Gatufototillståndet

Som många andra kämpar jag med modet att plåta på gatorna. Kanske är man rädd för någon konfrontation, men mest handlar det nog om hur man känner inför staden man plåtar i. Jag bor nära New York och har ofta ärende dit, men har väldigt svårt att ta meningsfulla bilder på gatorna där. Har svårt att veta vad det är som gör det. Alla ingredienser finns där, och jag är där tillräckligt ofta för att känna stan hyfsat. Kanske är det sammanhanget, att jag oftast har bråttom där.

Under en tågluff jag tog mig för på egen hand för över ett decennium sedan, innebar de olika städerna olika tillstånd. Plzen var rätt svårt.

Budapest var bättre, men där fick jag också kämpa för att komma igång. Det blev lite distanserat.

Men i Bukarest lossnade det, av någon anledning. Kanske var jag så slut efter en månad på tåg och vandrarhem att jag inte hade energi att vara tillbakadragen längre. Där kändes det lätt att trava fram till främlingar och be att få ta deras porträtt. När det känns motigt, försöker jag tänka på den här resan och att det där tillståndet finns och går att locka fram. Men det gäller att resa och arbeta ensam. Framöver kommer jag behöva arbeta mer ensam, med både bild och text. Om det är något jag ser fram emot, så är det att det här ligger närmare till hands när man jobbar solo.

2019-04-02 09:11   per-erik åström

Fina bilder och intressant text. Våga är nyckelordet. Och att se hur andra före dig har gjort. Bruce Davidson, Robert Frank och Vivian Maier tänker jag främst på.
Med vänlig hälsning/per-erik

Svar från MattiasL 2019-04-03 02:37

Tack Per-Erik. Ja det är psykologiskt märkligt detta med att plåta på gatorna. Man kan känna sig helvrickad som går och knäpper bilder, eller att det är den naturligaste saken i världen. Det vore bra att hitta genvägen till det senare. Brukar tänka på Anders Petersens ord om att hitta toppen på pyramiden, där alla andra behov än att göra bilder är bortskalade.

2019-04-03 20:48   froderberg

Kul att du ger dig på gatufoto även om det tar emot ibland. Just att våga är det svåraste och jag vågar inte heller alltid.

Svar från MattiasL 2019-04-04 12:41

Jag tänker att det inte är alltid det handlar om att våga. Ibland kan det vara att man inte kan motivera för sig själv varför bilden ska tas, eller att man krystar fram något som känns trist, för att det kan kännas som ett misslyckande att komma hem utan bilder. Men visst finns de där stunderna som man ångrar djupt att man inte tog vara på. Minns särskilt ett par boxare vid Hudsonfloden för flera år sedan (jag frågade men fick nej. Hade lätt kunnat kliva fram och bara knäppa bilden), och en man med hund i famnen på tunnelbanan. Antar att det kan ha att göra med någon sorts flow-tillstånd när det sitter.
Det har varit nyttigt att gräva i arkivet. Nu framåt!

froderberg 2019-04-04 17:06

Jag kan känna igen dig i det du skriver. Men ibland kommer man in i ett flow där man fotograferar instinktivt. Sen upplever jag också att allt motstånd släpper om man får span på en riktigt bra bild. Däremot kan det vara trögt att ta bilder som man ändå inte tror blir något särskilt.