Den missade bilden leder alltid till grubbel

När jag gick en runda på stan idag fick jag syn på det som ni kan se på bilden här ovanför. Det vill säga en tjej som lekte med en jättestor basketboll mitt på gatan. Något som knappast kan anses tillhöra vanligheterna i stadsbilden.   

Självklart försökte jag därför sätta en bra bild. Men tyvärr lyckades jag inte prestera något vidare. Jag hann helt enkelt inte ställa skärpan och exponeringen ordentligt och ännu mindre hitta en bra vinkel. Uppe på det blev jag avslöjad nästan direkt och därefter var såklart mina chanser borta. 

I sådana situationer brukar jag alltid grubbla efteråt över vad jag gjorde rätt och vad jag gjorde fel. Jag går igenom händelsen i huvudet och försöker komma på metoder för lyckas bättre nästa gång. 

Detta får väl ses som en del av utvecklingsprocessen och ett sätt att lära sig av sina misstag. Och faktum är ju att gatufoto ofta handlar mer om att misslyckas än om att lyckas. 

Nåväl, här kommer en bonusbild också. Båda bilderna är för övrigt tagna med T-MAX 400 framkallad i XTOL. Min absoluta favoritkombination just nu. 

Hur går det då med mina planer att skaffa en ny mätsökare, kanske någon undrar. Jodå, jag har faktiskt beställt en kamera och två gluggar idag. Men jag tänker inte avslöja ännu vad det blev. Det kommer ett blogginlägg sedan när grejerna har anlänt.

Vad jag kan säga är att det handlar om en kamera från början av sextiotalet och två objektiv. Ett på trettiofem och ett på femtio. Båda gluggarna är av ryskt ursprung. :-)  

Gåtan är löst - därför är analogt roligare!

Idag när jag var ute och gatufotade kom jag på det. Jag knäckte den stora gåtan. Nu vet jag varför det är så mycket roligare att plåta analogt. Svaret är mycket enkelt. Det handlar om tid. Jomen, så är det.

Insikten kom när jag skulle fota en grej med min analoga Canonet. Det som slog mig var nämligen hur mycket snabbare det hade gått att ta samma bilder med min Fujifilm X100 som har full automatik och AF. Och där har vi som sagt svaret igen. Det handlar alltså om tid, som jag sa.

För hur är det egentligen? Det som är roligt när man är intresserad av att fotografera är…tadaaaa…just det ja, att fotografera! Precis - och det som är skoj vill man ju inte ska ta slut alldeles för snabbt.

Med andra ord; den där underhållande tiden när man fotografera varar mycket längre med analogt. Själva njutningsögonblicket pågår under en utökad tidsrymd. Det blir liksom mer foto på något sätt. Tänkt att det skulle vara så enkelt! ;-)

Äääääh...jag slänger med ett par husbilder också nu när jag är så glad...

Så var det ju det där med Leica också. Tja, den nöten har jag inte knäckt ännu. Men har du exempelvis en schyst M2 över, hör av dig! ;-) 

Att skjuta först och tänka sen

Ganska ofta när jag är ute och gatufotar så tycker jag mig se ”något” instinktivt. Jag fylls av en stark känsla av att ”bilden” finns där framför mig. Men i själva ögonblicket vet jag inte riktigt vad det är jag reagerar på. Det är som en hägring.

Ibland tar jag en bild när detta händer, ibland inte. Efteråt när jag tittar på bilderna så kan jag känna mig kluven. Fanns det något där egentligen? Vad var det som fångade mitt intresse? Är det bra? Är det dåligt? Är det värt att visa upp? Ganska ofta vet jag inte svaret på dessa frågor.

Kanske är det hjärnan som reagerar på geometriska mönster, upprepningar, riktningar, rörelser, och så vidare. Jag vet inte säkert, men jag har förstått att det inte är särskilt ovanligt bland fotografer att känna så här.

