EMAKS BETRAKTELSER 662/En till från Landskrona.

En avfotograferat negativ, alltså ingen silvergelatinkopia än. Men det kommer. Kanske gör jag den i lith, vem vet? Den kan nog passa för det också.



Jag lät lite brun ton från digitaliseringen av negativet i färg, ligga kvar. Det tycker jag passade den här bilden. Ja som sagt, det är nog ingen bild för gemene man. Men jag gör ju inte bilder typ melodifestivalen heller. Inget glättigt och glamoröst som stryker betraktaren medhårs, eller som går så bra på den kommersiella marknaden. Och har man inte den typen av lättsmälta bilder så är det rätt svårt att slå sig fram. I alla fall för en autodidakt som inte rör sig så mycket ute i kulturkretsarna.

//

EMAKS BETRAKTELSER 661/Greta Garbo och Ramon Novarro i Mata Hari 1931.

Originalnegativet, som satt i kameran vid fototillfället på Metro Goldwyn- Meyers studios 1931, har jag fotograferat av på ljusbord. Bilderna under inspelningarna tog Milton Brown (1895-1948), fotograf och även skådespelare på MGM. Det stora negativet är vänt i datorn och jag har även lagt på färg i den svartvita bilden. En funktion som kom i Elements 2020 och som kan fungera till såna här äldre bilder. Men som att fotografera i färg blir det inte. Det stora negativet i stl 20x25cm inköptes på ebay för några år sen, det finns en del sånt att hitta där. Jag gjorde en lithprint från negativet som var utställd på mitt Fotogalleri i Skruv. Ett galleri som jag har haft stängt sedan tre år ungefär, och som jag faktiskt funderar på att öppna igen senare i år. Detta eftersom det verkar väldigt trögt att kunna få visa sina bilder någon annanstans. Såvida man inte vill betala 5000 kr per vecka i något av de små ställen som finns på Söder och i Gamla stan i Stockholm. Det är också alternativ. Men i Skruv, på mitt tidigare jobb där jag arbetade i över 30 år, är jag välkommen när jag vill att återigen fylla väggarna i det fina utrymmet som finns där, med bilder. Ett 40-tal fotografier i normalstorlek finns det plats för. Ett fåtal hänger kvar än från sista utställningen, och kanske kan det bli en helt ny utställning med mina bilder lite senare i år, vi får se var det hamnar?



Filmen Mata Hari spelades in 1931 under 43 dagar och hade en budget på 559.000 USD. Den spelade in 931.000 dollar i USA och 1.296.000 dollar i övriga världen. Totalt 2.227.000 dollar. Vinsten blev 879.000 USD. Greta Garbos lön under inspelningarna var 7.000 dollar per vecka, alltså ungefär 42.000 dollar under de 43 dagarna. Det tolkades som att filmen kommunicerade ett kodat budskap till homosexuella och lesbiska i publiken. Detta pga Novarros "passiva feminitét" och Garbos mera "agrressiva maskulina" hållning.  Medan filmtidningar och övrig press istället rapporterade om en pågående kärleksaffär mellan Garbo och Novarro under inspelningen. Vad som var sant eller inte kan man bara spekulera i.
//

EMAKS BETRAKTELSER 660/Bornholm 1982

Ytterligare en scannad Cibachromekopia från 1982. Här är det från Bornholm och Rönne samma sommar det året, då vi gjorde en 14-dagars tur till den danska ön. Ett minne från resan: Vi fick punktering med vår gula golf bara några kilometer innan Ystad (vi hade nån timme på oss), varifrån vi hade hade bokat färjan. En stor metallbit låg på vägen och jag missade att väja. Det bara small, och ett långt sprätt tvärs över hela däckytan. För att få ut reservdäcket fick vi lassa ur hela bagaget och sedan snabbt packa in det igen och iväg till en verkstad inne i Ystad. Men de kunde inte ta det direkt, fast efter lite övertalning med ett par hundringar i bröstfickan  på reparatören så gick det att sticka emellan med att få ett nytt däck på fälgen. Snabbt urpackat bagage igen och i med reservhjulet medan killen bytte däck. Sen rivstart ner till färjedepån där vi precis hann med innan färjan gick. Vi var sista bil på och vi hann knappt stiga ur bilen förrän båten hade lagt ut.



Detta är utställningsexemplaret jag visar en scanning från. Det var min första utställning då i augusti 1982 (eller var det kanske 1983). Tagen med Pentacon Six TL och Biometar 2,8/80mm. Filmen är Fujichrome 100. Senare under Bornholmsresan fick jag köpa även Agfachrome 50, då de Fujifilmer jag hade med mig inte räckte. Fotoaffären hade bara Agfachrome i 120-format så det var bara att ta den, men det var en ypperlig film det också. Rena färger och naturlig återgivning, som jag upplevde det.

