EMAKS BETRAKTELSER 681/En runda på byn...

Några avfotograferade negativ från söndagseftermiddagens runda på byn. Mest för att testa Ambiflexen med 35mm Color-Ambion. Ser ut att vara en fin optik som jag säkert kommer få glädje av. Inget motljusskydd på dock, ska skaffa ett sånt till den. Men det fungerade fint även utan som det verkar. Här är det inte den finkornigaste filmen som använts utan Eastman på 250 ASA i småbild. Det finns finkornigare alternativ med lägre känslighet. Och vill man ha mindre framträdande struktur så tar man till mellanformatet, eller (för dom som vill ha helt kornlöst även analogt) storformat som 9x12 och uppåt.













Man imponeras av dom som behärskar till fullo, det här med att göra bilder av i stort sett vad som helst. Att få linjer och motivdelar att sammanfalla och harmonisera, samtidigt som det finns något som gör bilden intressant på ett annat sätt. När man ser såna bilder blir man glad och inspirerad, och kanske lite avundsjuk.  Men man tycker det blir roligare att fotografera, att gå med kameran och försöka få fram såna bilder, som till slut kan hamna på papper i mörkrummet. Man behöver inte göra det särskilt planerat, utan det blir mera som ett planlöst och slumpartat bildletande. Trots att man försöker vara noga med komposition och avgränsning. Och bilden blir det viktiga, inte motivet. Det finns några som är/var duktiga på det här, och som är nästan 100-procentigt lyckosamma i sitt fotograferande där dom kan göra stor konst av i princip vad som helst. Som man i princip aldrig ser/sett visa en dålig bild, utan där allt är bra och välgjort. Men det är bara några få.

Och sen det där med gamla kameror och film. Inget att ha med dagens ögon sett kanske? Men man gör väl som oftast felet att jämföra digitalt utslätat exakthet och dess vassa återgivning (som jag personligen inte är så förtjust i) med den analoga mjukheten där struktur och fina nyanser är viktiga ingredienser. Det blir lite som att försöka besvara vilken teknik, akryl/oljemålning eller akvarell,kopparstick etc, som är bäst. Vem kan svara på det? Man pysslar med det man gillar och man gillar olika saker, utan att för den skull mena att just det är bättre än något annat. Personligen gillar jag resultatet med analogt från mörkrummet. Jag tycker det blir annorlunda än när en bild skrivs ut med bläck. Bilden finns i papperet, den ligger inte uppe på. Och sen tonerna som blir så fina med film och silvergelatin. Men vad som är bäst, det är nog meningslöst att försöka besvara. Man har olika åsikter om det mesta.

Vi är många som fortfarande har film och analogt som huvudsyssla, och det blir bara fler och fler sedan trenden vänt för några år sen. Nu ser man t.om att det är brist på film ibland. Tillgången är mindre än efterfrågan och flera fabrikat hinner inte producera i den takt som skulle behövas. Nya filmer kommer till, både färg och svartvitt, och alltfler vill prova fotografi med film. Antagligen för att dom tycker sig se något dom gillar i resultaten som kommer fram?
//

EMAKS BETRAKTELSER 680/ Alvesta 2022 05 20.

Jag provade Fomadon R09 (Rodinalvariant) med Eastman 5222. Det skulle jag inte ha gjort. Kornet blev förskräckligt. Den filmen har annars ganska fint korn i både D96 och DK-50. Att jag överexponerade ett steg kan naturligtvis också ha inverkat negativt på kornstorleken, men det hade nog blivit för tydligt ändå.
Från första provfilmen med Ambiflexkameran. Här är det Solinar 2,8/50 . Avfotat negativ.
//

EMAKS BETRAKTELSER 679/Fint besök och gammalt tillskott.

Häromdagen kom Ambiflexen, storebrodern till Colorflex som jag tog bilderna med till förra bloggposten. På Ambiflexen satt en Solinar 2,8/50mm, en Tessar rakt av. Och idag kom 35:an Color Ambion, en 5-linsig retrofocus från Agfa. Jag fick alltså tag i det jag ville ha ganska snabbt. 35:an ville jag ha för att den mera motsvarar normalbrännvidden när man maskar negativen till 24x24 mm. Och för att kunna få det blev det alltså modellen med utbytbar optik. Nu ska både Solinaren och Ambion provköras, och en halv 36-rulle är fotograferad. Resten ska jag försöka ta i morgon när övriga familj med barnbarnen ska åka till Växjö och klättra. Äldsta barnbarnet Irma snart 7 år, har fastnat för den sporten och är som en spindel när hon tar sig upp för väggarna.