Många stora fotografer som exempelvis Henri Cartier-Bresson har i flera intervjuer snuddat vid detta speciella fenomen. Han tycks mena att så fort den där känslan dyker upp ska man ta en bild. Omedelbart! Utan att tänka! Klick!

Skjut först och tänk sen!

Här sket jag i att fråga om lov

Att fråga om lov eller att inte fråga om lov när man gatufotar – det är frågan! Ja, ni som följer min blogg vet att jag skrev om saken för ett par dagar sedan. Jag hävdade då att man förvånansvärt ofta kan fråga om lov utan att för den sakens skull förstöra det sanna som händer, eller sina bildmöjligheter som gatufotograf.

Men – bara för det var jag ju tvungen att ta ett gäng bilder utan att fråga. Det vill säga gatufotobilder à la den renläriga och strikta skolan. Alltså pang på! Utan att snacka! Street tuff! Helst utan att synas och märkas innan exponeringsögonblicket också.

Nu är jag inte ute efter att älta denna diskussion ännu en gång om ni tror det. Så vila på avtryckaren ett ögonblick! Istället tänkte kolla en grej med er som läser. Bland bilderna i detta inlägg har jag nämligen smygit in ett par jokrar. Två bilder där jag har frågat om lov i förväg. 

Vad säger ni? Går det att se vilka? 

Bilderna är för övrigt tagna med T-MAX 400 och jag måste säga att jag älskar den filmen. Finkornig, skarp, men ändå med den där sköna analoga känslan som bara film kan åstadkomma. Dessutom hanterar den hårda skuggor och skarpt solljus väldigt bra enligt min mening. Jag förstår inte dom som gnäller på T-MAX 400. Det är utan tvekan den bästa svartvita film jag har använt. 

Däremot har min för övrigt så sköna lilla Canonet sumpat ett par bra bilder för mig. Något som beror på att den snabbaste slutartiden bara är en 500-dels sekund. Och det är tyvärr inte tillräkligt snabbt för att frysa vissa rörelser. Ja, till och med människor som går kan bli oskarpa. Vilket var exakt vad som hände. 

Så min jakt på en lite mer användbar analog gatufotokamera fortsätter...

Just det ja, den här bilden skulle också vara med.

Jag har aldrig varit någon framkallningsfantom

Det finns en del fotografer som nästan är övermänskligt noggranna när de framkallar sina filmer. De mixtrar med tider, spädningar, temperaturer och testar hur olika slags agitering påverkar slutresultatet. Som inte det var nog provar de inte sällan alla slags filmer som de kan hitta också.

Själv har jag anammat filosofin att det ska vara så enkelt och okomplicerat som möjligt. Jag kör därför helst med en och samma film hela tiden, framkallad i samma soppa, samma tid, samma agitering. Alltid 20 grader. Varken mer eller mindre.

I det här blogginlägget visar jag dock några bilder från en Ilford PAN F+ som jag hittade i en låda. Den är förmodligen fem, sex år gammal. Egentligen är det ingen film som jag gillar och jag begriper inte varför jag köpte den. Det är ju knappast någon gatufotofilm heller med sin låga känslighet och höga kontrast.

Uppe på det har jag pressat den från ISO 50 till ISO 100 vilket inte rekommenderas eftersom den då blir ännu mera kontrastrik. Jag agiterade därför bara en gång i minuten för att inte riskera att göra saken än värre.

Resultatet blev väl helt okej med tanke på omständigheterna. Eftersom rullen var gammal var jag varken särskilt noga när jag tog bilderna eller när jag framkallade. Negativen blev dessutom lite missfärgade vilket jag antar beror på att filmens bäst före datum är passerat med flera år. 

Jag har en likadan film till som jag ska plåta upp, fast utan att pressa den ett steg. Men sedan tänker jag trots allt gå tillbaka till filmen som jag föredrar allra mest just nu. Idag kom nämligen mina 20 rullar T-MAX 400 från PHOTAX i Nybro - samt en femliterssats XTOL.

Tack ni som tipsade! :-)

Filmen är framkallad 13,5 minuter i D 76 1+1. Agitering en gång i minuten.