Emaks betraktelser 84/Om bra bilder och bildpresentation.

Det verkar finnas en trend bland vissa fotografer där man drar ordentligt i svärtningsreglagen, samt lägger på kraftig vinjettering. Uppenbarligen för att få en mera dramatisk stämning i bilderna och på det sättet göra dom mera intressanta. Både kända och mindre kända fotografer  använder sig av det här har jag märkt. Och det brukar ge bra kritik också när bilderna får den här karaktären. När jag gick i mellanstadiet var det populärt att ge detaljerna i bilder man målade i skolan svarta konturer. När jag också prövade detta sa min lärare till mig: "Varför ge bildera svarta sorgkanter Nils, de är ju fina ändå?" Och lite så är det kanske med det här? Bilder som är bra behöver inte nödvändigtvis övertrasseras med kraftig svärta och vinjettering vid redigeringen i datorn eller kopieringen i mörkummet. Sen kan man kanske tycka att det även finns motsatsen, där fotografen ger bilderna en väldigt låg kontrast med jämn och fin detaljåtergivning i hela skalan, med fina och skira toner. Speciellt verkar detta ha blivit populärt där fotografer vill ge sina bilder ett mera "konstnärligt" uttryck. Då brukar man också ge bilderna lite gammaldags och bleka färger som också är tänkta att åstadkomma en viss stämning. Även vissa dokumentärfotografer verkar ha anammat denna tekniska bildstil. Men när det här blir ett egenvärde i sig tycker jag bilderna faller pladask. Bör inte ett fotografi ha något att ge, utöver det uttryck bilden förmedlar via tekniken? Många bilder passar trots allt ganska bra med en helt normal presentation, utan att sticka ut åt något håll.

Jag gjorde ett försök med en av mina egna bilder som jag tyckte skulle passa att ge lite extra krydda. Om den blev bättre vet jag inte?





Säga vad man vill om det här, men har bilden inget intressant (formmässig och/eller innehållsmässigt) att säga, så tror jag inte en speciell teknik eller tekniskt uttryck kan göra den intressant i ett strängt kritiskt eller hårt granskande kvalitétsmässigt perspektiv. Sån ytlighet duger inte, i alla fall inte med mina ögon sett. Men har bilden andra kvalitéter i form av innehåll/komposition så tror jag att ett speciellt uttryck kan förstärka dom kvalitéterna. Ett exempel på detta tycker jag är Geryy Johanssons bildsvit från Öglunda, där han med en väldigt skir och mjukt vacker kopiering förstärker det bilderna i övrigt förmedlar i innehåll, form och komposition. Även Anders Petersens ganska råa och kontrastrikt gjorda bilder från Värmlandsutställningen tycker jag passar hans sätt att fotografera dom bilderna, som i sitt innehåll är mera rått än "vackert". Under 1980-talet använde sig Tuija Lindström av olika genomskinliga tyger eller annat som lades på fotopapperet vid kopieringen, och det gav en karaktär och struktur till hennes bilder som passar just dom väldigt bra. Kennet Gustafssons dovt kopierade bilder i serien "The Magic Bar" är också exempel på bilder som fått ett bra innehåll att framträda ännu bättre med en passande presentation.

Jag tror även det är i just detta vi kan skilja ut de verkligt bra fotograferna från de medlemåttiga. De bra vet vad de gör, har sin agenda klar från början och bildernas presentation anpassas till innehållet. Blir det lite för mycket presentationsteknik och för lite innehåll, då håller det inte för en kritisk granskning. Kanske är det där vi "amatörer" oftast går bet? Men jag tror inte heller det är så lyckat när innehållet och kompositionen i övrigt är bra, men själva presentationen/det tekniska uttrycket inte passar bilden. Saknas det rätta tekniska bilduttrycket blir det bara godkänt som jag ser det. Men som sagts, utan något intressant att förmedla i innehåll och/eller komposition, så blir det underkänt om jag får vara domare. Personligen tycker jag just det är den verkligt svåra biten i fotografi, att få till en intressant komposition och/eller ett innehåll som håller för en kritisk granskning. Allt för ofta saknas det där som är så viktigt för att verkligen få en bild att hålla. Men det är bara att köra på och försöka utvecklas sitt bildseende så mycket det bara går. Att t.ex titta på de fotografers bilder som bedöms som verkligt bra (och då menar jag verkligt bra), tror jag man kan lära sig mycket av. Att gå en workshop med någon erfaren fotograf några dagar tror jag också kan vara väldigt utvecklande för att göra en medveten om vad som verkligen är viktigt i en bild.

Nils/

2014-08-02 19:51   rolf jansson

Hej Nils! Gör som du skälv vill skit i dom andra....:)
mvhRolf

Svar från Nils Bergqvist 2014-08-02 20:04

Jo att gå sin egen väg brukar ofta vara en bra ledstjärna. Dock kan man ta intryck av andra, inspireras och se vad det är som gör bilderna bra. Detta utan att försöka efterlikna eller plagiera någons uttryck eller bildstil. Trots till synes totalt olika bildstilar och bildtyper, så finns det ändå något outsägligt där som brukar vara gemensamt för de verkligt bra bilderna.

2014-08-02 20:43   froderberg

Håller med. Efterbehandlingen i dessa sammanhang är ett led i att förstärka uttrycker i bilden. Innan man förfinat sitt uttryck och sin teknik så kan det se lite plumpt ut, men det är vägen man lär sig på.

2014-08-02 22:28   Benganbus

Håller med dig Nils! De e ofta mycket väsen för ingenting,
för att citera han med prinsen på Kronborg! ;)
Det skall vara teckning i det svart,svarta och i det vit,vita i en bild!
Och så skall det såklart vara nå't intressant som det här ligger på också!
/B

2014-08-03 13:22   Johan Pihl

Intressant skrivit, Nils. I mina hipstamatic-bilder, så blir den kraftiga vinjetteringen och de hårda kontrasterna av sig självt. Jag får snarare dra ner på det i efterbehandligen. Har inte hittat nån bra app som ger mer naturliga sv/v bilder, tyvärr.