I eftermiddag kom min vän Gerry Johansson på besök. Han var i trakterna och fotograferade med sin Rolleiflex, bl.a Emmaboda och Algutsboda. Och då passade det bra att komma in och få lite eftermiddagsfika innan hemfärden till Strandbaden vid Höganäs. Han fick dessutom se mina bilder från Container-serien, och den provbok som beställdes från blurb av dom bilderna. Han menade att det lilla grönsticket i bilderna inte gick att få bort på annat sätt än att lägga in bilderna i boken som rent svartvita, och alltså inte som jag gjorde, i färgläge för att tonen i mörkrumskopians svärta ska komma fram. När han trycker sina böcker har de alltid varit nedladdade som neutralt svartvita filer. Han fick också se mina Nova Monochrome framkallningstankar som jag har, och som tillsammans med arkivsköljen bara tar en halvmeter i utrymme. Ja lite annat fotorelaterat dryftades också, men det finns inte utrymme för att ta upp här. Kul var det i alla fall att han tittade in.
//

EMAKS BETRAKTELSER 678/Målaskogsberg i "svartvitt".

Nja inte rent svartvitt kanske, utan monokromt. För bilderna har en ton som jag tycker passar bra här. Det är dock inga tonade mörkrumskopior, utan de avfotograferade småbildsnegativen som fått behålla lite av den ton de får när man digitaliserar dom i färg på ljusbordet. Det kan ofta bli bra tycker jag. Jag skrev i förförra bloggposten om min rygg, som inte är så bra just nu. Och att jag därför skulle använda mina "lättvikts"kameror istället ett tag. Eftersom kvadratiskt format tilltalar mig, så fick den gamla Colorflexen (som jag skrev om i förra posten) hänga med. Den har både prisma och ljusschakt, och ljusschaktet satt på hela tiden vid gårdagens utflykt till Målaskogsberg med Naturskyddsföreningen. Mattskivan i den kameran har jag avmaskad till kvadrat 24x24mm.



Den här bilden tyckte jag dock blev bättre på längden, så en del av kanterna fick vara kvar. Att Orwos kinofilm på 100 ASA UN54 är bra, det kunde jag konstatera när jag gjorde mitt Container-projekt tidigare i vår. Och att jag beställt ytterligare 3 st 100 fots råfilmrullar av den i Orwos nyöppnade webshop, det skrev jag också om tidigare. Bilderna från gårdagen bekräftar att både filmen är bra och att den gamla Agfakameran från 1960 duger fint. Visserligen nedbländad, men ändå. För 150 kr på Tradera får man inte ha för stora krav att allt ska vara perfekt.



Kvadraten är idealiskt tycker jag. Här är det ett kärr som tidigare i vår myllrade av grodor som lekte. Vår guide berättade att han varit här med en barngrupp tidigare något år då, och att barnen hoppade lika vilt som grodorna när de fick se och höra skådespelet. Nu var det lugnare och den skira grönskan börjar ta fart medans grodornas ägg blir yngel som sedan växer till sig. Snart är här fullt av smågrodor som hoppar omkring och säkert kommer många av dom bli mat åt både fåglar och andra djur, det är naturens gång.



Själva berget vid Målaskog består av hyperit, ofta kallad "svart granit" inom stenidustrin, då man använder den inom den genren. De stenblock som ligger blottade i ängsmarken har den typiska mörkare färgen. Berggrundens mineral gör att en speciell flora som annars inte är så vanlig i trakterna, gynnas.  Jag ska inte räkna upp alla dessa arter, ni får läsa mera om dom om ni googlar på Målaskogsberg. Min kamera drar sig inte direkt till den typen av motiv. Jag kan se bilder i allt, både natur och mera urban miljö. Fotografi har för mig inte med motivet att göra, utan det är bilden som intresserar mig. Är man intresserad av en kulturmiljö, eller naturmiljö, så tenderar bilderna ofta att bli av reportagekaraktär, att de ska illustrera något man skriver. Men så ser inte jag det. För mig ska bilden kunna stå för sig själv, utan text. Även om just denna bloggpost kanske blir lite åt det andra hållet ändå.

