Den bästa kameran...
Att "den bästa kameran är den man har med sig" är något vi ofta upprepar. Och det är förstås sant. Men det är också värt att se till att man faktiskt har med sig den bästa kameran. Jag märkte att min kameraväska vuxit över rimlighetens gränser, eftersom den bästa kameran hade jag inte alls med mig, de var dessutom två och orimligt stora och tunga för att ha med i vardagen. Det resulterade i fyra-fem kameror som alla fyllde olika behov. De två spegelreflexerna var jobbkamerorna med hög bildkvalitet och pålitlighet. De var nästan alltid på kontoret, utom vid tydliga jobb. De två (eller tre) småkamerorna fick vara med i vardagen, men hade egenheter som gjorde att jag valde bort dem för jobb, utom för vissa speciella behov, typ när man behöver vara diskret. Den här strategin gjorde att jag aldrig var riktigt nöjd. Antingen hög bildkvalitet och onda axlar, eller lätt och ledigt men med tekniska begränsningar. De bilder jag tycker mest om är dock oftast gjorda på det lätta och lediga sättet.
På min senaste reportageresa, där väskan blev en rejäl prövning för pokerfacet vid incheckning på flyget, och där baksätet på bilen snabbt blev en väldig röra, bestämde jag mig till sist för att låta jobb- och fritidsprylar bli samma sak. Efter 22 år med Nikon åkte alltihop i en låda till Adorama för försäljning, annat gick på eBay, och istället kom en Sony A9II på posten för att bli huvudkamera tillsammans med den befintliga A6500. På ett sätt har jag därmed gått tillbaka till hur jag började fotografera, med ett par fasta objektiv. Sigmas 35/2 för fullformatet och 56/1,4 för lillkameran. Båda imponerar mycket – lagom storlek, fina optiska egenskaper. Inget extremt åt något håll, bara bra, funktionellt och lättanvänt. Just nu är det lite lågsäsong på jobb, men jag har hunnit använda det på ett reportage för nästa Fotosidan Magasin, och det gav verkligen mersmak. Att använda två sensorstorlekar med samma upplösning ger flexibilitet. Två kameror med lätt vidvinkel och kort tele, eller normalbrännvidd på en kamera.
Och det blir väldigt roligt när kameran man faktiskt har med sig är den bästa. I helgen blev det en utflykt till en gård i närheten, för pizza, musik och att kuta runt och kolla in djuren.
Mvh
Fredrik
Japp, X100:an har åkt på nya äventyr. Man får rätt bra betalt även för en F, tack vare hajpen i sociala medier. I teorin en perfekt kamera för mig, i praktiken en hel del irritationsmoment. Jag litade inte riktigt på fokus, menyerna var konstiga så blixten kunde bli avaktiverad utan att jag fattade varför, och den drog en himla massa batteri trots optisk sökare.
Jag kände mig också begränsad av alla objektiv och tung kamera. Åker mycket hoj, och det blir helt omöjligt att ha med sig allt man vill, så jag investerade i en lätt Canon R8, och det är nog det bästa beslut jag gjort.
Så jag säger som du, det är skönt när man kan ha med sig en kamera man trivs med i alla situationer!
Ha det gott!
https://youtu.be/VO6XEQIsCoM
Personligen tycker jag att det summera många av de problem som vi moderna människor ställs inför. Vi har helt enkelt för mycket att välja mellan, vilket - tvärtemot vad man kan tro - är dåligt för oss.
Som du var inne på i din blogg om konsekvens, så är det ju många framstående fotografer som hittat ett tekniskt recept och håller sig till det – Anders Petersens Contax T3, Ralph Gibsons lite överraskande 135:a. Men också andra som experimenterar som bara den, som Sally Mann t ex.