EMAKS BETRAKTELSER

Nystart med bloggande på fotosidan från hösten 2013. Dessförinnan relativt inaktiv sedan våren 2012. Rensade då bort allt från mitt tidigare medlemskap som startade 2003. Här kommer fortsättningen. Men vänta dig inte dagliga blog-poster, det har jag inte tid med.

Emaks betraktelser 66/Säregen bokeh med äkta Heliar?

Märkte att det såg lite speciellt ut med skärpesläppet här. Det ser ut att bli mjukt ganska abrupt i bakgrunden. Har inte tänkt på det förut men Voigtländer Heliar 50 mm/3,5 verkar ändå vara lite speciell. Eller är det enbart omständigheterna i just denna bilden? Optiken är ju en äkta Heliar med 5 linser i tre grupper, de yttre kittade, så det skulle ju kunna vara något ändå? En del äldre stroformats-Heliarer hade t.om manuellt justerbart mittre linselement för att kunna variera hur skärpesläppet såg ut. Jag får nog prova med några porträttbilder på stora bländaröppningar, för att se om det finns något att hämta här? Den speciella optiken i collapsible retro-stil med nickel och med klickstopp för oändlighetsläget, tillverkades i 600 exemplar 2009 till 50-årsjubiléet av Cosina och 10-årsjubilétet av Cosina -Voigtländers tillkomst. Även Leica förrärades genom att låta designen vara helt enligt ursprunget för deras skruvgängeoptik från 1930-talet.

Postat 2014-05-28 00:06 | Läst 4108 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Emaks betraktelser 41/Baksidor - 4.

Postat 2014-02-22 21:22 | Läst 3950 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Emaks betraktelser 40/Mild vinters landskap vid sjön - del 2.

Ja, vad ska man säga? Idag var det inget snack om saken. Inte ens en tappad skida kunde stoppa guldet. Inte alls lika spännande och dramatiskt som igår, men en bragd även detta. Mest av Nelson på första sträckan, som lugnt kunde ta igen det han förlorade, och sedan dra ifrån med bara Finland som enda lag att haka på. Detta bäddade för de andra i laget att kunna hålla undan ända in i mål på sista sträckan.

Har efter detta suttit och scannat, och inser att kornstrukturen påverkas en del vid scanningen, beroende på hur man ställer ljus och kontrast. Vid mörkrumsarbete påverkas detta inte alls på samma sätt. Är negativen något så när rätt exponerade och framkallade så skiljer det väldigt lite när man varierar kontrasten med att byta pappersgrad eller filter. Men vid scanning kan det bli en del skillnader i kornstruktur beroende på hur man tvingas ändra inställningarna. Troligen har detta med scannerkvalitén att göra, och att det brusar lite mera eller lite mindre när man varierar parametrarna.

Man får akta sig att gå för långt ut på isen när den är så porös. Var i med kängorna vid ett par tillfällen, men då de är vattentäta klarade jag mig utan att bli blöt innanför. Annars hade jag fått kånka raka vägen hem.

Eftermiddagsljuset när solen står lågt och ibland bryter in i molnen kan ge fina kontraster för svartvitt landskapsfoto.

Gråväder över huvud taget upplever jag annars som ett fint ljus för svartvitt. Om det fungerar likadant digitalt vet jag inte, men kan tänka mig att det kan bli ganska platt och intetsägande. Då gäller det att hitta de rätta verktygen att göra det intressant igen. Tycker det är där de flesta digitala svartvitfotografer går bet. Det blir ingen ordentlig svärta och ganska platt kontrast, men är man skicklig tror jag ändå man kan hantera det här lika bra som det resultat man i princip får direkt med film, där man som regel försöker framkalla filmen till rätt kontrast direkt. Den fina kontrasten i mellantonerna får man också på köpet med film, vilket är en fördel då man slipper mixtra allt för mycket med sånt i mörkrummet.

Sen har vi det där med kornstrukturen. Personligen gillar jag att det blir lite struktur i bilderna, men hade jag velat skulle jag kunna använda en film som ger ett mera digitalt resultat i det avseendet. Eller gå upp i format till 120-film eller storformat. Fast då hade jag varit tvungen att släpa med mig stativet eftersom känsligheten i de här filmerna ligger under 50 ASA och att det krävs större nedbländning (med längre tider som följd) för mellan- och storformat.

Att kunna arbeta på fri hand är för mig mera kreativt, då jag kan koncentrera mig helt på bilden och kompositionen, och lättare variera mig eller prova olika utsnitt.

Att jag helst använder vidvinkel för landskap har ni nog också förstått. Speciellt med bilder som dom här, där det ofta är trångt och bökigt och där motiven inte så sällan blir omöjliga att fånga utan en ganska stor bildvinkel. Då är det en stor fördel att ha tillgång till exempelevis en 21 mm. Men även 28:an fungerar bra. Den sista bilden hade dock varit helt omöjlig att ta med 28 mm, då det är rena snårskogen där jag står och även precis bakom mig.

