Gatufototillståndet
Som många andra kämpar jag med modet att plåta på gatorna. Kanske är man rädd för någon konfrontation, men mest handlar det nog om hur man känner inför staden man plåtar i. Jag bor nära New York och har ofta ärende dit, men har väldigt svårt att ta meningsfulla bilder på gatorna där. Har svårt att veta vad det är som gör det. Alla ingredienser finns där, och jag är där tillräckligt ofta för att känna stan hyfsat. Kanske är det sammanhanget, att jag oftast har bråttom där.
Under en tågluff jag tog mig för på egen hand för över ett decennium sedan, innebar de olika städerna olika tillstånd. Plzen var rätt svårt.
Budapest var bättre, men där fick jag också kämpa för att komma igång. Det blev lite distanserat.
Men i Bukarest lossnade det, av någon anledning. Kanske var jag så slut efter en månad på tåg och vandrarhem att jag inte hade energi att vara tillbakadragen längre. Där kändes det lätt att trava fram till främlingar och be att få ta deras porträtt. När det känns motigt, försöker jag tänka på den här resan och att det där tillståndet finns och går att locka fram. Men det gäller att resa och arbeta ensam. Framöver kommer jag behöva arbeta mer ensam, med både bild och text. Om det är något jag ser fram emot, så är det att det här ligger närmare till hands när man jobbar solo.
Med vänlig hälsning/per-erik
Det har varit nyttigt att gräva i arkivet. Nu framåt!