När man tagit Fan i båten.
Ibland tjafsar skrivande och fotograferande journalister om vems jobb som är lättast, åtminstone på skoj. "Knäppa bilder, hur svårt kan det vara?" respektive " text kan man ju fixa till efterhand". Har på halvt allvar diskuterat att byta roll med en kollega. Båda arbetar med både text och bild, men när vi jobbar tillsammans är det jag som plåtar och han som skriver.
Ibland går fotograferande allt annat än som smort. Ibland är också restiden i förhållande till jobbtiden lätt absurd. För ett par månader sedan hade jag ett författarporträtt i samband med en intervju. Satt för det jobbet och ett angränsande elva timmar bakom ratten på en dag. Det visade sig att det endast fanns totalt en timme för intervju och porträtt, och jag överskattade förmågan att jobba snabbt. Personen ifråga var klart obekväm. Nästan alltid brukar jag få folk att slappna av, inse vikten av riktigt bra porträtt och samarbeta. Så inte denna gång Det blev ett fåtal habila porträtt, men eftersom det ska gå i tre tidningar på lite olika sätt, räckte det inte.
Men så kom en andra chans. Författaren är på bokturné. Jag skrev en rad utan att få svar. Tänkte "var det så traumatiskt att bli plåtad – det här blir svårt". Fick tag på arrangören på en biograf på Harvard-universitetet där en av bokpresentationerna skulle äga rum. De kunde inget lova, men skulle försöka. Jag hoppade på Bostontåget, tog med fällcykeln och var i stan i god tid, ifall jag mot förmodan skulle få ett telefonsamtal om att det fanns en lucka på eftermiddagen. Traskade runt i Boston och cyklade sedan över bron till Cambridge och Harvard. Lyckades hitta arrangörerna, och så kom författaren. Och visst fick jag hänga på backstage, "kom med och ta vad du behöver" var orden, de bästa jag kunde hoppas på. Backstage, det var ett gammaldags biografmaskinrum. En stökig, trång, men ändå fin miljö, och dessutom tack och lov författarens "old stomping grounds".
Jobbet i land, och det blev ett inköp i Harvardbokhandeln och en öl som belöning för genomfört jobb. Det är ändå något fint med när man får kämpa lite för bilden. Och det bevisar återigen hur lite av fotografjobbet som är faktiskt fotograferande och hur mycket som är förberedelser och efterarbete. Hem med tåget och sent i säng för fyra timmars sömn inför en lång arbetsdag. Idag går det lite segt, men har fått förvånansvärt mycket gjort.