EMAKS BETRAKTELSER 591/Det rullar på...

...och bilderna kommer ut från mörkrummet en efter en. Inte så snabbt och inte i några upplagor. Men det är bilder man kan ta på och sätta i en ram på väggen om man vill. Inga filer som bara kan ses på en bildskärm. Det är bilder på papper som intresserar mig i första hand. Det ger en helt annan känsla att se den in natura, hålla i den och kanske sätta en passepartout över och rama in? Då känns det färdigt.


Lith 6 - 2021.



Lith 8 - 2021.



Lith 9 - 2021.

Något som inte är färdigt är vaccineringen mot Covid-19. Men här i länet har man nu börjat med födda 1956 och tidigare, så på onsdag ska jag få första sticket. Hoppas det är något annat än AZ, men man får ta det man får. Det hade  förra veckan kommit 11.000 nya doser till regionen här, och senare i april skulle det komma 37.000 till. Det var av olika tillverkning, så vad man får, det får man se på onsdag?

Som synes är lithkopiering något som ger ganska skilda tekniska resultat. Det mesta beror på pappersfabrikatet man använder, men även lite annat. Första bilden är gjord på Fomatone MG 542II, ett ganska "lätt" papper att handskas med vad gäller lith (om man nu kan kalla lithkopiering för lätt?).  De andra två är gjorda på ett gammalt bulgariskt papper, Fohar (eller Fokar) Expo (Exfo) Sofia. Hittade tre oöppnade (jag köper inget annat) 100-packar 18x24 på Ebay och slog till på chans. Det visade sig vara lyckat, även om papperet är extremt svårhanterat vid lithkopiering. Jag har dock provat fram en specialmetod som fungerar med detta papper, som med vanligt lithförfarande är helt omöjligt att få fram några bilder på. Men det är extremt tidskrävande och svårt, så dessa bilder på det papperet blir rena unikat.
//
//

EMAKS BETRAKTELSER 590/Mera slit och mera lith...

Så kan man beskriva det. Lithkopiering är inget att leka med. Jag har fn. inga nyfotograferade negativ som väntar på kopiering (jo en småbildsfilm togs färdig idag som väntar på framkallning). Och då får man söka sig till gammalt.  I början på veckan gjorde jag en lithprint av ett negativ från 2015-16, som är alldeles för hårt i kontrasten egentligen (överframkallat).  Det blev en del pyssel med det. Tragglade i 4 timmar innan det kom ut något vettigt av det. Och det krävdes nästan 6 min belysningstid följt av en halvtimme i lithframkallaren, trots uppvärmd sådan. Samt att jag fick använda den första printen som gick genom nytillblandad framkallare, istället för den tredje som annars brukar bli bra med detta papper, Kiev Universsal-1 från ca 1980-90. Detta för att få ner kontrasten i bilden, eftersom första bilden i ny framkallare alltid ger lägst kontrast vid samma  parametrar i övrigt. Men jag gillar resultatet, det blev bra tycker jag.


Lith 3 - 2021

Igår fortsatte jag med gamla negativ, och även här ett från 2015-16. Väldigt mjukt i kontrasten och troligen därför jag inte gjort någon bild av den i mörkrummet tidigare. Provade först att göra den med vanlig svartvitteknik, men det funkade inte alls. Kontrasten blev får platt. Då fick det bli lith istället och först försökte jag på ett gammalt Fortepapper, Porturex Rapid, som jag tyckte skulle passa. Men de få papper som fanns kvar i paketen visade sig allt för ljusskadade, så att det bildades ett mörkare X från hörnorna in mot mitten när jag framkallade bilden. Det ligger i en innerpaket av svart papper (man hade inte svart tjock plast förr) och i hörnorna var det tydligen hål så ljuset hade letat sig in. Då fick bilden istället bli på ett nyare Fomatone 542 II, vilket gick bättre. Det blev ett par printar och Fomatone ger ganska kraftig gul ton när man lithframkallar. Den kan ibland tyckas lite för stark och nu provade jag därför att tona en av de två printarna en kort stund i guld. Den gula tonen försvann då  och ersattes av en matt brun ton. Guld kan man annars tycka skulle ger en gulare ton, men så är det inte. Hade jag tonat lite till skulle svärtan övergått till att bli helt grå, eller kallgrå, mot det blå hållet. Det gick väl åt 5-6 timmar igår, för att till slut få fram något man kunde vara något så när nöjd med av negativet. Men även detta blev bra tycker jag. Och det finns ytterligare några neg på samma film, med låg kontrast och i samma stil, som jag ska försöka ta mig an senare.


Lith 4a - 2021



Lith 4b - 2021
 
Som jag skrev om tidigare har jag skaffat en egen webbsida, nils-bergqvist.webnode.se. Min portfolio här får vara kvar som den är, men på webbsidan finns lite mera nytt och det är den jag uppdaterar fortsättningsvis och länkar till från Fb och Instagram. Tiden för mera regelbundet bloggande räcker heller inte till. Man vill ju lägga allt krut på mörkrummet och fysisk bildframställning istället, för det är det som betyder nånting för mig. Digital bildframställning intresserar mig allt mindre, speciellt inte när resultatet ändå inte kommer ut på papper. Den fysiska bilden är det viktiga, eller som Micke Berg (denna kloke man) skrev häromdan: "Den stora faran med det digitala är avsaknaden av fysik. Man mår så otroligt mycket bättre av det fysiska, kopiorna, cykeln, vinden, kaffet, snacken, dofterna, allt det man kan ta på och känna doften av."
//

EMAKS BETRAKTELSER 589/Mycket skit från förr, men flera av de svartvita håller bra.

