EMAKS BETRAKTELSER 411/Retrobrom 152SP

Jag jobbade med den här bilden i förmiddags, och valde ett nytt papper från Foma som kom förra året, Retrobrom 152SP. Det är ett semimatt papper med lite svag ton i basen och det finns bara i fast gradation special (SP). Det verkar dock lite knivigt att lithkopiera på som jag upplever det. Men när man hittar rätt blir det bra. Här spädde jag dessutom lithframkallaren med dubbelt så mycket A som B, för att försöka få lite mera färgton än jag fått innan, samt lite mera stuns och korn i svärtan. Men jag vet inte om jag lyckades? I alla fall ger papperet en lite kallgrön svärta medan högdagrarna går mot lite gulgrön ton (svårt att beskriva i ord). Jag gillar i alla fall papperet, även om det verkar som om det fullkomligt äter lithframkallare. Trots högre koncentration är den i princip slut efter tre kopior och ingen av dom blir likadan. Detta är den tredje och sista i sessionen. Den första blev som vanligt platt och med liten litheffekt, den andra lite bättre men för kontrastlös. Denna sista blev dock bra, även om man börjar skönja lite nätmönster som brukar uppträda när framkallaren är slut. Stör dock inte denna bilden.


Lith 37 - 2020.

Dom som är insatta kan nog se att det är en gammal Dianakamera i plast, med meniscouas plastlins, som jag använt. Passar fint att lithkopiera negativen från den kameran. Effekterna den ger med vinjettering och annat är nog ingenting för dom som sitter och studerar skärpa med lupp, men desto mera användbar för den som vill ge bilderna en speciell dimension och karaktär. I kombination med lithkopiering tycker jag personligen att denna kamera är oslagbar. Bilder/fotografi är för mig i första hand inte någon tävlan i att visa saker och ting med klinisk renhet och knivskarp, felfri detaljupplösning. Utan något helt annat, som ni kanske förstått vid det här laget. Några trix i mörkrummet är det heller inte fråga om. Den här bilden har jag bara gjort minimala efterbelysningar på, sen är det kemin som talar sitt egna språk, och jag står och styr med mina trubbiga manuella verktyg och med min erfarenhet. Hela kedjan från kameraval, via kompositionen inom kvadraten, pappersval, lithframkallarens spädning, belysningstiden av papperet, eventuella belysningsjusteringar under/efter belysningen mm, är viktiga faktorer för att man ska komma dit man vill. Verktygen och möjligheterna är få i jämförelse med modern teknik, men personligen tycker jag bättre om det traditionella, och då speciellt resultatet man kan få fram vid lithkopiering. Känslan är en helt annan i mina subjektiva ögon.
//

EMAKS BETRAKTELSER 410/Wizard Photographer of Ladonia...

Mikronationen och monarkin Ladonien proklamerades av Lars Wilks 1996, efter en flerårig kamp med myndigheterna om hans konstverk Nimis vid Kullaberg. Efter ett besök där 2007 blev jag medborgare och sedan även titulerad "Wizard Photographer" i  "Ladonian Nobility".  Igår och idag har jag gjort några nya bilder i mörkrummet från Wilks Nimis, av negativ som tidigare inte kopierades till den utställning jag hade 2008. Den här gången blev det lithkopiering, som vanligt nu för tiden kanske ska tilläggas. En nobel fotograf ska givetvis använda ett nobelt fotopapper, så därför tog jag några av de ark jag har kvar från en gammal paket av Kodaks Royal Bromesko, utgånget för många år sen men ändå användbart för lithkopiering.


Lith 33 -2020.
Nimis, Ladonien 2007.


Lith 34 -2020.
Nimis, Ladonien 2007.

