Måttfullheten

Teknik är roligt, det går inte att förneka, och jag kan sannerligen inte påstå att jag är något sparsamt dygdemönster när det gäller att köpa och sälja (mest köpa) utrustning. Man vill testa nya saker, se hur det kan påverka ens bildspråk och inspirera. Det är frestande att dra saker längre och längre. Lite vidare vidvinklar, lite längre teleobjektiv. Redigeringen dras gärna långt när kraftiga kurvor och förinställningar är ett par svep och ett klick med musen bort. 

Men när det gäller det som ska hålla i längden, så gäller oftast måttfullhet. Åtminstone för mig. Det fanns en tid för ett tiotal år sedan då kraftiga vidvinkelzoomar med kvalitet nog för professionellt bruk slog igenom. Mycket plåtades då på 16 mm och på sniskan. Inget fel i det, men idag kan man lätt datera dessa bilder till den tiden. Numera tror jag att fotografer har lugnat ner sig en del. När Lightroom kom blev det väldigt lätt så att man sparade mer och mer extrema förinställningar och hade dem som utgångsläge. När man går tillbaka till bilderna kliar man sig ibland i huvudet och undrar hur man tänkte, följt av en renblåsning av förinställningarna.

Jag går just nu igenom mitt arkiv, dels för att ge en bekant som lär sig fotografera lite exempel på tekniska lösningar, dels för att samla bilder från de senaste sju-åtta åren som kan ställas ut. En blandning av personliga bilder och jobb. Det slår mig att bilderna som håller har väldigt lite bjällror och visslor, när det gäller bildvinklar. Det är mest 35 och 60 mm, någon gång en 24. Påfallande många är tagna med en kompaktkamera med motsvarande 24-60 mm zoom, eller fast 28 mm.

Will, 2011, motsvarande ca 50 mm, Panasonic LX3

Ben, 2011, motsvarande ca 50 mm, Panasonic LX3. Aningen olycklig vinjettering.

De där jag undrar hur det stått till vid fotograferingen när jag ser bilderna har däremot lidit av effekter som kändes häftigt i stunden. Under en kort period ägde jag ett fisheye-objektiv i en illusion om att det skulle vara ett användbart arbetsredskap för speciella tillfällen som parkour och hardcore-spelningar (jo, fantasin är stor när det gäller att rättfärdiga inköp). Samtidigt som det var lite kul att få med fem pers inklämda i den lilla folkacabben, så var det också den absolut enda bilden där det (typ) funkade. Jag sålde den snabbt, och kan inte minnas ett enda tillfälle den saknats.

Trots detta, så har den vanliga, ljusstarka, billiga normalen varit bortglömd i mitt liv. Min första kamera på 90-talet hade ett normalobjektiv och inget mer. Det tog ett par år innan jag fattade att det kunde vara en poäng att ha något annat. Jag har sedan dess köpt och sålt en massa kameror och objektiv. Trots att jag alltid gillat normaler (och älskar dem på mellanformatare) har något hållit mig från att äga en till en småbildskamera, sen den förra säckade ihop för tio år sen. Men eBay är aldrig långt borta (på gott och ont) och nu sitter en manuell 50/1,4 från 80-talet på kameran. Officiellt köpt för att få bra hantering vid videoarbete, men den är högst trivsam också för stillbild. Liten och diskret. Rätt bra skärpa vidöppen. En del av det som kallas karaktär. Lite småtråkig och därför behaglig, och lite uppfostrande. Det går inte att dölja en trist bild i extremt linjespel eller strunta i att tänka på bakgrunden.

Michael, 2018, 50 mm.

Roger, 2018, 50 mm.

Back to the roots, som Bengan skulle ha sagt. 

2018-04-06 21:28   froderberg

Känner igen mig :) Kul med nya prylar, men inte alltid nödvändigt.

Jag försöker också vara måttfull. Det är ytterst sällan jag sätter på min vidvinkelzoom. 24 mm räcker nästan alltid gott och väl. Tycker att kompositionerna blir tajtare om man är måttfull med vidvinkeln.

Under jullovet plåtade jag nästan bara med mitt 50/1,2 mm. Passade med ljusstyrkan i vintermörkret plus att gluggen är relativt kompakt. Det är lite kul att gå all in på ett objektiv i taget.

Svar från MattiasL 2018-04-06 22:52

Så är det. Någon gång kan jag önska att jag hade 20 mm, men det är inte ofta. 24 är fint, och 28 räcker också nästan jämt. Ett halvlångt tele kan göra underverk ibland. Kan dock inte låta bli att fundera på hurdan man varit som fotograf om man levt i okunskap om allt som finns därute och aldrig haft annat än en fast normal. Kanske otroligt vass :-)

2018-04-06 21:31   Måns H

Intressant läsning! Fina bilder också. Första och sist gillade jag spontant mest.

Min första kamera (småbild) hade ett 55 mm objektiv. Det funkade ju bra och många bilder ser fortfarande bra ut. Men var lite för snävt ibland. Då önskade jag ett shiftobjektiv, men det kostade typ tre månadslöner så det fick vara. Sen omsider fick jag råd men sen kom datorn och mycket går att fixa i efterhand. Nu sitter oftast en zoom 17-50 (motsvarande 26 - 75 småbild) på kameran.

Personligen använder jag faktiskt fisheyezoomen en hel del. Den är svårumbärlig för regnbågar och andra halofenomen. Men bra också för interiörer där det är trångt, som i bilar och i vindkraftverkens maskinhus. Numera är det enkelt att få raka linjer i efterhand om fisheyeeffekten skulle störa.

Svar från MattiasL 2018-04-06 22:56

Tack för en intressant kommentar!
Jag fick tag på en gammal PC-28 för runt 2000 spänn för ett arkitekturjobb, och använder den relativt flitigt, så shift kan vara överkomligt och bra. Skarp, men har synlig distorsion.
Intressant det du säger med regnbågar och fisheye. Det har jag aldrig tänkt på, men förstår vad du menar.

2018-04-07 08:38   Benganbus

Som sagt, intressant läsning!
/B

Ps. Bilden på Will, första bilden, gillar närheten!