Personliga bilder och snygga

Det är märkligt vilka bilder som stannar hos en. En tendens hos mig är att de bilder som ser riktigt "snygga" ut, på ytan, sällan är de som håller i längden. Ser man på det fotohistoriskt så var det kanske vid 50-60-talet som fotografer började göra skillnad på uppdragsfotografering och de personliga projekten, där de senare är det som "egentligen" definierar en som fotograf.

Ett minne som präglat mig starkt som fotograf var när jag och en god vän var nya medlemmar i ett fotografkollektiv i Stockholm. Grundaren, Halil Koyutürk, som arbetat med att göra personliga böcker under många decennier, och undervisat på Nordens Fotoskola, bjöd hem oss på middag för att lära känna oss och våra bildspråk. Och för att ge oss en rejäl knuff i baken, skulle det visa sig. Det här var 2006.

Vi tryckte upp varsin portfolio på papper i A4-format. Jag var rätt så stolt över mina bilder från olika konserter som jag fotograferat för en musiktidnings räkning. Fotodike och 80-200. Skarpt, välexponerat. Det var min grej. Det fanns också annat i portfolion, men det var det jag var stolt över. 

Han var av en annan uppfattning. Efter middagen var det dags. "Vill ni ha whisky?" frågade han. Bläddrade igenom, hummade. "Ska jag vara snäll eller ärlig?". Ärlig, förstås. Han insisterade på att whisky nog var en bra idé trots allt, och sågade mina skarpa konsertbilder med omdömet: "Du kan sälja dem, inga problem. Tidningar kommer publicera, men vem som helst hade kunnat ta dem. Det finns ingenting av dig i dem". Det han istället lyfte fram var en serie om fem porträtt jag tagit med en gammal halvformatskamera, där det mesta var ganska oskarpt och kornigt. 

Vi pratade favoritbrännvidd. Min var 35 millimeter. "Sälj den och skaffa en tjugoåtta" var rådet – "du måste våga gå närmare och vara mindre blyg". Sedan fick vi boktips som reflekterade oss som personer. För mig blev det Pentti Sammallahti, och det var nog helt rätt. 

Det var en lite omskakande middag, och jag gick därifrån full av tvivel. Men så hördes vi på telefon någon vecka senare, och jag fick veta att han varit hård för att det fanns något att locka fram. "Hade jag inte trott på dig, hade jag bara sagt 'fina bilder' och lämnat det där". 

Under sommaren håller jag nu äntligen själv på och arbetar med att sätta ihop en personlig bok med bilder som jag tagit under de senaste tio åren. Inser då att de där snygga uppdragsbilderna, de där krämiga, tagna med lång brännvidd på långt håll, sällan har en chans. Istället är det det de som är tagna mitt i livet, där jag själv varit del av det som händer som vinner. Bilderna som nästan tar sig själva, utan en tanke på att de måste bli något som kan publiceras. Och ja, när jag ser på bilderna som jag spontant valde här, är det bara en som är tagen med längre brännvidd än motsvarande 28 mm. 

Nästa steg vore att ta med sig mer av den personliga attityden in i uppdragsverksamheten. Det kräver att man har mer tid på sig än vad uppdrag oftast innebär, men det är väl investerad tid.

2020-08-04 21:49   Jan Olof Härnström

Ett trevligt inlägg med jättefina bilder. Effektfullt med ordentlig svärta i det svartvita.

MVH Janne

Svar från MattiasL 2020-08-05 18:19

Tack Janne!

2020-08-04 22:44   Måns H

Jätteintressant text och illustrativa bilder. Kursledaren som sa "ärligt" och ringde upp gjorde rätt! Och att tipsa om "rätt" fotograf att inspireras av, imponerande. Jag har haft många bra lärare, men saknat att få sådan vägledning.

Och att du gick därifrån full av tvivel är hedrande, tycker jag. Som Bertrand Russell sa, problemet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak medan de något visare är fulla av tvivel.

Brännvidd? Somliga hittar "sin" brännvidd. Just nu läser jag om Andreas Feinstein. Han jobbade med supertelen innan såna fanns, byggde själv. 1,5 meter till 9x12 cm negativ. Och tog bilder med med 220 graders vidvinkel. Och allt däremellan. Det ingick i hans ständiga sökande efter uttryck. Andra hittar sin 28 och hittar sitt uttryck med den.

Svar från MattiasL 2020-08-05 18:24

Tack Måns! Ja, väldigt viktigt med kloka vägledare. Det är jag tacksam över att ha.

Utan tvivel är man inte riktigt klok, som Tage Danielsson sa.

