En typ av arbetsdag

Att skriva om konst är mitt vanligaste jobb. Det borde också vara de snabbaste, men så blir det sällan. Inget man blir rik på, men att tvingas hålla sig uppdaterad i konstvärlden är ovärderligt. Med jämna mellanrum tar jag därför min hopfällbara cykel och hoppar på tåget, oftast till New York, ibland till Boston, någon gång någon annanstans. Sedan blir det ett väldigt cyklande för att hinna med så många utställningar som möjligt. Nyligen satte jag någon sorts personligt rekord med tre utställningsjobb och två utställningsbesök av rent intresse. 

Först trampade jag ner till New Museum vid Chinatowns kant. Där blev det två utställningar. Den ena av den oerhört excentriska och självlärda Carol Rama. Hon gick bort för ett par år sedan efter 97 år i livet, varav ett 70-tal som utställande konstnär. Hon erkändes sent, men producerade mängder. Hennes måleri bottnar i familjetragedier, och verken visar en väldigt känsloregister. 

På sätt och vis motsatsen är Lynette Yiadom-Boakye – yngre brittisk porträttmålare i återhållen stil, vars motiv enbart finns i fantasin eller minnet. Ett intellektuellt måleri, som med många bottnar får en att reflektera över sin bildförståelse och den visuella kultur man befinner sig i. Yiadom-Boakye har västafrikanska rötter och var ensam om att tillhöra en minoritet vid de konstskolor hon gick på. Hon arbetar i en europeisk porträttradition, men motiven är människor ur minoriteter som sällan spelar huvudrollen i den. Speciellt för hennes metod är att hon målar ur minnet och fantasin, inte med sittande modell. Hon arbetar också rasande fort, sällan läggs mer än en dag på en målning.

Sedan en snabb lunch och så blev det dags att trampa den halvtimmeslånga färden till Museum of Modern Art, där den kvinnliga, i hög grad konsthistoriskt undanskuffade delen av efterkrigstidens abstrakta konst visas. På senare tid har det varit väldigt mycket abstrakt expressionism bland utställningarna häromkring, och det är tydligt att det finns en stor stolthet över denna första genomamerikanska konstriktning. Det är glädjande att man, om än tillfälligt, lyfter fram konst som levt i skuggan av affischernas machokonstnärer Jackson Pollock och Willem De Kooning.

Nästan alltid blir det förskräckligt bråttom för att hinna med tåget hem, men med lite noggrann planering med hjälp av appen See Saw, fick jag reda på att om jag cyklade upp till Harlem-stationen, skulle en utställning av Susan Meiselas på Higher Pictures och en av Diane Arbus på Lévy Gorvy hinnas med. Det ångrar jag inte. På ytan mycket lika utställningar. Bilderna är 17 till antalet på vardera ställe. Allt svartvitt, i måttlig storlek. Men arbetsmetoden skiljer. Arbus har strövat omkring i New Yorks parker och tagit porträtt av människor som fascinerat eller skrämt henne. Mycket respektfulla, stillsamma och vackra, men samtidigt närgångna. Bland de porträtterade finns Susan Sontag och hennes son. Det är Arbus som vi känner henne, men flera av fotografierna visas för första gången.  

Susan Meiselas Prince Street Girls bygger å andra sidan på långvarigt förtroende. Det hela började med att Meiselas 1975 cyklade omkring i Little Italy, och ett gäng tjejer som hängde vid ett gathörn bländade henne med en spegel. Sedan fortsatte hon träffa på dem, och de bad henne alltid att ta bilder. Det blev början av ett flera år långt fotoprojekt. Resultatet är fantastiskt. 

Det är ofta fint att besöka de här små utställningarna och lära känna ett fåtal bilder på nära håll, i kontrast till större satsningar. Det kan också kännas som att gå på skattjakt när man går på de små, kommersiella gallerierna i New York. Nästan undangömt i änden av en korridor bland andra gallerier och kontorslokaler kan vintagekopior av ens största hjältar hänga.

2017-06-04 21:39   Håkan Eklund

Mycket intressant och innehållsrik text, med bra bilder. Tack!
- hawk

Svar från MattiasL 2017-06-04 23:24

Tack så mycket Håkan!