Mina större och tyngre kvadratkameror i mellanformat 6x6 får vila ett tag. Ryggen måste också få sin vila och under tiden kör jag mina övningar jag fått av sjukgymnaster sen tidigare ryggproblem. Men jag kan i alla fall gå och jag tror till och med det ska gå att klippa gräset idag. Men några tyngre arbeten med ryggböjningar, det får vänta. Annars var det inplanerat en del sånt nu, omläggning av plattor och lite annat. Det kommer tid för det också får vi hoppas.

Storebrodern till den här Agfakameran som jag köpte billigt på Tradera, Ambiflex eller Agfaflex som den kallade i USA, den har utbytbar optik. Både prismat jag har och ljusschaktet är samma för bägge modellerna. I övrigt samma kamera med samma samma centralslutare, förutom att selencellsmätaren i storebrodern Ambiflex/Agfaflex är kopplad, så att man bara ser nålen i ett fönster och att man därmed vrider på bändare/tids-ringarna på optiken så att de ställs in rätt direkt när man mäter. Annars får man överföra det EV-värde man får i den separata mätaren på Colorflex till en skala på optiken, innan man kan börja fotografera. Men de här gamla selencellsmätarna brukar lägga av med tiden och visa fel, så en handhållen ljusmätare är rekommendabel. Fast på min Colorflex verkar den fungera bra och även visa rätt. Uppenbarligen har den kameran legat i sitt fordral mycket, och mätaren inte fått så mycket ljus på sig.




Så jag spånar nu efter en storebror och en utbytbar 35mm Color-Ambion till den. Hittar jag någon till bra pris så slår jag nog till. För den 50mm som sitter på Colorflex motsvarar mera ett kort tele än en normal i kvadratformatet. Diagonalen blir ca 32 mm när man maskat mattskivan, varför en 35:a blir bättre jämförbar som normaloptik. Och den normal som Ambiflexen såldes tillsamman med, en Color-Solinar 50mm, är nog ett snäpp vassare än Apotaren som sitter på Colorflex. Det är nämligen en fyrlinsig Tessar i Agfa-tappning, vilket inte bör vara sämre. Och den 35mm Color-Ambion som också hör till, är en 5-linsig retrofocus. Ja, vi får se vad man kan hitta framöver när det gäller dessa fina gamla fotoverktyg från Agfa. Möjligheten att använda både prisma och ljusschakt gillar jag, särskilt ljusschaktet. Även det kompakta och att handhavandet är ganska enkelt, förutom att det går fint att maska mattskivan till idealformatat.
//

EMAKS BETRAKTELSER 677/Inte Leica APO-Summicron för 77.500, utan Agfa Apotar för 150 kr.

Och jag fick ett kamerahus på köpet! Min Agfa Colorflex är ett utmärkt arbetsverktyg. Köpte den på Tradera för sisådär 15 år sen för 150 SEK. Småbild som Leica och fin optik Color-Apotar 2,8/50mm, en trelinsig enkel konstruktion som har glas med bättre brytningsförmåga än föregångaren Agnar. "Apo" i namnet säger vad det är fråga om. Optiken är otroligt skarp för att vara så pass enkel. Den räcker fint även för kvadratiska bilder, när man som jag maskar av mattskivan för att komponera i det formatet. Med finkornig film kommer man långt i upplösning och skärpa, utan att behöva ta till mellanformat 6x6. När man inte gör jätteförstoringar utan håller sig king 20x20 eller 27x27 så duger det ganska bra ändå, även om man inte är något fantast av kornstruktur skulle jag tro?

I morgon är det utflykt i Naturskyddsföreningen och då ska Colorflexen få följa med. Min rygg håller för att gå som det verkar och Colorflexen på magen går fint. Har laddat den med en Orwo UN54 på 100 ASA, som är snäppet finkornigare än Fomapan 200 och 100, som användes i kameran när jag tog bilderna du ser här, på Bornholm 2014. Detta är inscannade negativ som bearbetats i datorn och även brusreducerats en aning. Men ett par av bilderna från ön har jag gjort som mörkrumskopior. Den ena helt nyligen, den som jag bytte till mig en annan bild med från en av mina vänner. Och den blev väldigt bra tycker jag. När man kopierar i mörkrummet så blir inte kornet lika markant som när man digitaliserar negativen och redigerar bilderna efter scanningen. Så jag tror dessa ändå motsvarar ganska bra vad man kan få fram även i mörkrummet, speciellt om färgapparat med blandbox används, där kornet inte framträder lika tydligt.


Allinge.



Allinge.



Nexø.



Døndal.



Nylars.

//