Frisören

Ibland glömmer man bort att det kan vara lätt att plåta på gatorna. Man tror man inkräktar, men mest blir folk glada över uppmärksamhet. Och ibland blir man rentav inbjuden vid åsynen av en kamera. Jag var mitt inne i ett jobb i New York, då Alex fick syn på min kamera och bad mig ta ett porträtt, nyfriserad som han var utanför barberaren. Visst, sa jag, och så bad jag att få komma in i salongen och ta några fler bilder, som jag sedan skickat till dem.

Kol

Så jag for med sikte på Welch i McDowell County, West Virginia. Det enda som gick att få in på bilradion från en bit in i Pennsylvania var svavelosande väckelsepredikanter, så det var svårt att få John Denvers gamla dänga "Country roads, take me home" ur huvudet. På resan sov jag i bilen, på risiga motell och hemma hos en aktivist. Welch kallades på 40-talet "Lilla New York" med sin mångkultur och rika nöjesliv. Idag står de flesta hus tomma, många med fuktskador och svartmögel.

Det blev en lärorik vecka på många sätt. Det blev uppenbart att trots att det fortfarande bryts kol i väldigt hög utsträckning, så kommer det inte samhället till del. Snarare är det tvärtom. Samhället betalar förödelsen som kommer i dess spår. Människorna är fattigast i landet. 90 procent av arbetskraftsbehovet har eliminerats i den metod som samtidigt förstör människornas livsmiljö: MTR, eller Mountain Top Removal. Det låter kliniskt, men är brutalt. Träden huggs ned. En mix av dieselolja och nitroglycerin sänks ner i borrhål och så brakar det loss. Schaktmaskiner separerar överskottet från det åtråvärda kolet som lastas, ofta alltför tungt, på lastbilar.

Vidare mot tågen som stånkar fram genom bygden med hundra vagnar lastade med vardera hundra ton kol. När operationen är klar, är det tänkt att man ska återställa berget till sin ursprungliga kontur, men det går också för sig att jämna till det till ett flygfält eller ett köpcentrum. Det är förstås omöjligt att återskapa en komplex skogsmiljö på ett artificiellt berg, och därför svämmar Welch, Kimball och andra kolbyar över och överges.

Men det är ett väldigt tabu att tala om det som att kolindustrin skulle vara ansvariga. Man biter inte den hand som i någon mån föder en. Tvärtom talas det mycket mer högljutt om att Washington med sina miljöregleringar bedriver ett krig mot kolet. Och klimatförändringar? Den officiella linjen är att människan inte har något med det att göra, förkunnade en dam från handelskammaren. Just McDowell County gav USA:s allra starkaste stöd till Donald Trump i valet. Trump med sina löften att få kolindustrin att blomstra igen, nollställa alla försök att minska utsläpp av koldioxid, och stoppa allt stöd till förnyelsebar energiproduktion, har på något sätt tänkt att göra Appalacherna rikt igen, genom vad han kallar "beautiful clean coal". Hur det ska gå till är som vanligt oklart. Kraftverken ställer om till gasdrift, inte så mycket av miljöskäl som av ekonomiska skäl – gasen är mycket billigare, samtidigt som den sparar in en hel del koldioxid och brinner mycket renare. 

Jag lärde mig att det rentav kan vara farligt att motsätta sig mountain top removal. Det berättade två av mina intervjupersoner, Wilma och Terry, pensionerad lärarinna respektive kolgruvarbetare, och med en väldig kärlek till bergen. Jag hade haft svårt att nå dem på telefon, och dök upp på deras garageuppfart. "Hur hittade du hit? Vi glömde ge dig vägbeskrivning". Jag berättade att jag visste namnet på byn och frågat mig fram. Wilma såg lätt skrämd ut och sa "och det gick bra? Det kan vara farligt att känna oss gamla trädkramare".

Vi hade en fin dag, där de lärde mig mycket om svårigheterna att kämpa för miljön där ekonomin bygger helt på kol, och för fackliga rättigheter där det är ont om jobb. Äkta kämpar. 

Kulturens påverkan

Jag nämnde musiken som en stor passion. Då och då kan den ha rent avgörande betydelse, på ett rent praktiskt sätt. När jag försökte väcka intresse hos någon redaktör att skicka mig till en musikfestival i Texas, stiftade jag bekantskap med countrysångerskan Kathy Matteas två skivor med traditionella sånger från kolbygderna i West Virginia och Kentucky. Genom dem fick jag reda på det hårda liv de människor som varit en grundpelare i USA:s industrialisering levt. Jag var helt tagen.  När Mattea kom till New London för en fin konsert var jag där och gjorde en intervju.

Jag plöjde böcker på ämnet, kontaktade folk. Lärde mig att de senaste decennierna har man rentav jämnat de vackra bergen med marken med dieselolja och dynamit, för att komma åt kolet. Allt för att spara arbetskraft. Ändå är kolbolagen fortfarande den dominerande arbetsgivaren. Men numera går delstaterna back på industrin, när vägunderhåll, sjukdomar, återställning av mark och översvämningar när det inte går som det ska. 

