Emaks betraktelser 148/En betraktelse från Rimforsa...

När vi tar bilen till Stockholm (vilket har blivit allt mera under senare år, eftersom man inte kan lita på tågtrafiken längre, med risk för att få hela helgen förstörd) så brukar vi ha chaufförsbyte i Rimforsa. Denna metropol i Östergötland, som faktiskt också brukade vara med i radioprogrammet METROPOL i form av Göte Johansson, ni som lyssnade då kommer ihåg honom. Det är väl än idag en hemlighet vem som egentligen låg bakom denna profil med inbiten Östgöta-dialekt, men enligt vissa källor  ska det ha varit Eddie Meduza.


Rimforsa - februari 2016.

I Rimforsa förresten, där ligger en eminent fotobokhandel, NEVA BOOKS, om du inte redan visste det, där det också finns ett fotogalleri. Har du vägarna förbi titta gärna in dit, det ligger ganska nära genomfarten så det är ingen omväg. Det händer en del fotografiskt även på landsbygden. 

På tal om Jupiter 3+ (som bilden från Rimforsa är tagen med), jag ville se hur den omtalade bakgrunds-bokehn blir på största bländaren. Visar ett exempel på det. Om ni undrar vad det är för något jag fotograferat så är det en av två tankar för filmframkallning, som jag fått av min vän Morgan Larm. En sån som användes där man framkallade stora mängder film förr (typ tidningsredaktioner) och där man bara tömde ut lite i botten och fyllde på förnyelselösning hela tiden. Den ena är tillverkad i Höganäs och den andra vid Steinzeugrähren-Fabrik Muskau in Lugknitz i Tyskland. Dom har väldigt vackra färger. Frugan ville ha dom att sätta blommor i till sommaren, kan nog bli snyggt.

Emaks betraktelser146/Mera betraktelser från Stockholm...och med Jupiter 3+

Det blev några filmer tagna under helgvistelsen i staden. Använde som sagt den nya Jupiter 3+ 50mm/1,5 och den optiken är lite speciell, i flera avseenden. Man kan inte undgå att komma in på det tekniska när en sån originell optik används för första gången, så ursäkta mig för det (bilderna är ju annars det viktigaste). På Sovjet-tiden tillverkades den endast på beställning med särskild rekvisition, och fanns inte till allmän försäljning. Den var också mera påkostad än normalt. Lite mera exklusiv kanske man kan säga. Men ändå var den enligt uppgift behäftad med en del problem, t.ex ganska tydlig distorsion. Och det är även den nya Jupiter 3+, det kan inte förnekas. Kuddformig sådan. I vissa bilder kan det störa, men idag finns ju så fina hjälpmedel att justera detta i datorn, vilket jag gjort med bl.a den här bilden från tunnelbanan, där skyltarna i taket såg ut att hänga snett i förhållande till varandra innan justeringen. Kommer inte ihåg om det var största öppning eller möjligen 2 som jag använde här?


 
Att kant/hörnskärpan på stora öppningar inte är den bästa när man fotar plana ytor, det ska också erkännas, och vad jag förstått så kan det ha att göra med bildfältskrökning, vilket också syns i bilden ovan om man kollar noggrant. Tittar man på plattorna i golvet går skärpan i ett bågformat plan från bildens nedre hörnor, in mot mitten till automaten. Förgrunden i  mitten verkar också oskarp mot förgrunden i hörnorna. Jag har samma fenomen med min Contax T kompakt på största bl 2,8. Även den är ju utrustad med en Sonnar-konstruktion, precis som Jupiter 3+. Men vid nedbländning  försvinner problemet i stort sett helt. Så också med Jupitern som det verkar.

Vinjetteringen är  också tydligare på stora bländaröppningar med Jupiter 3+ (precis som med Sonnaren på Contax T), och minskar med nedbländning. Ofta kan dock vinjettering vara att föredra, speciellt vad gäller svartvita bilder. Som Christer Strömholm skriver om i sin fotoskola, så kommer blicken då ha lättare för att stanna kvar i bilden. Den far inte så lätt ut från kanterna om där är mörkare. Bilden nedan tror jag att jag tog på bl 2. Även denna har justerats i datorn för den kuddformiga (inåtbuktande) distorsionen.



Har några bilder till som inte är så mycket att säga om. Den första togs på bl 4 eller 5,6 tror jag, och den är distorsionsjusterad i datorn. Den andra är också justerad för distorsionen men den sista behövde inte det, och de togs på bl 2,8-4 resp 5,6 som jag minns.







