EMAKS BETRAKTELSER 678/Målaskogsberg i "svartvitt".

Nja inte rent svartvitt kanske, utan monokromt. För bilderna har en ton som jag tycker passar bra här. Det är dock inga tonade mörkrumskopior, utan de avfotograferade småbildsnegativen som fått behålla lite av den ton de får när man digitaliserar dom i färg på ljusbordet. Det kan ofta bli bra tycker jag. Jag skrev i förförra bloggposten om min rygg, som inte är så bra just nu. Och att jag därför skulle använda mina "lättvikts"kameror istället ett tag. Eftersom kvadratiskt format tilltalar mig, så fick den gamla Colorflexen (som jag skrev om i förra posten) hänga med. Den har både prisma och ljusschakt, och ljusschaktet satt på hela tiden vid gårdagens utflykt till Målaskogsberg med Naturskyddsföreningen. Mattskivan i den kameran har jag avmaskad till kvadrat 24x24mm.



Den här bilden tyckte jag dock blev bättre på längden, så en del av kanterna fick vara kvar. Att Orwos kinofilm på 100 ASA UN54 är bra, det kunde jag konstatera när jag gjorde mitt Container-projekt tidigare i vår. Och att jag beställt ytterligare 3 st 100 fots råfilmrullar av den i Orwos nyöppnade webshop, det skrev jag också om tidigare. Bilderna från gårdagen bekräftar att både filmen är bra och att den gamla Agfakameran från 1960 duger fint. Visserligen nedbländad, men ändå. För 150 kr på Tradera får man inte ha för stora krav att allt ska vara perfekt.



Kvadraten är idealiskt tycker jag. Här är det ett kärr som tidigare i vår myllrade av grodor som lekte. Vår guide berättade att han varit här med en barngrupp tidigare något år då, och att barnen hoppade lika vilt som grodorna när de fick se och höra skådespelet. Nu var det lugnare och den skira grönskan börjar ta fart medans grodornas ägg blir yngel som sedan växer till sig. Snart är här fullt av smågrodor som hoppar omkring och säkert kommer många av dom bli mat åt både fåglar och andra djur, det är naturens gång.



Själva berget vid Målaskog består av hyperit, ofta kallad "svart granit" inom stenidustrin, då man använder den inom den genren. De stenblock som ligger blottade i ängsmarken har den typiska mörkare färgen. Berggrundens mineral gör att en speciell flora som annars inte är så vanlig i trakterna, gynnas.  Jag ska inte räkna upp alla dessa arter, ni får läsa mera om dom om ni googlar på Målaskogsberg. Min kamera drar sig inte direkt till den typen av motiv. Jag kan se bilder i allt, både natur och mera urban miljö. Fotografi har för mig inte med motivet att göra, utan det är bilden som intresserar mig. Är man intresserad av en kulturmiljö, eller naturmiljö, så tenderar bilderna ofta att bli av reportagekaraktär, att de ska illustrera något man skriver. Men så ser inte jag det. För mig ska bilden kunna stå för sig själv, utan text. Även om just denna bloggpost kanske blir lite åt det andra hållet ändå.

Mina större och tyngre kvadratkameror i mellanformat 6x6 får vila ett tag. Ryggen måste också få sin vila och under tiden kör jag mina övningar jag fått av sjukgymnaster sen tidigare ryggproblem. Men jag kan i alla fall gå och jag tror till och med det ska gå att klippa gräset idag. Men några tyngre arbeten med ryggböjningar, det får vänta. Annars var det inplanerat en del sånt nu, omläggning av plattor och lite annat. Det kommer tid för det också får vi hoppas.

Storebrodern till den här Agfakameran som jag köpte billigt på Tradera, Ambiflex eller Agfaflex som den kallade i USA, den har utbytbar optik. Både prismat jag har och ljusschaktet är samma för bägge modellerna. I övrigt samma kamera med samma samma centralslutare, förutom att selencellsmätaren i storebrodern Ambiflex/Agfaflex är kopplad, så att man bara ser nålen i ett fönster och att man därmed vrider på bändare/tids-ringarna på optiken så att de ställs in rätt direkt när man mäter. Annars får man överföra det EV-värde man får i den separata mätaren på Colorflex till en skala på optiken, innan man kan börja fotografera. Men de här gamla selencellsmätarna brukar lägga av med tiden och visa fel, så en handhållen ljusmätare är rekommendabel. Fast på min Colorflex verkar den fungera bra och även visa rätt. Uppenbarligen har den kameran legat i sitt fordral mycket, och mätaren inte fått så mycket ljus på sig.




Så jag spånar nu efter en storebror och en utbytbar 35mm Color-Ambion till den. Hittar jag någon till bra pris så slår jag nog till. För den 50mm som sitter på Colorflex motsvarar mera ett kort tele än en normal i kvadratformatet. Diagonalen blir ca 32 mm när man maskat mattskivan, varför en 35:a blir bättre jämförbar som normaloptik. Och den normal som Ambiflexen såldes tillsamman med, en Color-Solinar 50mm, är nog ett snäpp vassare än Apotaren som sitter på Colorflex. Det är nämligen en fyrlinsig Tessar i Agfa-tappning, vilket inte bör vara sämre. Och den 35mm Color-Ambion som också hör till, är en 5-linsig retrofocus. Ja, vi får se vad man kan hitta framöver när det gäller dessa fina gamla fotoverktyg från Agfa. Möjligheten att använda både prisma och ljusschakt gillar jag, särskilt ljusschaktet. Även det kompakta och att handhavandet är ganska enkelt, förutom att det går fint att maska mattskivan till idealformatat.
//