EMAKS BETRAKTELSER 588/En av tisdagens Växjöbilder som mörkumskopia.
Det där med att digitalisera negativ och kopior är ett aber. Största problemet med scanning av både kopior och negativ upplever jag är att de allra ljusaste partierna ibland fräter ut. Tonerna där sticker iväg i samma raka linje och när det passerat en digital gräns blir det ingenting alls, där det i kopian och negativet faktiskt finns ton och teckning. Analogt så planar kurvan ut där på toppen, och så även i botten. Både med film och silvergelatinpapper. Det är något med silvrets ljuskänslighetsegenskaper som gör att det blir så rent naturligt, och detta klarar ofta inte scannrar av. Om man har en modern och bra digitalkamera och fotar av negativ så man kan få en råfil, och då kan man få betydligt bättre resultat i det området. Så nu får man fundera ut ett bra sätt att använda digitalkameran även för att digitalisera kopior tror jag. I alla fall när bilden innehåller de allra yttersta ljusa tonerna i gråskalan. För några av de andra kopiorna jag gjorde igår och idag, var helt omöjliga att få till med scannern. Den här blev något så när som scannad i alla fall, även om jag fick dra ner tonerna i himlen så att det blev lite för kornigt. Som sagt, mörkrumsbilder ska ses i orginal. Synd att det finns så få ställen att visa sina bilder på bara. Tyvärr verkar även de mindre och lokala inrättningarna där man kan visa bilder och konst av alla slag, inte särskilt intresserade av fotografi. Men Konst- och Hantverksgruppen på orten har en liten stuga i Lessebo där man kan hänga bilder. Vi får se om det kan bli något med det framöver?
//