt bara ta av sig den när man är på jobbet och sätta på sig den efteråt, precis som man sätter på sig kläderna efter duschen.

När så Johan Ericson bloggade om det kinesiska armbandsuret Seagull 1963, verkade det vara en klocka som skulle passa perfekt. Med tidtagarur som både visar sekunder och minuter upp till 30 minuter, var det som gjort för mig som framkallar mycket film. Och mekaniskt batterioberoende var det också. Modell från 1963 för kinesiska flygvapnet. Skapligt pris dessutom för en klocka med gammaldags mekaniskt urverk. Så jag beställde en från Holland, alltså en original med 37,5 mm boett. Nu sitter den på min handled. Man får väl tacka Johan för tipset!

Postat 2014-05-02 16:43 | Läst 3473 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Emaks betraktelser 52/Glasriket lever, trots allt - del 2, Skruf.

Resan fortsatte till Skruv och Skrufs glasbruk. Ägaren Kent Elm bjöd på kaffe med våffla och i hyttan blåstes stora, runda Dagg-vaser för Svenskt Tenn. Design Carina Seth Andersson. Bildserien nedan visar på ett ungefär hur man gör vid tillverkningen i hyttan. När vasen är klar där knackas den av från pipan och läggs på bandet i kylugnen för långsam avsvalning. Därefter slipas och poleras kanten, ett arbete som utförs av Kent Elm själv. Men denna dag får vi bara se arbetet i hyttan, Kent har fullt upp med att grädda våfflor och koka kaffe.

------------------------

Hemliga skåpet...

Nedan bilder från efterbearbetningen, som inte var igång under helgen.

//

Postat 2014-04-28 21:53 | Läst 6769 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Emaks betraktelser 51/Glasriket lever, trots allt - del 1, Kosta.

Sista helgen i april är det traditionsenlig uppstart av utställningar och andra aktivitéter i glasriket. En till antalet sysselsatta alltmer tynande glasindustri visade upp sig från sin bättre sida. Med en stor del av den enklare och maskinella produktionen förlagd utomlands, är det numera bara det rena och svåraste hantverket som finns kvar på hemmaplan. Och visst är det en helt annan känsla i det glas som kommer från mästarnas glasblåsarpipor än det som kommer till maskinellt. En hel del glas går heller inte att tillverka i maskiner utan kräver skickliga hantverkare för att få fram. I år nöjde vi oss med att besöka Kosta och Skruf. Bilderna är från det vi mötte där.

Tillverkningen av exklusiva servisglas ligger kvar i Sverige.

                                                             ----------------

Posten till Ludvig Löfgrens Gorilla-skulptur blåses upp.

Efter ytterligare ett anfång formas posten för blåsning i form.

                                                              ----------------

I det nyöppnade Kosta-Boda Art Gallery, där formgivarnas exklusivare konstglas presenteras, hittade jag de här tre vasmodellerna av Ingegerd Råman. Det var prover som bara tillverkats i dessa enstaka exemplar, och som av någon konstig anledning aldrig kommit i produktion (jag tror nämligen den här retro-stilen på glas är väldigt gångbar idag). Priset var förmånligt så jag slog till direkt, inget att tveka på. De är från hennes Orrefors-tid 2000-2010 och handblåsta med gråblå färg i ett underfång samt omvikt kant, den vänstra vasen har kanten vikt inåt. De är tunna vaser och som jag bedömer det av mycket hög hantverkskvalitét. Inga synbara defekter. Skulle tro att det är Jon Beyer och Stefan Johansson som tillverkat dom, det var de sista skickliga mästarna på Orrefors, som gjorde konstnärernas prover och som också kunde hantverket fullt ut.

                                                                 ----------------

I nästa del kommer bilder från Skrufs glasbruk, där man bl.a tillverkar en hel del glas för Svenskt Tenn. Givetvis också det ett rent hantverksarbete, helt i linje med vad ST står för och bygger sin verksamhet kring.

Postat 2014-04-27 23:46 | Läst 6539 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Emaks betraktelser 50/Vad man stöter på under resans gång...

Ja det är väl ungefär så jag man kan sammanfatta det hela. Att fotografera det man stöter på under resans gång. Istället för att leta upp bilderna så låter jag bilderna komma till mig, där jag går, står och tar mig fram. Visst har jag ett och annat projekt också, men det mest intressanta är egentligen att låta bilderna komma till en utan att leta efter något speciellt. Det spontana fotograferandet och de infall och idéer man får när det dyker upp något intressant, är det ultimata sättet att skapa bilder som jag ser det. Och då gäller det givetvis att alltid ha kameran till hands. En enkel utrustning som är lätt att ta med sig, och som man kan innan och utan, är det perfekt verktyget för den typen av bilder.

Under helgens resa till Öland (för att njuta av den friska luften och de fina vårblomstren) passerades som vanligt Kastlösa på den södra halvan av ön. Där finns en liten studioglashytta och ibland tittar vi in i shopen. Men idag var även hyttan igång och Poul Jörgensen blåste glas. Så då var det läge för några bilder. Dåligt ljus i hyttan men där han satt fanns en dörr som var öppen och som lyste upp. Där placerade jag mig. Tiderna räckte för min 400-ASA film precis. Även om det inte blev 100 skarpt så blev det i alla fall bilder. Skärpa är inte allt här i världen.