Jo, det här med favoritbrännvidd. Det skiftar kan man säga. 28:an är nog vanligast hos mig, men på senare tid har jag blivit mer dragen åt normalhållet igen. Och så fönstershoppar jag lite efter ett längre tele, för ibland är det sånt läge också. Jag kommer nog aldrig att bli en "en kamera, ett objektiv"-fotograf. Spännande med Feinstein!

mombasa 2020-08-06 10:55

Hej. Det är nog Andreas Feininger du menar antar jag. :-)
/Gunnar S

Måns H 2020-08-06 13:26

Absolut! Jag kopplade fel i huvudet. Feininger är namnet!

2020-08-04 22:45   Benganbus

Intressant det här!
Och som sagt, ev utvecklig diskuteras nog bäst IRL med folk man litar på! :)
/B

Svar från MattiasL 2020-08-05 18:25

Så är det. Möten över lite käk och en flaska vin lever man länge på.

2020-08-05 07:08   jerrysoderberg

Spännande läsning. Fina bilder.
Det var vara en klok person, den där läraren. 28:an är en brännvidd som ligger nära mobiltelefonernas objektiv. Jag använder 35an som normal brännvidd. Det funkar också bra.
Ha det så gott.
Jerry

Svar från MattiasL 2020-08-05 18:27

Tack Jerry! Ja, det är praktiskt det där med telefonerna. Min iPhone 7 har fixat många bilder, när andra kameror varit utom räckhåll. Då är det skönt att 28:an sitter i ryggmärgen. Just den luren har blivit en favorit. Ljusstark optik, råformat, inget bokeh-trolleri, bara en hederlig 28 och jättestort skärpedjup.

Måns H 2020-08-05 20:47

Som Jerry vet så har jag skaffat en Iphone SE 2020. Den har samma kamera som Iphone 7. Jag skaffade en RAW-app "Halide" som levererar en DNG-fil och en fullstor .jpgfil.

Kameran har fantastisk mjukvara. Jpg-bilderna är ibland otroligt bra (sensorn är ju bara 1/3 tum). Men de bilderna känns inte som "mina". Sen jag knåpat i ordning RAW-filen så är bilden kanske inte lika bra men känns som "min".

Svar från MattiasL 2020-08-06 02:43

Tack för tips om Halide! Ska kollas in. Jag använder Lightroom-appen, men det är lite bökigt.

Måns H 2020-08-06 13:52

Jag är faktiskt rätt nöjd med Halide. Då man startar appen ser det ungefär som med Iphonens standardfotoapp. Jag lyckades ställa in så att Halide tar DNG som default. Avtrycket är bättre än originalappen. Den tar stillbild ibland, video ibland.

Telefonen lagrar bilderna i Photos/Albums/My Albums/RAW och samtidigt i Recents. Tyvärr visas inte bildbeteckningarna. I Recents finns både RAW-bilden och den jpgfil som lagras samtidigt men det syns inte.

För att flytta till datorn (jag har Imac) funkar "bildinsamling" hyfsat. Jag kopplar telefonen med fysisk sladd, startar "bildinsamling", telefonen vill att jag godkänner datornn, jag gör det och upp kommer alla filerna ordentligt betecknade. Jag bockar för dom jag vill importera. Där strular det lite. Jag kommer åt mappen undermappen "Iphone 20-06" men varken huvudmappen "Iphone" eller aktuell undermapp. Så t v importerar jag till "Iphone 20-06" och flyttar sen till aktuell mapp.

(Dom om använder molntjänster och har andra lösningar.)

En annan grej som inte är optimal är att snabbtitta på nytagen bild. Det är jättelätt! Men att komma tillbaka till fotoläge svårt. Det kan hända vad som helst. Så jag släcker ner Halide och tittar i Photos.

2020-08-05 14:48   mombasa

Intressant text och reflektion. Och ett antal fina bilder som beskriver detta med det personliga. De allmängiltiga bilderna, de som utan problem kan läsas av alla och envar har naturligtvis sitt värde, men det att hitta en personlig röst, en personlig erfarenhet i bilder är ett par snäpp intressantare. Och kan leda till spännande diskussioner om bildkommunikation och bildspråk. Som kanske bäst görs i IRL som det heter.
/Gunnar S

Svar från MattiasL 2020-08-05 18:29

Tack Gunnar! Ja, det är intressant det där, var skillnaden ligger mellan den personliga rösten och den säljbara. Det är inte helt självklart när man tänker på det, men ändå ganska tydligt när man ser det framför sig.