SE BILDEN: Gatufotot begränsar mig

Jag har inställningen att begränsningar kan vara väldigt bra för oss fotografer. Att de kan gynna kreativiteten, liksom hjälpa oss att hitta en riktning och ett tydligt uttryck i vårt bildskapande. Men i det här blogginlägget kommer jag på sätt och vis att säga emot mig själv.

För när det gäller detta med gatufoto så känner jag mig ibland begränsad på ett dåligt sätt. Att jag helt enkelt utesluter delar av mitt personliga uttryckssätt när jag går in i gatufototänket. Men också att jag väljer bort hela motivområden som inte riktigt passar in i genren. 

Ibland går därför tankarna om att istället börja köra mer dokumentärfoto. Eller typ reportagefoto. Möjligen skulle det kunna leda till bilder på en annan nivå. Jag vet såklart inte helt säkert, men det borde rimligen bli så.

Enda oron är väl att det intressanta skulle försvinna då. För det dräller ju av dokumentärfoto där ute. Det utmanande vore därför förmodligen att kombinera gatufotografins ögonblickssökande med dokumentärfotografins berättarskap - då kanske det skulle kunna bli riktigt bra.  

SE BILDEN: Är fotografin död?

Det talas ibland om att fotografin är död. Att alltsammans har blivit urvattnat, ofokuserat och betydelselöst. Känslan är att det som produceras nu för tiden inte är riktig fotografi, utan något annat. Alla är plötsligt "fotografer" – typ.

Jag kan på sätt och vis förstå den uppfattningen. Den status som fotografin har haft historiskt är till vissa delar borta. Inte minst tack vare den digitala tekniken som har resulterat i att mer eller mindre varje människa i den utvecklade världen har tillgång till en kamera och kan publicera bilder på ett ögonblick.

Det påstås till exempel att det idag produceras lika många bilder globalt på två minuter som det gjordes under hela 1800-talet. Fler människor än någonsin tidigare har alltså tillgång till ett visuellt uttrycksmedel som de kan använda regelbundet i sin vardag.

Betyder det att fotografin är död? Nej, givetvis inte. Den lever och frodas mer än någonsin. Däremot har den demokratiserats – och förändrats. Det som tidigare var förunnat ett fåtal har nu erbjudits massan och människor utforskar och tar till sig detta speciella språk som ju fotografin faktiskt är.

Att påstå att detta är något dåligt för fotografin är som att säga att vi får sämre författare ju fler som lär sig läsa och skriva. Så är det självklart inte. Däremot får vi fler berättelser. Fler perspektiv. Fler synsätt på livet. Och ja, det gäller även dåliga sådana.  

Men precis som när de små och snabba kamerorna kom på 1930-talet och fotografin förändrades i sitt väsen lär utvecklingen även denna gång resultera i framsteg. Det är kanske bara så att vi ännu inte riktigt kan bena ut vad det är som händer eftersom vi är mitt uppe i en verklig bildrevolution. 

SE BILDEN: Gatufoto från 1600-talet

Så här års befinner sig min fotoinspiration alltid i ett slags bottenläge. Därav bloggtorkan från min sida. Med tiden har jag lärt mig att det inte är någon större idé att streta emot. Istället väljer jag numera att ägna mig åt andra saker. För jag vet samtidigt att när vårljuset sakta börjar komma tillbaka brukar även suget efter att fotografera återvända.

I förra veckan var jag i alla fall på jobbresa i Rotterdam och Amsterdam med några kollegor. Jag hade tyvärr inte möjligheten att gatufotografera, men några reflektioner kring detta med foto hann jag i alla fall med. Inte minst under ett besök på det fantastiska Rijksmuseum med alla sina otroliga målningar. 

Medan jag vandrade omkring bland dessa ikoniska verk slog mig en sak tydligt. Nämligen hur den moderna bildkonsten har växt fram under hundratals år. Ett faktum som jag tycker att vi fotografer glömmer bort ibland. Vi betraktar gärna fotografin som ett separat spår, något helt annat. Men så är det såklart inte.

Jag tycker att det går att lära sig en hel del om det som vi ser idag inom fotografin genom att betrakta den klassiska bildkonsten. Det gäller allt från komposition och bilduppbyggnad till hur konstnärerna hanterade ljuset. Men också vilka motivval som har varit aktuella genom historien. De är nämligen märkligt oförändrade. 

"Gatufoto" från 1640-talet av Michael Sweerts. Här tycks konstnären ha fångat ett ögonblick som sticker ut från det vanliga, precis som vi nutida gatufotografer ofta gör. Mer info om tavlan. 

Den här gatufototavlan av George Hendrik Breitner är förmodligen från 1897 och föreställer Singelbrug nära Paleisstraat i Amsterdam. George Hendrik Breitner använde fotografier som underlag för sina tavlor. Så detta är alltså ett gatufoto från början. Läs mer om verket här.

Ett "bröllopsfoto" från 1622 av Frans Hals. Det nygifta paret Isaac Abrahamsz Massa och Beatrix van der Laen sitter avspända vid ett träd. Se hur hon håller handen på sin makes axel för att visa ringen på fingret. Och han håller i sin tur högerhanden över hjärtat. Kanske något för nutida bröllopsfotografer att inspireras av. Läs mer om konstverket här. 

"Porträtt av flickan klädd i blått", kallas den här tavlan från 1641 av Johannes Cornelisz. Verspronck. En sak som man ofta kan se på gamla porträttmålningar är att de innehåller detaljer som säger något om den avbildade, men också om tidsandan. Det är klädsel, färger eller att den avporträtterade håller i något symboliskt. Kanske något att prova istället för att bara dra till med kortast möjliga skärpedjup nästa gång du tar ett porträtt. Läs mer här.

"Den glada familjen". Ungefär så kan man översätta titeln på den här festliga tavlan från 1668 av konstnären Jan Havicksz. Steen. Familjebilder har nog varit populära länge.  Mer om tavlan här.

Och så en "selfie" från cirka 1628 av Rembrandt Harmensz. van Rijn som 22 årig ung man. Att vända blicken mot sig själv är alltså knappast en nutida företeelse. Här är mer info om tavlan. 

Slutligen kan jag tillägga att Amsterdam med sina cirka 90 museer anses vara världens museitätaste stad och med andra ord en plats väl värd att besöka för den kulturellt intresserade.