Jupiter 3+ har karaktär som sagt. Om man gillar den eller ej är väl en smaksak. Personligen tycker jag att den passar väldigt bra att fota svartvitt med, speciellt med 200-400 ISO  filmer och framkallare typ Rodinal, som ger lite tydligare korn och mera struktur. Den inte helt perfekt korrigerade konstruktionen, som verkar ge de speciella egenheterna på stora bländaröppningar, "fits the line" kan man säga med ett lite ruffigare och råare uttryck på dom bländarna, vilket jag också skrivit om i en kommentar tidigare. Men vid nedbländning till 5,6 verkar mycket av det här vara försvunnet, utom distorsionen, som ju enkelt kan åtgärdas i de billigaste versionerna av ps som följer med "gratis" vid scannerköp t.ex (eller för den skull i vissa kameror direkt om den används digitalt). I mörkrummet blir det dock svårare att fixa till de lite lätt böjda kantlinjerna, så där får man dras med det. Förstoringsoptik är ju i regel helt distorsionsfria, annars kunde man tänka sig att använda en dito med motsatt (tunnformig) distorsion, för att eliminera det fenomenet.

Som det verkar är det den kompakta designen och kravet på hög ljusstyrka för den ryska Jupiter 3+ och dess föregångare, som ger den sin speciella karaktär. Den har inte som hos Zeiss i väst modifierats och moderniserats i senare versioner (t.ex  den sista ganska nya ZM 50mm/1,5) för att komma till rätta med de här avvikelserna. Istället har man valt att hålla fast vid Sonnar-originalet från 1932, vilket i sig är att beundra. Personligen hade jag dock önskat att man försökt komma tillrätta med distorsionen lite mera, den är inte kul i vissa bilder när man som jag även vill göra dom i mörkrummet.

Emaks betraktelser 145/Mera betraktelser...

Mina betraktelser är högst personliga, kanske ses dom som meningslösa av en del eller banala av andra? Men jag tänker fortsätta med det jag gör i alla fall, oavsett vilket. Jag försöker fånga det jag tycker är intressant i tillvaron. Bildskapande med kameran innehåller så mycket, och man inspireras av dom som verkligen kan få till det. T.ex Gunnar Smoliansky eller Gerry Johansson. Dom betraktar sin omgivning på ett sätt som tilltalar mig. När det gäller Gerry så kopierar han sina bilder i mörkrummet relativt mjukt, medan Gunnar vill ha lite mera svärta. Och båda har också sina egna personliga betraktningssätt även bildmässigt. Men det är enkel och grundläggande teknik de använder, inga ustvävningar.

Jag tänker likadant om andra uttryckssätt. Inte minst glashantverket. Det finns många skickliga glasblåsare som kan göra tekniskt avancerade saker, men utan en tränad konstnärs öga och design blir det ofta ganska ointressant ändå. Istället är det så att även den enklaste, simplaste och mest vardagliga teknik, kan användas för att göra stor konst. Där är Gerry Johansson och Gunnar Smoliansky föredömen. De behöver inga ädelförfaranden eller specialtekniker i mörkrummet för att få till bra bilder. Så glöm sånt och lär dig grunderna först, sen kan du börja skapa stor konst, oavsett om du använder film eller sensor. Träng bort avancerade tekniker och specialeffekter, tänk i bilder istället. Då brukar man komma framåt, och man lär sig sedan att sätta in speciella tekniska metoder där dom passar. Där de tillför bilden något och inte tar udden av den. Personligen upplever jag det så i alla fall.



Du behöver inga perfekta kameror eller avancerade efterbehandlingsverktyg för att bli en bra fotograf. Det räcker långt med grundläggande och enkla redskap. Inga exklusiva 70.000-kronorsobjektiv kan ersätta ditt egna bildseende och ditt personliga uttryckssätt. Är du en skicklig bildskapare så kan du göra intressanta bilder även av en gammal lådkamera eller hemmabyggd hålkamera. Jag är ingen motståndare till att använda mig av alla dess hjälpmedel och metoder som finns att välja mellan idag, men när det tekniska tar överhanden brukar det inte bli bra. När lithprintarnas färgvariationer tar över bilden, när svärtan-kontrasten-råheten blir det viktiga, när oskärpan i plastkameran eller digitalteknikens detaljrikedom och upplösning blir målet, istället för medlet, då backar jag och letar efter något annat istället.

Emaks betraktelser 144/En lördag med Jupiter 3+ i hufvudstaden.

Det blir allt mindre blogg-poster från mig på fotosidan numera. Man hinner inte med allt och det mesta avhandlas ju på facebook, instagram och liknande platser istället, medan dom här mera traditionella hemsidorna får mindre utrymme som jag upplever det. Här kommer ändå en ny betraktelse.

