EMAKS BETRAKTELSER 704/Tre landskap
Nya chemigram/kemigram. No 12, 13 och 14 för året. Utforskandet av det kameralösa fotograferandet ledde mig fram till dessa. Landskap som inte finns, annat än i min bildvärld. Strömholm/Sundberg skriver att vår värld i själva verket är mera fotografisk än verklig. Även Emile Zola, realismens banérförare (vilken var en flitig amatörfotograf) hävdade: Enligt min åsikt kan man inte påstå att man verkligen sett något förrän man fotograferat det. Och det stämmer ju på detta, även om Zola egentligen menade tvärtom. Att fotografiet var beviset för att något finns. Men det som finns i de här bilderna, existerar inte förrän i den stund jag gjort ett fotografi av det. Så jag har alltså inte sett det förrän bilden blivit till, precis som Zola beskrev det. Filosofiska kovändningar att fundera på...
Den här världen av kameralös fotografi har jag utforskat sedan ett par år tillbaka. Först var det fotogram och nu kemigram den sista veckan. En intressant bildvärld har därmed öppnat sig och det kommer förmodligen bli mera av detta i höst och vinter. Man lyckas dock inte med allt, för det är en svår metod att låta enbart kemin arbeta på det ljuskänsliga silvergelatinpapperet. Men de här tre landskapen tycker jag blev bra. De två översta är gjorda på Fomabrom Variant 112 från tjeckiska Foma och i storlek 24x30. Den sista nedan, på samma papper men i storlek 30x40.
En passepartuot med yttermått 40x40 resp 50x50cm är pålagd. En ram i eklook kan kanske passa bra till bilderna? Artikeln om inramning här på fotosidan var intressant och visst gör en snygg inramning/presentation att bilderna kommer fram bättre. En lite bredare vit eller ljusare yta runt bilden gör ofta att den kommer mera till sin rätt. Den friläggs från omgivningen. Fast en allt för iögonfallande ramkant tycker jag kan förstöra mycket och dra uppmärksamheten från bilden. Svarta kanter brukar vara vanligt bland fotografer, men det passar inte alla bilder. Personligen föredrar jag då en vitare eller för bilder typ dessa med lite lätt färgton, en träram i ek. Jag har massor av svarta ramar i olika storlekar, men jag har målat om flera av dom med vit färgton. Och på min utställning som nu pågår vid Fotogalleriet i Skruv så är de vanliga svartvita bilderna följdaktligen uppsatta i vita ramar, och de lithkopierade bilderna som har en mera beige/lätt brun ton, i ramar av ek. Kanten på ramen bör heller inte vara för bred tycker jag. Hellre för smal än för bred i så fall.
Och på kaffets dag som i Sverige infaller idag 29 sept (inernationellt på lördag 1 okt) så dricker jag givetvis mitt kaffe i muggen jag fick när jag sponsrade projektet Himlens Mörkrum. Vilket vackert namn, himlens mörkrum. Man ryser när man tänker efter hur många tusentals timmar man tillbringat där (i himlen) under de 50 åren sedan tidigt 1970-tal. Och vilken fantastisk känsla det är med silversvärtan i gelatinet över fiberpapperets barytaskikt. Bilden finns inne i papperet, inte uppe på det. Projektet Himlens Mörkrum, så mycket bra saker som kommit ur det och ur Jean Hermanssons bilder. Vår egen fotograf, arbetarnas fotograf. Och att mörkrummet med den traditionella silvergelatinbilden fortfarande lever, det är väl jag ett av bevisen för. Vi är många som fortfarande älskar detta, och att det fortfarande tillverkas en hel del fotopapper av både av Ilford, Foma, Adox och Slavich (kanske någon till) visar att det rullar på ganska bra även idag, ungefär 15-20 år efter att en av våra dagstidningar skrev en nekrofil över mörkrummet. Personligen skulle jag aldrig byta det analoga i svartvitt och mörkrummet, mot något digitalt sk "mörkrum" i ett bildprogram med knäppande och tryckande på ett tangentbord och mus (eller en laptop), och där kodsnickaren och programmakaren bestämmer hur allt blir med olika konverteringar etc. Bilder ska också vara fysiska tycker jag, och det blir dom när man arbetar i mörkrummet. Det blir vackert med silveremulsionens alla möjligheter och de fina tonerna som kemi och silversalter med stor "mystik" arbetar fram efter fotografens intentioner.
//
👌😊
HaD/Gunte..
F
Intressant att gå tillbaka till före fotoapparaternas tid. Bilderna, filmerna etc väller ju fram i hela vår tillvaro.
I min bucket list hade jag ett stort fotomuseum här nere i Chalons sur Saone och pallrade mig dit i förra veckan. En mycket trevlig tur i Bourgogne och staden Chalone är en lantlig idyllmed alla franska fördelar.
Och det är sätet för en fotokultur med "fotografins fader" Nicephore Niepce och hans familj som bas. Nicephore utvecklade ju allt från scratch med salter som fångade ljuset, kunde fixeras och bevaras. Han tog det första kända fotot 1827 (det finns även uppgift 1826 men tror mer på det första) ut från fönstret med sin utvecklade teknik och det är ju välkänt. Med förklaring kan man se ett tak och några byggnader.
Nicephore arbetade målmedvetet men gick i konkurs och sedan blev sonen lite blåst av Daguerre som tog för mycket av äran..
Nedan berättelsen i Wikipedia
https://sv.wikipedia.org/wiki/Nic%C3%A9phore_Ni%C3%A9pce