Utställningen som kom efter denna resa ledde till ytterligare en utställning. Denna första var i Strömbergshyttan, där min bror gjort i ordning en gammal degelkammare vid glasbruket till galleri. Han hade haft sina egna målningar utställda där först och nu fick jag chansen att visa några av mina fotografier på samma ställe. Glasbruket hade lagts ner ett par år tidigare och nu huserade Höganäs keramik i själva glasbruksbyggnaden. De hade startat upp en filial med försäljning och demonstrationsdrejning mitt i det småländska glasriket. Mycket turister på somrarna då även efter att Höganäs tagit över, så besökare strömmade till hela tiden även till min utställning. Galleri Degelkammaren låg bara 50m från Höganäs butik.

En av besökarna som kom in och tittade på mina cibachromefotografier var dansken Torben Krag. Han hade precis startat "Galleriet Storgatan 9" i Växjö. Han var utbildad arkitekt från danska konstakademien och hade undervisats av celibritéter som Arne Jacobsen, Poul Kjaergaard, Palle Stenson och Kay Fisker. Han verkade senare som lärare, lektor och assisterande professor vid Konstakademin och samordnade även omfattande arkitektuppdrag inom statlig och kommunal verksamhet i Danmark. Parallellt drev han med en kompanjon en egen arkitekt- och planeringsbyrå med ett 30-tal anställda i Köpenhamn. Dessutom var han redaktör för de danska arkitekternas medlemstidning. Och nu hade Torben  hamnat i Växjö.

Innan han gick så kom han med ett erbjudande. Jag kunde få visa några Bornholmsbilder på hans nyöppnade galleri i Växjö. Där hade han samtidigt med varje ny konstutställning, även en lite mindre utställning med fotografier. Och då han tyckte mina bilder höll tillräcklig kvalitét för det så fick jag chansen. Och så blev det alltså min andra fotoutställning, om än inte så många bilder, men verkligen uppmuntrande att just han såg något i mina fotografier. Idag får jag sällan (läs aldrig) såna erbjudanden längre, trots att jag själv tycker att de bilder jag gör nu håller betydligt högre fotografisk och konstnärlig standard än då. Vad det beror på kan jag bara spekulera om?
//

EMAKS BETRAKTELSER 659/Cibachrome från 1982

Det blev lite funderingar kring Cibachrome i förra bloggposten. Franco Fontana som inspirerade mig då för 40 år sen fotograferade ju med diafilm och han gjorde sina färgkopior med Cibachrometekniken. Och det skulle naturligtvis jag också göra. Här en bild från en ladugård i Ormeshaga, en bit utanför Hovmantorp. Tagen med en Minolta och 200mm 1982, filmen kommer jag inte ihåg. Den är kopierad på det lite mattare Cibachromepapperet som inte ger lika hög kontrast som det spegelblanka. Men ljuset är kontrastrikt här så det blev kontrast ändå. Bilden är scannad direkt från kopian.



//

EMAKS BETRAKTELSER 658/Färgdiapositiv, vilket vackert ord...

Bilden här är från ett Kodachrome 25 småbildsdia och jag tror jag använde ett polfilter. Det ger mera mättade färger och en mörkare himmel. Men något polfilter ska jag inte använda nu. När jag åter efter ca 20-25 år ska prova färgdiafilm så blir det inte heller småbild eller Kodachrome, utan Ektachrome 100 i 120-spole. Mellanformat alltså. Jag ska börja med min Pentax 67 till detta. Alltså inte kvadratiskt format som jag egentligen gillar bättre, utan 6x7cm. Det blir 10 bilder per film, alltså 50 bilder totalt för en 5-pack 120-film. Här har jag beskurit Kodachromediabilden så att det motsvarar ungefär formatproportionen 6x7. Och så kommer det då att alltså att se ut med pentax 67. Även kornlöst, som med Kodachrome 25.



Att bara fotografera med färg utan att fundera på hur färgen inverkar i kompositionen, är inget jag är ute efter. Jag vill att färgen ska vara en del av den och en stor del av bildspråket. I svartvitt  är det gråtonerna som bygger bilden tillsammans med kompositionen. Och i färg är det naturligtvis färgen som ska vara en del av bildspråket och innehållet. Gärna mättade färger för min del, vilket det kan bli med dia. När man inte tänker på färgen som en del av bildens innehåll/språk, brukar det bli tråkigt. Färgfoto är en svår konst att bemästra. Kanske svårare än svartvitt? En mästare i detta är den italienske fotografen Franco Fontana som jag upptäckte tidigt, och som jag inspirerades av när jag 1982 tog bilderna på Bornholm till min första utställning. Det blev då ett 30-tal Cibachromebilder i kvadratiskt format 6x6 som jag tog fram själv i fotoklubbens mörkrum. Jag ångrar lite att jag sålde kameran och gick över till småbild efter det. Men nu är det dags att ta upp detta med färgdiapositiv i mellanformat igen. Färgdiapositiv, vilket vackert ord...
//