Det lär med stor sannolikhet bli lite tätare besök i hufvudstaden framöver. Man har ju blivit morfar och nu i helgen var det dags för mig och mormor att sitta barnvakt medan dottern med sambo gick ut på restaurang. En 3 månaders Irma är ändå ganska lätt att komma överens med, speciellt när man har en välutbildad och erfaren barnskötare/förskollärare vid sin sida.



Under lördagen blev det också läge för en tur på stan, och med en ny Jupiter 3+ 50mm/1,5 på mätsökarhuset. Gamla stan och Gudrun Sjödéns butik är ju obligatorisk, och där fick jag en skön stund i en bekväm fåtölj med en kopp kaffe, alltmedan gamla franska kupletter förgyllde luftrummet och frugan provade snygga kläder. Funderade en stund där jag satt om man kan ha det så mycket bättre?



Den ryska Jupiter 3 har ni säkert läst om i Bengans blogg, så historien ska jag inte upprepa. Men nu har man alltå återupptagit tillverkningen i ursprungsfabriken hos Zenit/KMZ i Kransnogorsk utanför Moskva, enligt källor med jämnare kvalitét än de som tillverkades mellan 1948 och 1988. Man har också gjort en del förbättringar. Därav tillägget +.



T.ex har närgränsen sänkts från 1 m till 0,7 m. Man har också bytt ut aluminium-materialet mot kromad mässing. Utöver detta så är glaset i optiken tillverkat med bottensand från Baltiska havet (Östersjön) som grund i smältan, vilket lär ge speciella egenskaper (troligen mest vad gäller färgåtergivningen).  Förmodligen kom väl sanden till glaset i dom gamla Jupiter-gluggarna också från Östersjön?



Fast om det är någon merit vet jag inte? T.ex så provade Strömbergshyttans glasbruk att beställa några ton sand från Östersjön vid slutet av 1950-talet för sitt bruksglas. Den visade sig dock vara allt för förorenad och oduglig för glastillverkning, så man skyfflade istället ut den kritvita sanden på brukets badplats vid Hyllsjön som sedan blev ett populärt utflyktsmål för Lessebo-borna. Men tydligen fungerar sanden från Östersjön väl för tillverkning av optiskt glas, kanske har man bättre metoder att rena den vid sån tillverkning?



Under Sovjettiden har jag också förstått att man skämtade om orsakerna till den ojämna kvalitén hos Jupiter 3-objektiven. Man brukade säga att det inte fanns två Jupiter 3 med lika egenskaper, utan alla hade sin egenheter. Och att kvalitén varierade med dagsransonerna av Vodka till arbetarna. Lite Vodka - bättre kvalitét. Mycket Vodka - inte så bra kvalitét.



Den här nya med + tycker jag ändå ger ett skapligt och godkänt resultat. Kanske inte Summicron eller Planar-kvalitét ut i kanter och hörn på större bländaröppningar, eller lika fritt från vinjettering och distorsion. Men snygg och lite speciell bokeh i alla fall. Största bländaren 1,5 verkar dock ge ganska mjuka bilder, varför nedbländning är att rekommendera för diggare av skärpa och distinkt återgivning. Fast redan på 2,8 verkar kontrasten vara ganska bra. Bländare 1,5 passar väl bäst för softiga porträtt  eller där man vill få ett lite drömskt intryck i bilderna?



Frågan är om det där med perfekt optisk återgivning måste vara så eftersträvansvärt? Blir det inte lite väl perfekt och "kliniskt rent" ibland, nästan så det blir tråkigt? Den moderna digitala tekniken har inneburit att denna perfekta tråkighet drivits ytterligare ett steg. Och kanske är det därför som jag håller mig kvar vid det analoga, det lite ruffigare och råare uttrycket med "högkänsligare" filmer? Och vid småbildsformatet, som passar så bra att ge detta uttryck i bilderna? I den kontexten lägger sig också den här Jupiter 3+ till rätta ganska bra som jag upplever det.

Emaks betraktelser 143/Tre rutor från Trettondagsafton...

Första bilderna för året blev på rundan vi tog på Trettondagsafton. Vi bor ju precis bredvid sjön Läen, och när is och snö lägger sina molekyler i allsköns mönster försöker man hitta något att fånga i den magiska lådan, fylld med ljuskänsliga silverband. Sen går man hem och använder de ålderdomliga alkemiska kunskaperna en stund, för att slutligen förvandla alltihopa till ettor och nollor som visar det man fångat för alla och envar. Visst är det fantastiskt!





Nils/