Kol

Så jag for med sikte på Welch i McDowell County, West Virginia. Det enda som gick att få in på bilradion från en bit in i Pennsylvania var svavelosande väckelsepredikanter, så det var svårt att få John Denvers gamla dänga "Country roads, take me home" ur huvudet. På resan sov jag i bilen, på risiga motell och hemma hos en aktivist. Welch kallades på 40-talet "Lilla New York" med sin mångkultur och rika nöjesliv. Idag står de flesta hus tomma, många med fuktskador och svartmögel.

Det blev en lärorik vecka på många sätt. Det blev uppenbart att trots att det fortfarande bryts kol i väldigt hög utsträckning, så kommer det inte samhället till del. Snarare är det tvärtom. Samhället betalar förödelsen som kommer i dess spår. Människorna är fattigast i landet. 90 procent av arbetskraftsbehovet har eliminerats i den metod som samtidigt förstör människornas livsmiljö: MTR, eller Mountain Top Removal. Det låter kliniskt, men är brutalt. Träden huggs ned. En mix av dieselolja och nitroglycerin sänks ner i borrhål och så brakar det loss. Schaktmaskiner separerar överskottet från det åtråvärda kolet som lastas, ofta alltför tungt, på lastbilar.

Vidare mot tågen som stånkar fram genom bygden med hundra vagnar lastade med vardera hundra ton kol. När operationen är klar, är det tänkt att man ska återställa berget till sin ursprungliga kontur, men det går också för sig att jämna till det till ett flygfält eller ett köpcentrum. Det är förstås omöjligt att återskapa en komplex skogsmiljö på ett artificiellt berg, och därför svämmar Welch, Kimball och andra kolbyar över och överges.

Men det är ett väldigt tabu att tala om det som att kolindustrin skulle vara ansvariga. Man biter inte den hand som i någon mån föder en. Tvärtom talas det mycket mer högljutt om att Washington med sina miljöregleringar bedriver ett krig mot kolet. Och klimatförändringar? Den officiella linjen är att människan inte har något med det att göra, förkunnade en dam från handelskammaren. Just McDowell County gav USA:s allra starkaste stöd till Donald Trump i valet. Trump med sina löften att få kolindustrin att blomstra igen, nollställa alla försök att minska utsläpp av koldioxid, och stoppa allt stöd till förnyelsebar energiproduktion, har på något sätt tänkt att göra Appalacherna rikt igen, genom vad han kallar "beautiful clean coal". Hur det ska gå till är som vanligt oklart. Kraftverken ställer om till gasdrift, inte så mycket av miljöskäl som av ekonomiska skäl – gasen är mycket billigare, samtidigt som den sparar in en hel del koldioxid och brinner mycket renare. 

Jag lärde mig att det rentav kan vara farligt att motsätta sig mountain top removal. Det berättade två av mina intervjupersoner, Wilma och Terry, pensionerad lärarinna respektive kolgruvarbetare, och med en väldig kärlek till bergen. Jag hade haft svårt att nå dem på telefon, och dök upp på deras garageuppfart. "Hur hittade du hit? Vi glömde ge dig vägbeskrivning". Jag berättade att jag visste namnet på byn och frågat mig fram. Wilma såg lätt skrämd ut och sa "och det gick bra? Det kan vara farligt att känna oss gamla trädkramare".

Vi hade en fin dag, där de lärde mig mycket om svårigheterna att kämpa för miljön där ekonomin bygger helt på kol, och för fackliga rättigheter där det är ont om jobb. Äkta kämpar. 

Kulturens påverkan

Jag nämnde musiken som en stor passion. Då och då kan den ha rent avgörande betydelse, på ett rent praktiskt sätt. När jag försökte väcka intresse hos någon redaktör att skicka mig till en musikfestival i Texas, stiftade jag bekantskap med countrysångerskan Kathy Matteas två skivor med traditionella sånger från kolbygderna i West Virginia och Kentucky. Genom dem fick jag reda på det hårda liv de människor som varit en grundpelare i USA:s industrialisering levt. Jag var helt tagen.  När Mattea kom till New London för en fin konsert var jag där och gjorde en intervju.

