EMAKS BETRAKTELSER

Nystart med bloggande på fotosidan från hösten 2013. Dessförinnan relativt inaktiv sedan våren 2012. Rensade då bort allt från mitt tidigare medlemskap som startade 2003. Här kommer fortsättningen. Men vänta dig inte dagliga blog-poster, det har jag inte tid med.

Emaks betraktelser 64/Lagom är nog bäst...eller?

Ja nu diskuterar jag inte den pictoralistiska sidan av fotokonsten, utan den dokumentära/journalistiska, som ibland inspireras av datorns möjligheter (och som många fotografer utan dokumentära anspråk praktiserar). Flera exempel har ju varit i hetluften de senaste åren, där man både generellt och partiellt använt verktyg som förändrar bilderna så att de närmat sig gränsen (eller rentav överskridit den) för att bilden ska klara epitétet att vara just dokumentär.

Att använda HDR-teknik eller annat, där högdagrar hålls tillbaka och skuggor lättas upp, diskuterades i kommentarerna till Bengans blogg. Men det är egentligen inget nytt. Det har man kunnat göra länge inom den traditionella mörkrumstekniken via sättet att exponera/framkalla filmen i kombination med olika sätt att framkalla pappersbilden, olika papperstyper, tvåbadsframkallning etc. Men datorn ger nya möjligheter att göra det här väldigt kraftigt, så att man kan få bilden att se ut lite hur som helst. Den dokumentära fotografen eller fotojournalisten menar jag då måste bruka dessa möjligheter med förstånd och sans. Överdrivet efterarbete vad gäller skuggupplättning och högdagerdämpning är dessutom gräsligt fult enligt mitt tycke, men det kan ju vara en smaksak? HDR-bilder behöver ju heller inte se onaturliga ut utan använder man tekniken med måtta ska det t.om kunna ge ett mera naturtroget innehåll än en icke HDR-bild av samma motiv.

Man kan också använda den här möjligheten när man scannar negativ, en scanning efter högdagrarna och en efter lågdagrarna (svartvit film har en otrolig förmåga att fånga allt som finns där men när man digitaliserar negativet försvinner detaljer, speciellt i högdagrarna) som sedan sätts ihop till en bild. Men används detta på ett överdrivet sätt kan det bli onaturligt och då är det inte längre en dokumentär bild enligt mitt sätt att se saken.

Här har vi en svartvit bild från ett svartvitt negativ, som iofs pga det diskvalifiserar sig från att vara 100% dokumentär. Men bortser vi från det (traditionellt dokumentärfoto har ju varit mest svartvitt) så är den första bilden precis som den ser ut direkt efter scanningen. Den andra bilden har jag grundredigerat på ett sätt som jag tycker är lagom och utan vidare klarar gränsen för att kallas omanipulerad (enligt den definition fotosidan använder).

Men i den tredje och fjärde bilden har jag dragit lite för mycket i spakarna som jag ser det. Det är inte naturligt i mina ögon (i alla fall inte i jämförelse med vad jag såg och upplevde), fast jag vet att många gillar såna här bilder, speciellt när dom är i färg. I den sista har jag dessutom mjukat upp lite för att få bilden att se mera "digital" och strukturlös ut. Visst kan det vara snyggt och fagert för ögat med dessa effekter, men jag skulle aldrig våga presentera en sån bild som dokumentär.

Ytterligare ett exempel, med den scannade filen helt oredigerad först, den lagom redigerade i mitten och den där jag gått över gränsen sist. När de här automatprogrammen för att konvertera och redigera svartvita bilder kom var det många som anammade detta och kanske var man lite väl överdrivna i sina uttryck till att börja med? Men nu tycker jag de flesta lugnat ner sig och gör lite mera sansade redigeringar som ser mera naturliga ut. Men så är det alltid med nyhetens behag. Först fascineras man av möjligheterna för att efter ett tag inse att lagom är bäst.

Ps. Ränderna i den första bilden kommer från min scanner som ofta ger sånt här på jämna ytor, kallas väl bandning eller nåt sånt?Ds.

Postat 2014-05-23 19:18 | Läst 4593 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Emaks betraktelser 63/Mera Dogmafunderingar...

Har ni tänkt på hur lätt det är att framkalla film? Tar bara 20-25 minuter (jag har tagit tiden) från det man går in på toan och laddar dosan till det att filmen ligger och sköljer. Efter 20-30 minuters sköljning hängs den på tork ett par timmar. Sedan scanning och/eller mörkrummet.

Fomapan 400 i Rodinal 1+50, inga konstigheter. 10-11 minuter vid gråväder, 9 minuter normalt och 7-8 minuter vid solsken. Svårare än så är det inte. Ja det går givetvis bra även med Tri-X och D76, eller något annat. Bara man vet hur sakerna ska hanteras. Och ni som går i nostalgiska drömmar om sura dofter av stopp och fix, kan sluta drömma. Det finns luktfria saker numera.

Nästan oförskämt enkelt är det att framkalla film. Men visst, lite träning att ladda dosan skadar inte. Och noggrannhet med temperaturen och tiden underlättar. Fast det är sånt man kan läsa sig till. Att fotografera är lite svårare. Men träning ger färdighet brukar man ju säga. Så en dag kanske det sitter där ändå.

Nils/

Postat 2014-05-21 23:59 | Läst 3028 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Emaks betraktelser 62/Om Dogmafotograferandet....