På filmerna från nordvästra Skåne sommaren 2007 finns även en del annat som jag förut gjort både lithprintar och vanliga svartvita kopior av, och några av dom har visats på utställningen 2008 som jag skrev, men även senare och på webben. Fast alla har inte blivit kopierade, så blir det alltid. Bara de bästa (som man tycker för tillfället) kommer till mörkrummet för att bli en färdig bild på papper. Men senare kan man ändra sig, eller kanske göra det som inte hanns med då. Här är ytterligare en sån bild, även den kopierad på det kungligt nobla papperet Royal Bromesko, av "The Wizard Photographer of the Ladonian Nobility", Nils Elsosso-Bergqvist". Både denna och de första bilderna är fotograferade med en av mina original Diana från 1960-talet (plastkopian av Agfas Isoly I, som jag skrev om i förra blogposten). Som ni ser är pappersbasen lite mörkare här och det blev jag först lite konfunderad över, men kunde sedan konstatera att det förmodligen härrör från det papper som legat ytterst i paketen (med emulsionssidan utåt) som därför blivit lite lätt slöjat, eller påverkat av oxidation då det inte legat an tätt mot andra papper. Men som lithkopia brukar även sånt fungera fint, annars kan man prova att tillsätta en skvätt antislöjmedel i lithframkallaren och se om basen vitnar?


Lith 36 - 2020.
Fredriksdal, Helsingborg 2007.

Det här med Ladionien och min titel som "Wizard Photographer" är bara en "kul grej" och en del av det som konstverket utvecklats  till att bli, och det projekt som Lars Wilks drivit. Hela rättsprocessen och utropandet av nationen, samt det som kommit därefter, är en del av själva konstverket. Ladonien har t.om blivit så pass känt internationellt, att 3000 pakistanier ett år sökte politisk asyl i den fiktiva mikronationen. I tron att det var en äkta nation. Fast inom konsten kan saker och ting vara väldigt äkta, inte minst för den som står bakom verket, men även för dom som deltar frivilligt i processen som följer...
//

EMAKS BETRAKTELSER 409/En bild i taget...inte lätt att följa när gamla negativ ligger okopierade...

Fick göra ett undantag från regeln med den här bilden som jag fotade för minst 10 år sen med en gammal Agfa Isoly I, inköpt i en lot om tre Isoly-modeller för 50 kr på Tradera. Den har aldrig blivit kopierad tidigare, och det finns mera negativ tagna med denna och de andra Isoly-kamerorna (samt även kultkameran Diana, vilken mer eller mindre är en kopia av Isoly I, fast i plast istället för aluminium) som ligger okopierade. Så nu i Coronatider passar det bra att beta av sånt här gammalt genom att stänga in sig i mörkrummet (groventrén) och jobba lite mera "svart" än vanligt. Jag har två olika lithframkallare, dels Moersch Easylith som jag använder mest, och dels Moersch SE5 lith, som jag inte använt så mycket förut. Det märktes idag på förmiddagen när den här bilden kom till. Det gick åt 5 silvergelatinpapper av Fomabrom Variant IV 123 i stl 30,5x40,6cm innan det kom ut något som jag tyckte var värt att spara. Så mycket brukar det sällan gå åt med Easylith per bild. Men skam den som ger sig. Den sista printen som blev den jag sparade, fick t.ex agiteras under hela 20 min i den då nästan uttjänta och avsvalnade framkallaren. Jag har även gjort  en del efterbelysningar i kanter och hörn, samt skuggat vassen i nederdelen lite, för att få fram det resultat jag ville ha. Lite begynnande infktuös framkallning kommer då och det gäller att stoppa framkallningen i rätt ögonblick för att det inte ska gro igen helt och mera likna en lithografisk bild utan mellantoner. Det är det som är det svåra med lithkopiering, att stoppa framkallningen i exakt det ögonblick som ger en lagom infektuös svärtning.

Lith 32 - 2020.
Sjön Läen vid Djurhult - Lessebo.

