EMAKS BETRAKTELSER
EMAKS BETRAKTELSER 606/En fin julklapp
Ja inte skridskorna, utan manicken som jag digitaliserat negativen med. En konstruktion av sonen som är så pass genial att jag inte vågar visa den. Fästes med en skruvfattning (en pålimmad stepup-ring över öppningshålet) på lämplig macro-optik och ställs sedan direkt på ljusbordet. Det är en utveckling av förra årets julklapp, nu med reglerbar höjd för att kunna variera den med olika negativformat. En riktigt smart men ändå enkel anordning som han skrivit ut prototypen för på sin 3D-skrivare. Vi får se om det kan bli något mera av denna, kanske någon producent kan nappa på idén? Tycker personligen att ett patent vore lämpligt, men tyvärr är sånt alldeles för dyrt för en privatperson med normal ekonomi.
Bilderna är nytagna för dagen med Eastman 5222 i Contax T2 och alltså digitaliserade med julklappen, den i höjdled ställbara anordningen för digitalkamera med macro-optik. Jag framkallade filmen i eftermiddag med DK-50 1+1. Nu har det gått att åka skridskor lite grand på sjön några dagar, och vi har varit ute med både barn och barnbarn och kört i fyra dagar. Dels på en bana jag skottade upp dagen före julafton och som vi fått skrapa av en gång till, och där många barn och ungdomar kunnat både spela hockey och skrinna under julhelgen. Dels på sjön med det tunna snötäcket som kommit. Synd att den sista snön kom, annars hade det varit perfekt för långfärdsskridskorna på en helt snöfri is. Nu gick det hjälpligt att ta sig fram ändå. Men fantastiskt att man fått åka lite i alla fall. Förra året fotograferade jag en dam som simmade, bara ett par dagar före julafton på samma plast där skridskobanan nu finns. Det varierar mycket nuförtiden. Det är tre år sedan jag kunde åka sist, och då bara två dagar.
//
EMAKS BETRAKTELSER 605/Sjön Läen, minus 11, glas och is...
Jag fortsätter att fotografera glas. Mest från Strömbergshyttans glasbruk som lades ner 1979, efter att Orrefors drivit bruket under tre år. Staten bidrog nämligen med de sk. Åslingmiljonerna (efter finansminister Nils G Åsling C) om man drev nedläggningshotade industrier vidare under tre år. Orrefors gjorde likadant med Flygsfors och Alsterfors glasbruk. När bidragen försvann lade man ner. De tre årens drift under Orrefors ledning var nog inte så allvarligt menade, utan blev mer eller mindre som någon slags konstgjord andning i väntan på nedläggning (och att bidragen skulle rulla in). De flesta arbetarna fick sedan jobb på omkringliggande glasbruk, bl.a Orrefors och deras filial Sandvik i Hovmantorp. För det blev givetvis ett marknadsglapp som kunde fyllas när ett antal glasbruk försvinner samtidigt. Min egen far som var hyttmästare (arbetsledare i hyttan) blev nu istället hyttmästare i Orrefors och sedan verkmästare på Sandvik de sista åren innan pensioneringen. I dessa glasnedläggningarnas tider såg man själv ingen framtid i glaset och vände sig därför till annat.
Idag drar jag istället mitt strå till stacken genom att försöka dokumentera glaset och historien kring Strömbergshyttan. Man var noga med att det skulle vara hantverk, det maskinella sågs (med rätta) för simpelt. Men när det krisade i början på 70-talet så provade man på centrifugerat glas och mera formgjutet. Och efter att hyttan byggdes upp på rekordtid efter branden 1973, fanns en del andra modernitéter som få bruk förfogade över på den tiden. Automatiskt öppnande och stängande formar (så man slapp ha en "hyttpojk" som formhållare) med formplattformarna nedsänkta i golvet t.ex. Golvet var av en typ av mjukt gummimaterial som inte fanns någon annanstans, så att glas som av misstag hamnade på golvet vid inbärning mm, skulle ha större chans att hålla. Ugnarnas bränsle ändrades från olja till gasol. Ja hyttan var toppmodern för tiden. Men det gick som det gick ändå. Bruket hade länge släpat efter med formgivningen och levde kvar i det gamla för länge. När efterfrågan minskade förstod man det alldeles för sent.