/

Postat 2014-02-16 16:40 | Läst 4132 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Emaks betraktelser 39/Mild vinters landskap vid sjön - del 1.

På lördagseftermiddagen, efter stafettbragden och damkronornas seger, blev det tillfälle att ta en tur med kameran. Valde idag en film som ger lite mera "lagom" kornstruktur, Fomapan 200. Jag gillar den här filmen då den passar till det mesta. En allroundfilm med andra ord, eller en film som "inte sticker ut" åt något håll kanske man kan säga? Tycker den har en väldigt fin skuggteckning exponerad efter 200 ASA, vilket inte ska förväxlas med bra skuggseparation. Nog om detta, nu till bilderna. Jag tog en tur längs sjön Läens stränder även denna vinterdag, fast lite längre bort från hemmets lugna vrå än förra helgen då jag inte kom mer än ca 300 meter från dörren. Jag följde stranden vid Djurhult och fortsatte sedan runt Hägnaviken och upp till Flathallen. Lite snårigt och blött att gå vissa bitar, men ska man komma till med kameran är det nödvändigt. Den smältande isen och snön, bildar tillsammans med stenar och träd, en del formationer som kan fångas inom sökarramens fyra kanter på ett intressant sätt, om man hittar rätt vill säga. Och det tycker jag att jag gjorde åtminstone med några av exponeringarna. Den första filmen är nu inscannad och färdigredigerad. Den andra filmens bilder kommer i morgon.

Det är lätt att bli hemmablind när man gått i omgivningarna under otaliga vandringar med kameran, och en del motiv återkommer man till. Dock försöker man variera sig och även årstiderna, vädret och ljuset, gör att man hela tiden hittar nya infallsvinklar.

/

Postat 2014-02-16 00:15 | Läst 3413 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Emaks betraktelser 33/Mera från bygdens son - En kommun i fritt fall...

Lessebo är en by på dekis. Ja hela kommunen är faktiskt i fritt fall kan man säga. Samma bygd som Sylvester Schlegel kommer från, och som han också sjöng om i helgens deltävling av melodifestivalen i Malmö. Bygdens son, ja vad ska man säga?

Först var det glasindustrin, där Orrefors-Kosta/Boda dragit ner personalstyrkan kraftigt och lagt ner bruken i Orrefors och Åfors under de senaste två åren. Nu återstår endast en produktionsenhet i den en gång så stora koncernen, den i Kosta där bara ca 30 personer arbetar kvar på den varma delen (hyttan). Så sent som på 1970- och 80-talen jobbade väl kring 100-150 personer enbart i hyttan, och säkert ytterligare 150 anställda i sliperi/måleri/gravering/packning. Som mest tror jag att 400-450 personer jobbade enbart på Kosta glasbruk när det begav sig. Och då fanns det också många fler bruk i drift.

Men det är inte enbart glasindustrin som är i kris. Lessebos massa- och pappersbruk har i dagarna minskat personalstyrkan från 180 till enbart 100 anställda. Detta efter ytterligare en konkurs i december 2013. Konkursen i december 2012, då Vida-koncernen ägde bruket, slutade med att de nytillträdda ägarna drog ner personlastyrkan från ca 250 till 180. Innan dess tror jag det var kring 300 som arbetade på Lessebo bruk under Klippans ägo. Så antalet anställda har väl minskat med nästan 200 personer under de senaste 6-7 åren. Detta är fullständig katastrof för en liten kommun som Lessebo med knappt 9000 invånare, och lägger man nerdragningarna inom glasindustrin på detta kan man undra hur framtiden ska te sig för denna bygd? Att det inte är så muntert här just nu är därför förståeligt. Bilderna kanske också visar lite av den smått tragiska stämning som lagt sig som ett lock över Lessebo samhälle och hela kommunen.

Pappers-och massafabriken.

Vid Lessebo bruk har det tillverkats papper sedan 1693. Det lilla handpappersbruket finns fortfarande kvar, sedan ett år tillbaka i egen regi med en ägare som satsar på att utveckla verksamheten. Och det verkar, i motsats till den maskinella massa- och papperstillverkningen, gå relativt bra. Handpappersbruket i Lessebo måste vara något unikt, kanske världsunikt? Här har gjorts papper kontinuerligt i 321 år (!) med samma manuella metoder och verktyg. Ett kulturarv som borde vara av riksintresse, men frågan är om man ser det så från centralt håll i landets huvudstad?

Handpappersbruket. Här har det tillverkats papper med samma verktyg och metoder, kontinuerligt sedan 1693! Ett unikum som troligen väl skulle kvalificera sig som världsarv.