Dogma 07 och Dogma-fotografernadet har ju varit uppe på tapeten förut. En del gillar det och andra tycker mest det är tramsigt att inte utnyttja all fin teknik som finns att tillgå i form av olika brännvider, zoomar, specialeffekter i efterarbetet mm. Personligen tycker jag det rätt befriande att helt kunna koncentrera mig på bilden, istället för att behöva bekymra mig för vilken film som ska användas, vilken kamera eller vilka brännvidder. Lika befriande är det att inte behöva bekymra sig för hur efterarbetet ska göras. I mitt fall är det enkelt att använda en film och en framkallare som jag känner bra och vet hur de ska hanteras. Ren standardprocess gör allt enkelt och bekymmersfritt. Vid scanningen också ren standard, likaså vid datorrdeigeringen. I mörkrummet när bilden ska ut på papper inga konstigheter heller, utan vedertagna och enkla metoder som helt inbegripes inom fotosidans (med fleras) definition för en omanipulerad bild.

Min Dogma-kamera är en Contax T med en fast Zeiss Sonnar 38 mm f:2,8. En femlinsig konstuktion som ger jämn kvalitét över hela bländarskalan, utom möjligen på största öppning där den uppvisar lite bildfältskrökning (vanligt för Sonnarer som jag förstått). Den kom 1984 och enligt uppgifter så lär Henri Cartier-Bresson ha köpt in hela sex exemplar av den här kameran. När Leicas Minilux med fast 40mm Summarit och AF kom 1995 skaffade han även den kameran, och det lär ha varit den sista han använde. Det enda jag har att anmärka på Contaxen är att närgränsen är lite väl lång, en meter. Ibland vill man komma närmare.

Men på det stora hela är det en praktisk liten kompaktkamera som lätt följer med överallt, därför har den blivit min Dogma-kamera. Jag upplever också att människor som blir fotograferade inte störs lika mycket som när jag använder mina större mätsökarkameror eller min SLR. De ser lite mera proffsiga ut och då inträder genast en attityd att "göra sig snygg" inför fotografen, för man kan ju hamna i tidningen. Fast det kan ju bara vara vad jag upplever rent subjektivt, men så känns det i alla fall.

Att frånsäga sig möjligheten att beskära bilden i efterhand är också en utmaning. Man får helt enkelt lära sig att komponera efter de ramar som finns och använda sig av dom även i slutbilden. Ramen i mätsökaren på Contax T visar ganska bra det som kommer med på bilden, så det blir sällan överraskningar efter att man framkallat filmen. Vore inte kul om det alltid kom med mera på filmen än vad sökarramen visar när man pysslar med Dogma-fotografering, eller om sökaren var förskjuten åt något håll mot det som fastnar på rutan. Eftersom närgränsen "bara" är en meter på Contaxen finns heller inga större problem med parallaxförskjutning.

Mina funderingar inför den utställning som jag planerar på Fotogalleriet i Skruv till hösten är att enbart köra efter Dogma. Har ju en del bilder redan som är fotade med den här kombinationen (Contax T och Fomapan 400 framkallad i Rodinal) och fler lär det bli under sommaren. Mitt "löfte" att lägga in en Dogma-bild om dagen i poolen för Dogma 07 får också bli en morot att jobba lite mera efter de här idéerna. Så nu är det bara att köra på!

Nils/

Postat 2014-05-20 19:57 | Läst 2206 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Emaks betraktelser 61/Den 31:a bröllopsresan...

Ni som kollade min förra blog-post såg att vi var på Öland i helgen. Varje år sedan 1984 har vi gjort om samma resa i slutet av maj, vår bröllopsresa till Öland. Vi åker först till Karums Alvar med Noaks Ark (en mindre skeppssättning) och den forntida labyrinten, där vi förmiddagsfikar och njuter av gökens ko-ko och drillande lärkor. Tittar på Sankte Pers Nycklar, Krutbrännare, Tvåblad och Fältsippor. När barnen var med lektes det vilt i labyrinten. Nu blir det bara fika och en stunds vila i vårsolen. Förra året var det förresten första gången på 30 år som det regnade, då slängde vi oss ut och sprang en runda över fälten och satte oss sedan i bilen och fikade. Men i år var vädret åter på vår sida.

Karums Alvar.

Karums Alvar.

V fortsätter sedan mot Södra Greda Löväng där vi förutom att inta medhavd middag, går rundan i skogen och även turen ned mot havet längs åsen, där lämningar från Södra Greda järnåldersby finns. Sedan beskådas givetvis de olika orchidéarter som växer där, som Sankte Pers Nycklar, Göknycklar, Johannesnycklar, Krutbrännare, Tvåblad, Adam och Eva och någon till. Andra växter är t.ex Vårärt, Midsommarblomster, Strorrams och Getrams, Humleblomster, Svinrot och Tandrot. Intressant att varje år försöka leta upp de här växterna, trots att man inte är någon inbiten botaniker utan mest allmänintresserad av det som finns i naturen.

Södra Greda.

Bra att sätta kameran på kylväskan...

På eftermiddagen går färden vidare mot Borgholm där vi brukar köpa glass. I år dock en mellanlandning hos släktingar i Djupvik. Bilder från Borgholm visade jag igår, med Road Rebels 30-årsjubiléum och deras Cruisingkaravan längs Storgatan. Det kommer nog ytterligare några bilder från den längre fram, en av filmerna är nämligen inte framkallad än.

Strandstigen Djupvik.

Tovsippor vid Djupvik.

Nils/