På bilden en glasskulptur P249 från 1970, troligtvis formgiven av Asta Strömberg. I morse när jag såg att det var klart väder, så slängde jag snabbt på mig kläder och tog skulpturen i en väska och kameran i handen och sprang ner till sjön. Jag har bara något hundratal meter dit, men jag kom lite för sent ändå. Solen var på väg att bryta horisonten. Jag hade helst velat ta bilder när himlen var mera jämnfärgad, men denna blev inte så dum ändå, den får duga. Skulpturen är gjord med ett underfång av glas som snabbt doppats i syra och sedan har man fångat an nytt glas över. Det blir då ett vitt blåsigt mönster. På Strömbergshyttan gjorde man även modeller med ett blåsigt blått underfång. Då var glasposten rullad eller doppad i Ajax tvättmedel. Ibland kombinerade man både Ajax och syran och då blev det extremt blåsigt blått i underfånget. Innerst är det luft här, som sedan slutits inne helt, så att det inte blivit någon öppning som på vaser.
Skulpturen är gjord helt på fri hand. Först blåses luft in med en vanlig pipa i posten som fått syraunderfånget. Biten knackas sedan av på en puntelspik (en "pipa" utan luftkanal) och där driver mästaren ut den ut till slutlig form och försluter toppen (som vid avknackningen till puntelspiken fått en öppning). Jag tänker försöka fotografera av glas utomhus i olika miljöer, i naturen som här och kanske även i mera urbana miljöer. Detta är det första försöket och jag tror jag ska fortsätta med detta både under vintern och övriga årstider. Det blir ganska enahanda att ta bilder av glas i ljusboxen, så detta hoppas jag mycket på. Och när det gäller glas blir det oftast färg men jag ska även prova på att göra något i svartvitt med film och mellanformat. Och är det färg då blir det digitalt för min del. Här använde jag min Canon RP och en gammal Zeiss Jena Biotar 1,5/75mm från 1950-talet, med helicoidadapter. Fast jag hade klarat mig även med en vanlig adapter då närgränsen på 0,8 m inte behövde underskridas.
//
EMAKS BETRAKTELSER 604/Låt inte motivet skymma bilden.
Jag tycker det är det som är utmaningen för oss fotografer. Att försöka göra en intressant bild av i princip vad som helst. Motivet är inte det viktiga, det är bilden som är det primära. Att lyckas med det är inte så lätt som man kan tro. Men man kan i alla fall försöka och ha det som mål. Nu vet jag att inte alla har såna mål, och det är fullt legitimt att ha de mål man själv ställer upp med sitt fotograferande. Att dokumentera rakt upp och ned, att illustrera en text, att visa något vackert, det finnas många anledningar till att man fotograferar. Den typen av bild jag strävar efter numera tror jag har ett väldigt smalt spektra, där det är få som har någon behållning. Men att följa med strömmen är inte min melodi, eller att falla för det som ger många likes och möjlighet att sälja mycket. Det var Strömholm som yppade även detta sista (inte bara det i rubriken) Bara döda fiskar följer med strömmen, skrev han också på en av sina lappar.
Två nytagna bilder här (dom två första) och tre från tidigare på året. I arkitektur och byggnader kan man finna en hel del intressant och man kan leta efter linjer som sammanfaller eller harmoniserar. Det människan skapar är alltid intressant och kan ge många bildidéer. Men man får träna och leta. Inget faller på plats av sig självt. Ibland får man kvitton på att man ändå kanske lyckas med det man föresatt sig. Jag ville t.ex köpa en bild av Gerry Johansson tidigare i år. Det är en fantastisk bild från Italien där han fått linjer och bildelement att samspela på ett otroligt sätt. Ett mästerverk som jag ser det. När jag kontaktade honom så undrade han om vi istället kunde byta bilder, så att han fick en av mina egna mörkrumskopior i utbyte. Nu har det inte blivit tillfälle att träffas än, men det ska bli någon gång framöver. Han hade bilden jag ville ha klar skrev han för lite sedan, den står och väntar. Man ska inte framhäva sig själv för vi bor ju i ett Janteland, men sånt får man ända ta som ett litet kvitto på att man kanske lyckats till en del? Glad blir man i alla fall, och vem skulle inte bli det?