För övrigt så har jag varit på vernissage idag på Lessebo handpappersbruk, som drivs av Studieförbundet Vuxenskolan sedan något år tillbaka. Dock inte kontinuerlig drift där som tidigare, utan lokalen används mest som utställningslokal, konsertlokal, kurser, café mm. Idag var det den lokala Konst- och Hantverksgruppen som hade utställningsstart och jag deltar med två av mina lithprintar från 2018. En film finns från vernissagen på fb och jag och några till som vågade sig ut från isoleringen, pratar om våra bilder och verk. Pga Coronarestriktionrna så sändes den också digitalt på fb, och besökarna fick nummerlappar så att inte över 50 personer skulle finnas i lokalerna samtidigt. men lokalerna är ganska stora och rymliga så någon trängsel var det absolut inte tal om, speciellt inte då det vid vernissagevisningen nog bara var något 20-tal personer på plats. Länk nedan, hoppas ni har överseende med min "gräsliga" Lessebo-dialekt, låter inte så vackert i mina öron heller när man får lyssna så här i efterhand. Men man ska vara stolt över att vi ändå är några som inte låtit oss få den utslätade och mera "rena" småländskan som de som vill låta lite finare lägger sig till med, he he.  https://www.facebook.com/svkronoberg/videos/239203977527297/
//

EMAKS BETRAKTELSER 408/En bild i taget...

Och idag blev det torreken nere vid vattenverket som fick gå genom lithframkallaren. Fotograferad för några veckor sedan. "En bild i taget" är titeln på en av Gunnar Smolianskys fotoböcker. Beskriver nog på ett bra sätt hans fotograferande. Man gör en bild färdig innan man börjar på nästa. Tyvärr går man kanske inte alltid riktigt i fas med den tesen, utan filmer har en tendens att bli liggande oframkallade. Och framkallade filmer blir liggande okopierade. Sen är det väl så att på varje film är det bara ett mindre antal (ibland nån enstaka,  eller i värsta fall ingen alls) som kommer så långt som till att bli pappersbild i mörkrummet. Nu har jag bara något enstaka negativ från de senaste veckorna som ska bli förvandlat till positiv, sen väntar tre filmer från allra sista veckan på att få sig en omgång i mörkrummet. Och då är det inga 36-bilders småbildsnegativ utan 12-bilders filmer i mellanformat. Får man ut några rutor där också innan nästa helg är slut, så ska man nog kunna komma i fas igen.


Lith 30 - 2020.

De senaste bilderna har jag gjort på Fomas Fomatone MG 542 Chamois och 532 Nature papper. De ger ganska mycket färg när man lithkopierar.  Kanske får det bli lite andra papper som ger mindre färgtoner för kommande bilder istället? Det är delvis lite andra motiv som kanske passar bättre  med mera dämpade toner.
//

EMAKS BETRAKTELSER 407/Mera "gyllene" lithkopior från Hissö i Helgasjön.

Första bilden från Hissö strax norr om Växjö visade jag i förra blogposten. Det blev en gyllene färgton med skiftning av rött i den. Två av bilderna som kom ut från mörkrummet idag är också från helgen för två veckor sen, då vi gick stigen runt ön som ligger vid Kronoberg i Helgasjön. Det blir en del turer i närområdet  när man inte vill gå i stan bland folk, men det verkar som alla resonerar som vi för det har varit mer folk än vanligt ute i naturen de sista veckorna. Vill man vara ensam får man ta de lite mera obanade stråken på ställen som inte är markerade som gångstråk på naturkartorna runt tätorterna.





När jag tog den sista bilden, så stannade en dam en bit ifrån mig och ställde sig och tittade med undrande blick, och frågade sen vad det var jag fotograferade. Ja vad fasen ska man svara på en sån fråga? Här är svaret i alla fall, om du råkar läsa det jag skriver du som stod som ett frågetecken och tittade. Konstigare än så är det inte. Ja det är inte första gången folk undrar vad jag fotograferar, för jag har nog inget vanligt bildseende utan ser sånt som folk i allmänhet inte ser, eller kanske ser något i. Och det är väl det som skiljer en van betraktare från en ovan kanske? Man utvecklar ett sätt att spana av omgivningen och hittar utsnitt där det kan synas som om ingenting finns för den som inte är van att betrakta sin omgivning med ett bildsökande öga. Med distraherande omgivning krävs troligen lite mera av fotografen, för att kunna rama in det lilla i det stora till i en fungerande komposition.
//