Lika unik är den svenska manuella glasindustrin i sydöstra Sverige (det sk. glasriket). Här har man i större skala tillverkat hushålls- och konstglas sedan 1742 då Kosta glasbruk anlades, även detta med i princip samma metoder och verktyg som användes från början. Men intresset från rikets styrande för detta kulturarv har varit otroligt svalt. Inte mycket pengar har kommit glasindustrin till del efter Nils G Åslings stödmiljoner på 1970-talet, då storkapitalisterna med bl.a Vallenberg-koncernen i spetsen tog över de krisdrabbade glasbruken, enkom för att få dessa miljoner av staten (som jag bedömer det). Här villkorades nämligen bara att driva de ingående bruken i tre år. Flera Kosta- och Orreforsägda mindre bruk i regionen lades sedan ner helt, efter att man drivit dom den tid staten krävde för att dela ut miljonbidragen. Pengarna som delades ut då gick rakt ner i storfinansens fickor, och människor här nere fick inga nya jobb. Tvärtom fick de betala med arbetslöshet och avfolkningen av bygden tog fart. Storkapitalet hade inget intresse av att driva bruken vidare som förr. Då var det flera lokala glaspatroner som ägde och drev verksamheten, ofta med nollresultat eller t.om med förlust vissa år. Men sammantaget gjorde man sig en liten vinst ändå. Och det var tillräckligt, för här var det kärleken till glaset och hantverket som var drivkraften, inte suktandet efter storvinster.

Bruksgatan.

Men visst finns det kvar en del företag här ändå. Det som varit grundstommen för kommunens näringsliv sedan urminnes tider håller dock på att raseras. Och jag vill inte tänka på vad som ska hända om Lessebo bruk tvingas stänga helt. Jag tror att det kommer dra med sig en del andra verksamheter i fallet också. Ungdomsarbetslösheten i kommunen är den högsta i länet och vi tillhör de mest skuldsatta i landet. De yngre flyr till regioner där det finns jobb...

Stationsgatan. I detta hus bottenvåning fanns förr bibliotek, bank, polis, kemikalieaffär och matservering. Idag inhyses kommunens fjärrvärmebolag samt bostadstiftelsen där. Båda förlustverksamheter för kommunen, som kostat skattebetalarna stora pengar de senaste åren.

Stationsgatan. I den mittersta stora lokalen fanns till för något år sedan en pappershandel med presentaffär. Idag är dom lokalerna lediga.

En del hyreslängor har redan rivits. Några som hotats med rivning har dock köpts av ett företag som ska renovera upp dom och sedan hyra ut till studenter i Växjö och Kalmar, där bristen på studentbostäder är stor. Man lockar med subventionerade buss- och tågresor och i Nybro har konceptet fungerat bra. Vi får hoppas det går lika bra i Lessebo.

Stationsgatan 24. Här bodde jag och min fru Margreth mellan 1979 - 82, Margreth sedan 1977. Huset ovanför har rivits. Även 24:an skulle rivas men räddades av samhällsinnevånare som protesterade. Det har stått tomt många år men nu har en privat intressent köpt det för att renovera upp och hyra ut till studenter.

Annars har vi ju vårt eget miljonprogramsbygge även i Lessebo. Detta i form av kvarteret Hackan. Idag med en blandad befolkning av infödingar, flyktingar och gruppboende med särskilda behov. Lessebo tar emot mycket flyktingar. Ett av husen i Hackan hyr Migrationsverket enkom för ensamkommande flyktingbarn. Och i Kosta finns en förläggning utanför samhället vid Visjön, där fn 130 flyktingar hyses av Migrationsverket.

Kvarteret Hackan, Rasthagsvägen. I detta huset bodde vi under 1983.

Hackan.

Hackan, mot Odengatan.

Hackan.

Och så har vi vårt stolta Folkets Hus i Lessebo. Fram till 1980-talet sjudade här av aktivitéter i form av studiecirklar, bio, diskotek, teaterföreställningar, fritidsgårdsverksamhet mm. Men för några år sedan gick föreningen i konkurs och huset är numera privatägt. En bioförening fortsatte men fick läggas ner i höstas då det inte längre kom något folk på föreställningarna. Kommunens huvudbibliotek är dock inhyrt i lokalerna och även pensionärsdanser hålls här. På övervåningen brukar också muslimska flyktingar hålla sina fredagsböner. Pensionärerna är väl förresten de enda som håller föreningarna vid liv i komunen numera. Hur det ska gå när 40-talisterna inte orkar längre kan man lätt räkna ut...

Lessebo Folkets Hus.

Även naturlandskapet vid sjön Läen kan vid denna årstiden te sig lite dystert och grått. Så jag avslutar med några bilder från strandpromenaden längs sjön.

Sjön Läen vid Strandpromenaden.

Läen vid luckorna.

Läen med Lillö.

Inte för att jag vill vara elak, men jag tror att ni som bor i expandernade stadsregioner inte alltid känner till hur det ser ut utanför stadsgränserna i Konungariket Sverige. På många ställen är det kris i ordets rätta bemärkelse, och jag tror att en del sk "landsbygdspartiers" tillbakagång och andra lite mera nationalistiska partiers framgångar, delvis kan förklaras med denna allt större differentiering mellan stad och land. Men vi får ändå hoppas att allt ordnar sig till slut. På något sätt brukat det ändå det...