Analoga fotografer
En av de trevligaste grupperna på Facebook just nu är Analoga fotografer. Hjälpsammare och vänligare folk får man leta efter.
Det blir också en påminnelse om alla kameror man köpt och sålt, och när man ser priserna på saker så kan man väl konstatera att jag inte gjort de klokaste besluten. Många kameror jag slumpat bort går till höga priser! Den enkla Olympus My2:an är väl den mest omtalade just nu. En billig, massproducerad kamera som säljs till dubbla och tredubbla nypriset. Konica Hexar är min mest saknade, som knappast skulle vara aktuell att köpa tillbaka numera. En billig kamera, som fyller ett riktigt behov är Canon WP-1 som jag köpt två av för 20 respektive 50 dollar. Vattentät och riktigt bra.
Men jag har också fått ett helt gäng kameror på sista tiden. En kompis gav sig ut på långresa och gjorde sig av med nästan alla sina ägodelar. Hennes Pentax K1000 hamnade hos mig. En annan kompis ringde och hörde efter om jag ville ha en låda kameraprylar som hon hittat vid en vindsstädning. En Olympus OM1 och en OM2n fanns i lådan. OM1:an var en av mina tidiga kameror, kopplad till fina minnen. Den köptes andra året i gymnasiet då jag just upptäckt mörkrummet, och när jag flyttade hemifrån ett par år senare, cyklade jag mest runt i Norrköping på min bruna Crescent och knäppte TriX och gick på Arbetets museum.
De gamla kamerorna är kanske inte längre de mest praktiska arbetsverktygen, men de bär på minnen och själ. Och det är väl därför deras entusiaster är så trevliga.
Här måste också min ateljégranne Whitey nämnas. En pensionerad bildlärare som har ateljé med mörkrum i kontorsbyggnadens översta plan. Jag får låna hans mörkrum när jag vill, och för någon vecka sedan hörde han av sig och påminde mig om att jag måste ha film att framkalla vid det här laget. Jag kom upp, och vi snackade en stund. Så åkte en stor träkamera på vagn fram, och jag fick sätta mig för ett porträtt. Dagen efter hade han kopierat och lagt bilder i min brevlåda. En hjälte.
Att plåta på film må vara irrationellt på många sätt, men gemenskapen med folk som gör det är värt allt.
Man kan mycket väl med digital teknik framställa ett resultat som ligger mycket nära Gummitryck, Kalotypi, Ambrotypi, Ferrotypi, Platinotypi, och så vidare. Men är detta äkta vara? Är det Gummitryck, Kalotypi, Ambrotypi, Ferrotypi, Platinotypi. Naturligtvis inte. Det är fake per definition. Det är att med en helt annan teknik efterapa ett tidigare förfarandes resultat. Man kan snacka sig svart om truten, men det det går inte att komma runt – eftersom det just är ett förhållande som gäller per definition.
Sedan behöver det ju inte alls vara något fel med den saken. Tvärtom kan det vara riktigt kul. Ändå bör man nog kalla saker för deras rätta namn. Det är inte riktig bara slutresultatet som räknas!
Om en teknik är fake i vissa sammanhang, så är den fake även i andra.
Sen tycker jag personligen att arbetsprocessen är väldigt underskattad i fotografiska sammanhang. Även om jag kan uppnå ett liknande slutresultat med en PS-plugin i min Mac så är ju poängen med att plåta film, soppa film, kontaktkartor, testprintar, pjatta, efterbelysa, val av papper, skölja, torka, lukterna, montering etc etc oerhört avgörande på hur jag som bildskapare upplever slutresultatet. För en yrkesverksam konstnär är det självklart att reflektera över detta – dvs HUR och med vilken metod slutresultatet nås... och det behöver nödvändigtvis inte alls vara den enklaste eller snabbaste vägen Inom konsten är relationen process–resultat helt enkelt mer närvarande. Det tycker jag är spännande och inspirerande.
Håller med om att Instagram är fruktansvärt.
För närvarande hinner jag inte heller använda mina återstående kameror för film. Har för många digitala bilder att ta hand om :).
Det må låta motsägelsefullt eftersom så många filmer har gått ur tiden, men de som är kvar är överlag högkvalitativa. Och kameror och objektiv finner man idag för väldigt lite, vilket betyder att man kan experimentera och prova modeller som tidigare låg långt utanför ekonomiskt räckhåll.
Jag har inget emot digital fotografi i sak, men för mig, och det är min högst personliga åsikt (andras må vara annorlunda), är digital fotografi livlöst, trist och alldeles för "samma" och likadant.
Jag attraherades för några år sedan av den påstådda enkelheten i att fota digitalt - att kunna byta ISO när som helst, att ta massa bilder för att vara säker på att man "får" bilden etc - men kom snabbt på att inget av argumenten för överväger det, i mina ögon, tydligt negativa resultatet. Så digitalkameran såldes till förmån för en ny filmskanner.
Det pratas mycket om att film är dyrt och tidskrävande.
Ang kostnader har jag tur att jag bor där man fortfarande kan framkalla för 30kr rullen, både 35mm och 120 film, vilket håller kostnaderna nere för C41 och E6. Visst kostar film en del att köpa men om man som jag har bestämt sig för film då är kostnaderna en del i beslutet och inget som man tänker på vidare. Det går även att finna film för väldigt bra priser, tex på flera tyska butiker (Maco, Fotoimpex och liknande) och givetvis på Ebay.
Jag känner inte att jag måste kunna se en bild direkt. Det har jag aldrig känt. Personligen tycker jag det är bra att jag inte får se bilderna med en gång. Det händer att jag skannar rullar som exponerades för ett eller två år sedan. Tidsfördröjningen fungerar som ett filter; det händer ofta att bilder som jag trodde skulle bli bra efter lite/mycket tid bortom mitt minnes horisont inte framstår som bra när jag väl får se dem, och tvärtom givetvis. Och vill jag se bilderna snabbare kan jag alltid framkalla dem hos ett 1-timmeslabb för nån tia extra. Eller fota svartvitt och framkalla själv.
Hur som helst, det är horses for courses som gäller, förstås. Men jag kommer aldrig överge film.
Philip