Jag plöjde böcker på ämnet, kontaktade folk. Lärde mig att de senaste decennierna har man rentav jämnat de vackra bergen med marken med dieselolja och dynamit, för att komma åt kolet. Allt för att spara arbetskraft. Ändå är kolbolagen fortfarande den dominerande arbetsgivaren. Men numera går delstaterna back på industrin, när vägunderhåll, sjukdomar, återställning av mark och översvämningar när det inte går som det ska. 

Det absurda i situationen fängslade mig. Till sist sa min sambo (nu fru), att hon kunde vara utan bilen en vecka och att jag måste åka ner till West Virginia för att få det hela ur systemet. Jag for iväg med sikte på USA:s fattigaste county, McDowell, en gång ett välmående område med stor arbetskraftsinvandring, nöjesliv och mångkultur. Nu en spillra. Det var en lärorik tid, som jag får återkomma till.

Det som inte längre finns

Av de jobb jag har gjort, så är det ett ganska enkelt jobb som aldrig publicerades som betytt mest. Året var 2010. Jag och kollegan Anders hade i uppdrag att göra ett resereportage och resmålet var Aleppo i Syrien. Det ska erkännas att jag inte hade de högsta förväntningarna. Visserligen hade jag hört att Syrien var fantastiskt, men jag trodde det skulle bli svårjobbat. Jag var inte särskilt resvan, och vem sjutton skulle vilja prata med oss? 

Vi hade jobbat i Beirut, och åkte sedan bil med en ung man som pendlade mellan städerna. Det hela fungerade ungefär som Uber, men där man köpte biljett i en lucka på busstationen. 

Vi kom fram sent på kvällen, och hälsades välkomna av en fryntlig och mustaschprydd farbror på legendariska hotell Baron. Dagen efter började vi jobba. Vänligare mottagande har jag inte upplevt som fotograf. Butiksägare öppnade upp sina stängda butiker och bjöd på kaffe bara för att snacka lite på knagglig franska. Folk vi mötte på gatan bjöd på frukt och hårda karameller, mest bara för att vi råkade vara där och skulle känna oss välkomna. Jag hjälpte till att knuffa igång en bil, och fick besöka ägarens nötrosteri och bjöds på en väldig massa nyrostade nötter. Arbetet blev mycket lätt. Staden var vacker och full av liv, och det blev nästan för många som bad mig ta ett porträtt. 

Över en svag öl gav vi artikeln arbetsnamnet "Världens vänligaste stad". Givetvis med en förståelse för att läget i landet inte var okomplicerat, och att folk levde under ett förtryck. Diktatorns porträtt hängde i många offentliga lokaler och gjorde oss påminda om det. 

Strax efter att vi åkt hem, började de första, fredliga protesterna mot regimen. Det såg ut att bli en del av den arabiska våren, och något hoppfullt låg i luften. Men snart avrådde UD från att åka till Syrien, och artikeln drogs in. Sedan har katastroferna avlöst varandra, och av den staden vi mötte finns inget mer.

Det är en väldig sorg att tänka på alla som levde vanliga liv precis som vem som helst, och hur de fått sina hem förstörda. Vad kan ha hänt med barnen vi mötte? Har några av dem lyckats ta sig till säkerhet? De nu ikoniska bilderna från grekiska stränder har bränt sig in i det kollektiva medvetandet. Jag ser på TV hur vissa politiker talar om människor på flykt, och hur hela politiska program byggts på att öka avstånden mellan människor. Sorgen byts till ilska. Jag är tacksam och ödmjuk inför att jag fått se denna stad och uppleva dessa möten. Det har lärt mig mycket.