När jag går igenom de bilder man gjort genom åren så upptäcker jag att de svartvita inte är lika mycket "dussin-bilder" som färgdiabilderna av landskap och natur. Fast några tidiga färgbilder från början av 1980-talet är ändå rätt bra, de jag tog med min  gamla Pentacon Six och som även är lite annat än natur. Men sen verkar jag ha kommit in i det där slentrianmässiga fotoklubbs-stuket och påverkats av de övriga i föreningen, med dia och bildvisningar med vackra övertoningar. Och då tycker jag att jag stagnerade lite grand. Men det svartvita höll jag på med parallellt, och det var inte lika många som gjorde bilder i klubbens mörkrum, bara några få förutom mig. De äldre svartvita bilderna tycker jag håller bättre. T.ex den här, som jag tog 1992-93, för nästan 30 år sen. Jag hade tränat upp min svartvit-teknik i mörkrummet under hela 1980-talet och nu tyckte jag att jag började kunna få lite mera regelbundet godkända resultat. Både kompositions/bildmässigt och rent tekniskt. Innan var det mera slumpartat om det blev bra eller inte.



Har för mig det var Sonnar 85mm som satt på Contax-huset då,  när jag hittade dessa isformationer. Jag hade fastnat för Efkes filmer och jag hade lärt mig hantera dom för att slippa de problem som många annars verkade få med just dom filmerna. Här är det KB17 (eller KB50 som den senare fick heta) framkallad i D76 1+1. Papperet jag kopierade på var givetvis Emaks K888, det jugoslaviska papperet som knäppte både Kodak, Agfa och Ilford på näsan, när fototidningarna testade det. Bättre och billigare, då var det ju perfekt för en vanlig arbetare som inte hade så stor inkomst att röra sig med och stora lån på ett hus att betala räntor på.

Förresten så har jag skapat en ny hemsida för mina bilder. Jag kommer inte riktigt överens med fotosidans portfolioutseende, så jag har lagt upp mina bilder på en egen sida istället. Men portfolion får vara kvar ändå. https://nils-bergqvist.webnode.se/
//

EMAKS BETRAKTELSER 588/En av tisdagens Växjöbilder som mörkumskopia.

Det där med att digitalisera negativ och kopior är ett aber. Största problemet med scanning av både kopior och negativ upplever jag är att de allra ljusaste partierna ibland fräter ut. Tonerna där sticker iväg i samma raka linje och när det passerat en digital gräns blir det ingenting alls, där det i kopian och negativet faktiskt finns ton  och teckning. Analogt så planar kurvan ut där på toppen, och så även i botten. Både med film och silvergelatinpapper. Det är något med silvrets ljuskänslighetsegenskaper som gör att det blir så rent naturligt, och detta klarar ofta inte scannrar av. Om man har en modern och bra digitalkamera och fotar av negativ så man kan få en råfil, och då kan man få betydligt bättre resultat i det området. Så nu får man fundera ut ett bra sätt att använda digitalkameran även för att digitalisera kopior tror jag. I alla fall när bilden innehåller de allra yttersta ljusa  tonerna i gråskalan. För några av de andra kopiorna jag gjorde igår och idag, var helt omöjliga att få till med scannern. Den här blev något så när som scannad i alla fall, även om jag fick dra ner tonerna i himlen så att det blev lite för kornigt. Som sagt, mörkrumsbilder ska ses i orginal. Synd att det finns så få ställen att visa sina bilder på bara. Tyvärr verkar även de mindre och lokala inrättningarna där man kan visa bilder och konst av alla slag, inte särskilt intresserade av fotografi. Men Konst- och Hantverksgruppen på orten har en liten stuga i Lessebo där man kan hänga bilder. Vi får se om det kan bli något med det framöver?



//

EMAKS BETRAKTELSER 587/Utökat sökområde: Växjö.

Från ett par timmars strosande med kameran i Växjö igår. Mest bilder från industriområdet mellan Öster och Teleborg/Trummen. Och så en från Lessebo, som satt kvar på filmen i kameran, den film jag skulle ta slut på. Som synes strävade jag mot kvadrater även här, men det stannade vid 67-format (det jag är van vid från Pentax 67). Filmen är ju annars 24x36mm i negativstorlek så jag har kapat bort en del i ändarna. Här är det bara de digitaliserade negativen än så länge (inga mörkrumskopior), men jag lade på en passepartout i datorn för att se hur det skulle bli. Det är rätt bra att göra så för att kolla i förväg, för då ser man lättare om bilden håller och är värd att "slösa" tid och silvergelatinpapper på i mörkrummet. Mina kompositioner är väl inga vackra skapelser direkt, men det är sånt här som intresserar mig som fotograf. Motivet är ganska oväsentligt egentligen, det är själva bilden och kompositionen man kan få ihop till en sammanhängande enhet, som är det intressanta. Så ikväll blir det nog en stund i mörkrummet, för att göra färdigt dom här bilderna. I alla fall några av dom.

//