Emaks betraktelser 44/Varför håller man på som man gör?
En del av dagens bildskörd.
Idag blev ytterligare ett par bilder klara. De sista hänger nu på tork och ska sedan planas i värmepressen. Två exemplar av varje, ett för arkivet och ett för ev utställningsändamål. Mer brukar det inte bli i mörkrummet. Där är det inte fråga om någon massproduktion utan varje bildexemplar ska genomgå samma manuella process i form av manuella belysningsjusteringar, de kemiska baden, mellanskölj, toning, slutskölj, torkning, planing och till sist retuschering av damprickar. Ska man göra fotografier i mörkrummet som numrerade serier blir det till att skaffa sig assistenter, och hur många har den möjligheten? Tror också det bl.a är därför som många fotografer genom åren låtit bli att numrera sina bilder i serier. Sånt tror jag mera hör den nyare, digitala bildproduktionen till, där man utifrån den färdigredigerade bildfilen ganska lätt och snabbt kan ta fram exakt likadana exemplar i större upplaga. Mörkrummet kan istället (precis som de flesta andra hantverk) ge små variationer mellan de få exemplar som tas fram.
Sen kan man fråga sig hur det där med numrerade serier fungerar? Gör jag en serie på 10 bilder i en viss storlek och på ett visst papper, så kan jag ju om ett tag göra en ny serie i annan storlek och på en annan papperstyp. Detta utan att luras. Men jag kan ha fel? Jag känner i alla fall inte till att det skulle finnas cementerade regler eller lagar som förbjuder någon att göra så. När det gäller fotografi sprungen ur det manuella mörkrummet kan man dock vara tämligen säker på att det ytterst sällan är fråga om bilder gjorda i speciellt stora upplagor. Jag har nog själv inte gjort någon av mina bilder genom åren i mer än max 5-6 exemplar vad jag kan minnas? De flesta finns nog i bara två, vissa enbart i ett. Endast när jag kopierade våra julkort några år på 1980-talet blev det mer än tio.
Det brukar gå åt fyra hela fotopapper för mig för att göra en bild i två exemplar. Jag börjar med att göra en hel bild med olika exponeringar för att bestämma tiden för grundbelysningen och pappersgradation/filtrering. Sedan gör jag ytterligare en bild rakt av med den bestämda grundexponeringen och på den gradation/filtrering jag tycker passar. Då ser jag mera exakt vilka justeringar i form av efterbelysning, skuggning, ev förframkallning i mjukframkallare etc, som eventuellt behöver göras för att få bilden som jag vill ha den. Ibland, som med bilden på sofforna under trädet ovan, behövs inga justeringa alls. Men för det mesta krävs åtminstone någon liten åtgärd. Sen gör jag två slutkopior. Provbilderna kasseras.
Några av veckans bilder.
De papper jag använder idag kostar ungefär 25-30 kr styck i storlek 30x40 i genomsnitt (det finns både billigare och dyrare). Kring hundra kronor för två bildexemplar är alltså det jag får lägga ut i papperskostnad, Några kronor ytterligare för kemin. Jag tycker det är en extremt rimlig kostnad i jämförelse med vad två utskrifter eller printar i samma storlek och med motsvarande arkivkvalitét kostar att ta fram från en proffsfirma. Eller för den skull i jämförelse med vad det skulle kosta mig att få fram två likvärdiga kopior själv med egen skrivare (kostnaden är ungefär likvärdig om jag gör utskriftsjobbet själv, och flerdubbelt dyrare om jag anlitar firma). Fiberpapper för utskrift är faktiskt inte billigare än gelatinsilverpapper för mörkrummet.
Sen har vi det där med silversvärta och fina toner (speciellt i högdagerdelen). För mig är det viktigta faktorer som gör att jag inte skulle byta ut mörkrummet för allt smör i Småland när det gäller bildmakeri i svartvitt. Det skulle krävas allt för stora insatser och kostnader för mig, att via digitalisering och utskrift/printning ens komma i närheten av vad jag personligen kan få fram i en mörkrumskopia. Sen vet jag att andra upplever det annorlunda och då är det ju alldeles utmärkt att man känner sig nöjd med det. Men för min del blir det för dyrt (och svårt) att via digitalisering och utskrift få fram det jag vill ha ut i slutbilden. Så jag håller mig till mörkrummet, där vet jag att jag får det jag vill ha, och till en rimlig kostnad för mig. Att tänka på digital fotografering är heller inget alternativ för mig i svartvitt (i färg är jag av annan uppfattning). Jag vill för det mesta ha den struktur i bilderna som silvermaterialets kornstruktur ger och som (till skillnad mot digitalt pålagt korn) är det som bygger bilden och detaljerna. Även den naturliga svärtningskurvan som man får direkt med film och mörkrumskopiering gör mig glad. Att simulera kornstruktur digitalt går visserligen, men det är inget som direkt tilltalar mig. Och att få till den svartvita tonkurvan med det rätta stinget kan också kräva en hel del arbete digitalt.
Hantverket i mörkrummet är det jag trivs bäst med. För mig känns det också mera gediget på något sätt, att veta att det jag gör i princip är omöjligt (eller mycket resurskrävande) att massproducera. Men kanske hänger det också till viss del samman med att det är det man genom långvarig träning och kunskapsinhämtande under åren, lyckats få till en sån nivå att det är svårt att ersätta med något annat? Eller att man vant sig vid just det uttryck det svartvita silvermaterialet ger, och därför vill att bilder ska se ut precis så?
När du skriver att det är hantverket i mörkrummet som du trivs bäst med håller jag med. När man väl har kalibrerat sin skärm, skrivare och mjukvara är det oftast lätt att skriva ut en väldigt fin kopia. Det är såklart bra om man behöver ett snabbt arbetssätt eller stora mängder kopior men som amatör - där det faktiskt inte enbart är slutresultat och effektivitet som räknas - upplever jag hantverket i mörkrummet där man "skulpterar" fram varje kopia för hand som mer givande.
Möjligheten att välja mellan många olika papperskvaliteer och pappersytor är däremot ett område som jag tycker är bättre med digitala utskrifter. Det är kul att matcha bild mot den pappersyta som man tycker passar bäst. Det kan man delvis också göra med fotopapper men möjligheterna är fler med utskriftspapper.
F