Musiken

Från början var det musik som var mitt stora intresse. Jag hade i tonåren vissa tankar på att bli professionell orkestermusiker, men en bit in i gymnasiet fick jag tag på en nyckel till ett mörkrum och jag bytte bana. Musiken har sedan följt mig. Mitt första frilansjobb var ett porträtt av saxofonisten Kenny Garrett för min favorittidning Lira Musikmagasin. Det kändes som hela världen hängde på det där porträttet, och jag hade ont i magen flera dagar före och efter. Resultatet går kanske inte till fotohistorien, men det hamnade på omslaget, och det kändes plötsligt möjligt att fortsätta på allvar. 

Mycket var det konserter som intresserade mig, och jag tyckte jag gjorde det bra. Men vid en tidpunkt kändes det svårt att förnya sig. Det blev också som att jag gjorde det för att jag slapp interagera med folk, som man måste vid porträtt, och det passade lite för bra för min folkskygga sida för att vara riktigt utvecklande. En mentor påpekade vid en portfoliogenomgång att "jovisst, det här går att sälja till tidningar, men det saknar allt av din personlighet". Det var lite hårt att ta, men en mycket nyttig väckarklocka. Jag hade blivit bekväm och nöjde mig med skarpa bilder, gärna med någon sorts kompositionsfiness, men utan kontakt.

Sedan dess söker jag efter innerligheten i musikbilder, mer än något annat. Jag har hittat tillbaka till konserterna, men helst där det är riktigt svettigt och trångt, eller i pauserna bakom scen.

Brandon Seabrook, Boston 2014.

New Orleans 2016

 Gatufest, Kingston, Jamaica 2013

Jaqee, bakom Urkults scen, 2010.

Inställningen

Det har pratats teknik, och huruvida den har något att göra med vad man tar för bilder. Jag menar, kanske inte så kontroversiellt, att det gör den. Jag ska däremot inte gå in på specifika detaljer vad gäller prylar. Inte heller inställningar, för dem kommer jag ändå sällan ihåg. Den mentala inställningen däremot, väcks nästan genast i minnet när jag ser gamla bilder. Valet av apparater är inte avgörande, men en del i hur vi interagerar med motiven. Tar det lång tid att fotografera, blir det en särskild kontakt vid porträtt. Själv trivs jag med mellanformatet som en god kompromiss. Jag är lat nog att vilja ha 10-12 rutor på en rulle, hellre än storformatets enda blad. En schaktsökare uppmuntrar till ett oavbrutet samtal och bibehållen kontakt med den man plåtar, och det finns ett ganska stort mått av värdighet och högtidlighet. Jag tror att det var en del i ett av mina mycket få porträtt av min kameraskygga farmor.

En liten kompaktkamera däremot, har helt andra kvaliteter. Ett minne jag bär med mig kommer från en reportageresa i Kenya och Sydafrika. Jag och kollegan Nanushka Yeaman kuskade runt en månad och skildrade populärmusiktrender, gjorde reportage om balettskolor, frivilligorganisationer, konstkollektiv, och allt möjligt. Det var enormt kul, en resa jag kommer bära med mig länge. Vi tog inga lediga dagar, och när man blir trött, blir man också lite slö. Jag märkte att mitt bildspråk och sätt att interagera med folk blev repetitivt och oengagerat. En av de sista dagarna, bestämde vi oss för att åka på en grillfest i Gugulethu utanför Kapstaden. Trött på att släpa med min stora axelväska, stoppade jag ner en kompaktkamera med en liten extra blixt i fickan, tog bussen till en housemusikdånande uteservering där kyckling serverades i hink. Vi dansade, snackade med folk, och knäppte. 

Visst hade jag kunnat göra båda dessa bilder med det vanliga. Det mesta sitter ändå i huvudet. Men ibland är det bra att byta spår. Om inte annat kan det bryta bildjournalist-identiteten för en liten stund.