//
EMAKS BETRAKTELSER 603/Ales stenar - juli 1985.
I en av alla mina lådor med gamla bilder hittade jag dessa tre. Silvergelatinkopior som är gjorda från färgdiafilm. Fast inte med direct positive paper utan via pappersnegativ som slutligen kontaktkopierats mot ett annat papper. Diat har alltså satts i förstoringsapparatens negativhållare och kopierats till ett svartvitt negativ på ett silvergelatinpapper. I det här fallet ett kartongtjockt double weight, vilket gjort att ljuset spridit sig åt lite olika håll genom pappersbasen vid belysningen när negativet sedan kontaktkopierats, och därför gett en soft "glow" överstrålningseffekt i slutbilderna. Jag gillar dom fortfarande, vilket man inte kan säga om en del annat man gjorde för 30-40 år sen. Men detta är ett av undantagen. Så nu får jag överväga att gå igenom alla mina gamla diabilder och se om där kan finnas mera att arbeta vidare på nu, med samma teknik. Det kan bli fin sysselsättning när idéerna sinar eller man har brist på nytagna bilder att ta sig an i dunkelkammaren.
I övrigt så lär det bli slutarservice även på det nyligen införskaffade Praktica DTL3-huset. När jag var ute idag för att provskjuta kameran så var ungefär varannan ruta helt svart. Vilket troligen beror på att det finns oljerester i slutaren som stelnar och hindrar rörelserna när det är kallare. När jag utlöser slutaren i rumstemperatur så uppstår inte problemet. Jag har ett annat Praktica-hus, en PLC3 med samma slutare. Den fungerar klanderfritt även i kallare väder. Att jag nu skaffade detta beror på att jag vill ha det till mina fina Zeiss/Voigtländer M42-optik. Dom gillar jag skarpt. Men tyvärr sitter nedbländningsreglaget illa till på dom objektiven, så att man lätt ändrar den steglösa bländaren när man mäter nedbländat. Praktica DTL3 har ju nedbländningsknapp på kamerahuset alldeles intill avtrycket, det är perfekt tycker jag. PLC3 saknar den funktionen och då är man hänvisad till optikens nedbländningreglage istället.
Det kan vara värt att lägga en tusenlapp på det här kamerahuset. Kostade bara några hundralappar på ebay, så en slutsumma på 1300-1400 SEK för att få kamerans slutare i skick som ny är inte mycket att tveka om. Nya analoga kameror är ju svindyra och även begagnade SLR-modeller av märken som har lite högre status än Praktica, är lite väl dyra som jag ser det. Man får inte mera för pengarna ändå. Och den här funktionen med nedbländning intill avtrycket är ju helt suverän. Tror inte det finns några andra än Praktica som har nedbländningen placerad där, så att avtryckarfingret kan sköta båda sakerna?
//
EMAKS BETRAKTELSER 602/När slutar fotografi att vara fotografi?
Ja den frågan har jag ställt mig många gånger. Hur mycket kan man arbeta i datorn innan bilden övergår till att vara något annat? Själv tycker jag INTE den första bilden är ett fotografi eftersom jag inte åstadkommit slutbilden med fotografisk teknik, utan fotoshoppat ganska kraftigt för att få fram resultatet. Man kan givetvis hävda att i mörkrummet kan man minsann fixa och trixa en hel del, men där är skillnaden att bildens utseende likväl kommer till genom fotografisk teknik. Alltså är den ett fotografi. Såvida jag inte målar på bilden eller gör en tryckplåt och trycker den (fotogravyr) eller använder andra metoder där själva slutbilden inte åstadkommes genom att belysa ett ljuskänsligt material med ljus. Jag skulle istället vilja använda ett begrepp som t.ex fotobaserad bildkonst eller något i den stilen. Men att lägga denna bildtyp i samma genre som fotografi anser jag inte vara riktigt rätt. Men var år gränsen? Inte lätt att svara på. Den digitala tekniken har verkligen fått begreppen att lösas upp, och det gillar jag inte. Fast jag kan givetvis gilla bilder av denna typ ändå.
//