Om logistik och en demonstration

Att vara frilans är en ständig övning i logistik. Mer än att plåta, handlar det om att fixa det runtomkring som tar en dit. Hitta biljetter, boende och hyrbil till bäst pris. Boka intervjuer och schemalägga tid till bilderna runtomkring. Komma hem med rätt mängd material som kan formas till ett reportage som lämnas i rätt tid. Hålla kontakt med intervjupersoner och dela med sig av det som publicerats. Det är alltså något jag blivit ganska bra på genom åren, även när oddsen är dåliga och marginalerna knappa. Plan B och C finns alltid där. 

I vintras, när den amerikanska primärvalssäsongen drog igång och jag och min kollega åkte till Iowa, var det snöstorm. Att flyga med det flygbolag som var billigast har aldrig varit en positiv erfarenhet, men billigast var det, och så fick det bli. Så ställdes det ena planet efter det andra in. Vi satt och funderade på hur vi skulle kunna ta oss fram i tid. Kom fram till att schemat var på väg att spricka, kollade kampanjmötesschemat och insåg att vi kunde gå på ett annat Buttigieg-möte med lite längre körning. Så gav vi fan i flyget, kastade oss i en Uber till busstationen i New York och hoppade på en Greyhound med trasiga bromsar. 22 timmar senare var vi i Chicago, hyrde bil, och körde de sex timmarna till DesMoines, dök ledbrutna och sömniga upp vid vår airbnb, och trängde ihop oss i 120-sängen vi valt för att hålla budget. Sen flöt det på och allt blev levererat. Småskrattade lite åt någons inlägg i en svensk facebookgrupp om att svenska journalister är notoriskt lata, och bara vill bo på hotell, kolla på TV och gå på galamiddag.

I sommar har det varit relativ stiltje på jobbfronten på grund av pandemi. Nyligen fick vi ett uppdrag om Black Lives Matter-rörelsen, ett ganska vagt sådant. Det var ont om tid. Min kollega satt i tidsknipa, så jag letade evenemang och experter. Cykelrally i Brooklyn fick det bli, dagen före deadline. Som backup hade jag kollat en marsch i Hartford dagen före, och åkte dit. Det visade sig vara väldigt dålig uppslutning, så det var lite bortkastat, även om jag använde en bild. På vägen till cykeldemonstrationen, hade jag bokat en snabb fotografering med en sociolog på Manhattan. Jag la in cykeln i bilen, litade, men bara nästan, på Google maps, la in en extra trekvart för trafikstockning och gled in på en gatuparkering utanför sociologens hus precis i tid, plåtade, sa tack och hej och körde vidare till John Paul Jones Park vid Brooklyns sydspets.

Utan att tänka på det, hade jag packat inte mindre än fem kameror, alla av olika märke. Nikon D810 med normalzoom runt nacken. Sony Nex-7 för att Zeiss-32:an är så väldigt bra. Panasonic med Nikonoptik på tiltadapter för att tippa omkull skärpeplanet. Fuji X70 i vänsternäven av bärbarhetsskäl. Olympus TG-5 monterad bakåt på cykeln, fjärrstyrt från mobilen på styret med en ofattbart buggig app. Och så hängde vi på demonstrationen. 

Jag fick punka halvvägs, men fick genast hjälp av volontären Julia, som tog tag i cykeln och krängde på en ny slang. Fördomen om New Yorkare är att de är barska och otrevliga. Min fördom och erfarenhet är den motsatta. Har man någon sorts problem och det finns en New Yorkare i närheten, så kommer det bli löst i rekordtid, på ett handgripligt sätt.

När jag fått nog med bildmaterial och beslutade att åka hem, var vi en timmas cykeltur från parken, där jag parkerat. Bara att trampa på, och sedan köra de två och en halv timmarna hem. Och så en deadline klockan tre, natten därpå efter en fullbokad dag.

2020-08-25 23:34   ehrsa

Puuh, vilket tempo! Du är bra på det du gör, och troligen är det roligt också.. annars skulle det inte bli så bra! Viktigt med återhämtning också.. annars bränner man nog ut sig..
Hälsn!

Svar från MattiasL 2020-08-26 01:23

Stort tack Jan. Jo, man får ta det lugnt mellan varven. Mycket av jobbet sker hemma på kontoret i lugn och ro, så det är en rätt bra balans.