Det absurda i situationen fängslade mig. Till sist sa min sambo (nu fru), att hon kunde vara utan bilen en vecka och att jag måste åka ner till West Virginia för att få det hela ur systemet. Jag for iväg med sikte på USA:s fattigaste county, McDowell, en gång ett välmående område med stor arbetskraftsinvandring, nöjesliv och mångkultur. Nu en spillra. Det var en lärorik tid, som jag får återkomma till.

Snabba beslut

Ibland ger inte frilanslivet så mycket tid att tänka, och därför har det varit tyst från mig här ett tag. Jag och kollegan Martin fick en samtidig tanke: vi måste åka till protesterna mot pipelinebygget i North Dakota. Jag hade varit där tidigare och rapporterat, och nu skulle en vändpunkt troligen inträffa. Det läger som uppstått för att stoppa Dakota Access Pipeline från att byggas under Missourifloden skulle tömmas, och i samma stund skulle över 2000 krigsveteraner komma och ansluta sig till ickevålds-protesten. Det blev snabba ryck. Från att vi fick ok från uppdragsgivare, blev vi tvungna att åka dagen därpå för att hinna. 

Det blev ett inslag i radion. Snart kommer det i text- och bildform i ett par eller flera tidningar. 

Resan blev tuff. Inte mycket sömn. Berättelsen ändrades när vi var nära nog klara, då beskedet kom att man lyckats stoppa bygget. För att hålla deadlines var vi tvungna att skippa en natts sömn och jobba 34 timmar i sträck. Till slut fick vi in vårt material, och fick sova ut innan det var dags att vända hemåt. Vägförhållandena hade hunnit bli ganska usla, och då amerikaner inte ser vinterdäck som något nödvändigt, och hellre stänger vägarna än plogar dem, for vi av vägen två gånger. Det var vi inte ensamma om. Längs vägen såg vi säkert 50 övergivna bilar i diket. På grund av hyrbilsbrist i North Dakota, hade vi blivit tvungna att köra till och från Denver, Colorado. En resa på hundra mil. Det tog tio timmar upp, och sjutton tillbaka.

Trots att det inte direkt är enkelt att arbeta under sådana förhållanden, är det just de här ögonblicken, när ingenting tycks gå som det ska, men där det ändå ordnar sig, som gör frilanslivet fantastiskt.

Det som inte längre finns

Av de jobb jag har gjort, så är det ett ganska enkelt jobb som aldrig publicerades som betytt mest. Året var 2010. Jag och kollegan Anders hade i uppdrag att göra ett resereportage och resmålet var Aleppo i Syrien. Det ska erkännas att jag inte hade de högsta förväntningarna. Visserligen hade jag hört att Syrien var fantastiskt, men jag trodde det skulle bli svårjobbat. Jag var inte särskilt resvan, och vem sjutton skulle vilja prata med oss? 

Vi hade jobbat i Beirut, och åkte sedan bil med en ung man som pendlade mellan städerna. Det hela fungerade ungefär som Uber, men där man köpte biljett i en lucka på busstationen. 

Vi kom fram sent på kvällen, och hälsades välkomna av en fryntlig och mustaschprydd farbror på legendariska hotell Baron. Dagen efter började vi jobba. Vänligare mottagande har jag inte upplevt som fotograf. Butiksägare öppnade upp sina stängda butiker och bjöd på kaffe bara för att snacka lite på knagglig franska. Folk vi mötte på gatan bjöd på frukt och hårda karameller, mest bara för att vi råkade vara där och skulle känna oss välkomna. Jag hjälpte till att knuffa igång en bil, och fick besöka ägarens nötrosteri och bjöds på en väldig massa nyrostade nötter. Arbetet blev mycket lätt. Staden var vacker och full av liv, och det blev nästan för många som bad mig ta ett porträtt. 

Över en svag öl gav vi artikeln arbetsnamnet "Världens vänligaste stad". Givetvis med en förståelse för att läget i landet inte var okomplicerat, och att folk levde under ett förtryck. Diktatorns porträtt hängde i många offentliga lokaler och gjorde oss påminda om det. 

Strax efter att vi åkt hem, började de första, fredliga protesterna mot regimen. Det såg ut att bli en del av den arabiska våren, och något hoppfullt låg i luften. Men snart avrådde UD från att åka till Syrien, och artikeln drogs in. Sedan har katastroferna avlöst varandra, och av den staden vi mötte finns inget mer.

Det är en väldig sorg att tänka på alla som levde vanliga liv precis som vem som helst, och hur de fått sina hem förstörda. Vad kan ha hänt med barnen vi mötte? Har några av dem lyckats ta sig till säkerhet? De nu ikoniska bilderna från grekiska stränder har bränt sig in i det kollektiva medvetandet. Jag ser på TV hur vissa politiker talar om människor på flykt, och hur hela politiska program byggts på att öka avstånden mellan människor. Sorgen byts till ilska. Jag är tacksam och ödmjuk inför att jag fått se denna stad och uppleva dessa möten. Det har lärt mig mycket.