Att inte på förhand veta så mycket om vad som kan hamna på filmen/minneskortet är rätt spännande, och en utmaning. Det påminner lite om barndomens upptäcktsfärder på okänd mark, och som man nu i vuxen ålder (med kamerans hjälp) kan sägas praktisera på ett nytt sätt. Finns det något mera spännande än att nyfiket se vad som finns bakom nästa vägkrök, i nästa rum eller bakom nästa husknut? Till synes ointressanta objekt kan då visa sig innehålla något helt annat än vad man föreställt sig. Lite som att ha fördomar. När man blir mera bekant med människor, saker och ting (eller vad det nu kan vara), så kan en helt annan sanning uppenbara sig för en när man kikar in bakom fasaderna. När man ger sig tid att stanna vid ett motiv kan helt nya världar dyka upp.

Som t.ex vid ICA Almérs utanför Färjestaden, där vi stannde för att inhandla lite dricka för hemresan. På andra sidan vägen ligger Färjestadens vattenreservoar som man inte direkt reflekterar över. Skulle slå en drill och gick därför över på den sidan vägen. Såg då ett tecken på byggnaden till höger om tanken, vilket väckte min nyfikenhet. Vad kunde dölja sig på baksidan?

Jo väldigt snygga och välgjorda graffitti-målningar. I regel brukar såna se rätt taskiga ut, inte direkt några konstverk. Men här var det något annat, som i alla fall jag menar mera kan hänföras till konst än till klotter. Färjestaden har här riktigt bra graffitti-konst som jag ser det. Hoppas verken får vara kvar och kommunfolket låter bli att tvätta bort dom. Tänk om kommunen istället kunde låta de som gjort målningarna, fortsätta även med hela den stora reservoarens sidor? Sätt upp byggnadsställningar och låt dom slutföra det dom börjat med. Jag tror det kan bli något riktigt snyggt av det, och ytterligare en attraktion för Öland.

Postat 2014-04-21 12:47 | Läst 3176 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Emaks betraktelser 49/Dogma så in i h......!

Dogma är ett sätt att förhålla sig till bilder. Att sätta bilden i centrum och komma bort från sånt skit som t.ex att kalibrera en bildskärm rätt. Det är ju ingen konst att göra det menar jag, bara att läsa instruktionsboken. Eller strunta i det (om det går lika bra), som jag själv gjorde den enda gång jag beställde bilder på papper från Crimson till en utställning. Det blev j....r anamma perfekt ändå. Givetvis kollade jag med en förbeställning av en bild. Likadant med den blurb-bok jag gjorde. Den blev perfekt utan att jag kalibrerade någonting. Beställde ett ex först för att kolla, och sen tio till. Bilderna är det svåra, tekniken går alltid att lära (om det behövs) och ska sitta i ryggmärgen.

Art.

Varför då Dogma? Jo för det är det som är fotografi, att frigöra sig från allt onödigt krimskrams och istället lära sig att fotografera, att se bilder i vardagen och att snabbt kunna fånga dom. Tekniken ska sitta där som en smäck, den ska du inte behöva fundera på. Exponera rätt och sen framkalla eller scanna/datorredigera rätt ska var en bisak som alltid sitter där. Inget du ska behöva varken fundera på eller ödsla onödig kraft att luska ut. Det ska vara enkelt och bekymmerslöst, ett objektiv räcker ofta långt. Då har du funnit det fina med fotografi.

Park art.

Att begränsa sig innebär att man måste lära sig sin utrustning och sina metoder till fullo, för att kunna utnyttja dom så mycket som möjligt. Man blir rent tekniskt som en del i ett maskineri att producera bilder. En automatiserad maskindel som aldrig ska behöva falera. Då kan du koncentrera dig helt på bilden. Då har du förutsättningen att utveckla även ditt bildseende till fullo.

Hair art.

Och det är ju precis dit de flesta som tar fotografi på allvar vill komma. Att snabbt och enkelt kunna se bilderna, att berätta något väsentligt och att med bildspråkets grammatik verkligen få det sagt (för att citera en av våra största i genren). Därför är grundidén med Dogma otroligt viktig som jag ser det. I alla fall för oss som gillar den dokumentära sidan av fotografi. En grundmetod och ett enkelt sätt att göra bilder, utan att behöva bearbeta mera i efterhand än vad man enkelt kan göra i ett traditionellt mörkrum. Då har man hittat något att bygga på. För det är där fotografi utskiljer sig från övriga konstarter. Att kunna göra något som kan bli intressant utan att krångla till det rent tekniskt med diverse förädlingsmetoder, oavsett om det gäller mörkrum eller datorarbete.

Nude art.

Bilderna är givetvis helt enligt mitt Dogma-löfte:
Contax T för 135-film (Sonnar 38mm/2,8) och Fomapan 400 Action i Rodinal 1+50.
En kombination som jag nu tycker jag behärskar ganska bra och sällan behöver bekymra mig för rent tekniskt. Den lilla Contax-kompakten följer med mig överallt, då den är rätt liten och har fin optik. Har givetvis även andra kameror som nyttjas till och från och använder även ett par andra filmer, men detta är min fasta grund kanske man kan säga. I morgon bär det av till Dunkers i Helsingborg. Contax T laddad med Fomapan 400 ligger i jackfickan.
Nils/

Edit: För er som är överkänsliga mot kornstruktur kan jag bara meddela att mörkrumskopiorna inte ger riktigt lika tydligt korn som de här versionerna med inscannade negativ. Kopiorna har dessutom ett snyggare korn som jag upplever det, och jag gillar när det blir lite struktur i svartvita bilder.