SE BILDEN: AI räddade mitt missade gatufoto

För ett par veckor sedan missade jag världens foto i tunnelbanan. Mitt bland alla människor kom en äldre flintskallig man med ansiktstäckande gasmask och gick förbi. Tyvärr hade jag checkat ut mentalt och tänkte på helt andra saker än gatufoto. Så trots att kameran hängde runt halsen fick jag inte för mig att knäppa en bild. Men, som tur är finns ju numera AI. 

När jag kom hem gick jag därför in i programmet Midjourney och beskrev vad jag hade sett så gott som jag kunde. Resultatet kan ni se ovan. I ärlighetens namn är det inte som jag såg det, men ändå förvånansvärt nära. Ja, det är rent av lite skrämmande att se. Förstår ni hur bra det kommer att bli om några år? 

Inspirerad av detta började jag fundera på vilka andra fotografier som jag önskar att jag hade tagit. Min fantasi skenade snabbt iväg. Tänk om jag kunde ta bilder som Garry Winogrand, Henri Cartier-Bresson eller Elliot Erwitt? Jag bad därför AI generera bilder i dessa giganters anda. Nedan kan ni själva avgöra om ni tycker att det blev tillräckligt bra. 

Här ville jag skapa en bild i Winogrands anda. I promten skrev jag att bilden skulle vara tagen på 60-talet, men som ni kan se är miljön mera nutida, vilket inte minst bilarna skvallrar om. I övrigt tycker jag att AI fick till ett ganska kul "gatufoto" . 

Visserligen var jag inte född på 50-talet. Men, varför bry sig om sådana petitesser? Med AI kan jag ta mina drömbilder från vilken epok som helst. Här försökte jag få till en bild a la Elliot Erwitt, men jag lyckades inte så bra. Istället påminner bilden om det klassiska fotografiet "An American Girl in Italy" av Ninalee Craig. Det var nog egentligen den bilden jag såg framför mig när jag skrev instruktionerna till Midjourney. 

Här försökte jag få AI att imitera en känd bild av Henri Cartier-Bresson. Ni som kan er fotohistoria vet vilken. Det här blev den sämsta bilden. Men, det beror nog mest på mig själv. Jag orkade helt enkelt inte sitta och formulera om promten så länge som det hade behövts för att få ett bättre resultat. 

En bild på mig själv av hur jag egentligen skulle vilja se ut när jag är ute och gatufotograferar. Fast jag undrar vad det är för en kamera? Jag skrev Leica och visst påminner det om en sådan. Dock stämmer inte modellen med tidsepoken som jag skrev skulle vara 40-talet. Annat med kameran är också fel, som alla insatta redan har noterat. 

SE BILDEN: Gatufotopodden - Payman Hazheer

Så var det dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Den här gången har jag träffat Payman Hazheer. Fotografen som helst fotograferar i svartvitt, med analog film och fasta gluggar på sin Leica MP. Men han tar inte typiska gatufoton, utan har specialiserat sig på närgångna gatuporträtt.

När han letar efter människor att fotografera så söker han framförallt efter den rätta blicken. Det måste finnas ett djup, förklarar han. Men han erkänner samtidigt att det är svårt. Inte minst kan det ta emot att gå fram och fråga om han får ta en bild.

I det här avsnittet pratar vi bland annat om vad det är han gillar så mycket med gatuporträtt, om varför han har gått över till analogt fotograferande och vilken brännvidd han just nu föredrar att använda.

Vi diskuterar också sex av Payman Hazheers bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

SE BILDEN: Hellre få bra bilder än många mediokra - eller?

Jag har länge haft inställningen att det är bra att hålla igen med vad man visar. Det vill säga att inte vara för snabb med att slänga upp en massa halvdana bilder bara för att synas och få uppmärksamhet. Men, jag har på senare tid börjat omvärdera den uppfattningen. 

Förr i tiden, det vill säga innan internet och sociala medier, var det nog så att den här filosofin fungerade bra. Du jobbade fram ett antal bilder över tid som du sedan visade upp i en utställning, en bok - eller rent av i båda delar. Ingen fick se dina mediokra och misslyckade bilder. De höll du för dig själv. 

Fast numera lever vi i sociala mediertider och andra spelregler gäller. Syns du inte på nätet så finns du inte. Helst bör du dela innehåll varje dag. Kanske flera gånger om dagen, rent av. Kvalitet verkar inte vara lika viktigt längre, istället gäller kvantitet. 

Visserligen vill jag fortfarande kunna stå för mina bilder som jag publicerar. Känna att de ligger på en hygglig nivå. Samtidigt inser jag att många fotografer som syns, hörs och gör avtryck är ganska ohämmade när det kommer till vad de delar med sig av. Högt och lågt blandas i en konstant bildström.

Så jag har delvis börjat anamma den attityden. Fast det är med blandade känslor. Å ena sidan är det rätt befriande. Å andra sidan kan jag erkänna att det tar emot en del. Jag får verkligen tvinga mig själv och det går lite långsamt. Old habits die hard, som det heter. 

För övrigt kan jag berätta att nästa avsnitt av Gatufotopodden kommer om en vecka. Alltså fredagen den 8 mars. Gäst den här gången är Payman Hazheer. En fotograf som tar spännande svartvita gatuporträtt. Vi hade ett kul och intressant samtal som jag tror många kommer att gilla. 

Om du vill få tillgång till avsnittet direkt när det publiceras och helt utan reklam rekommenderar jag att du går in och prenumerera på Gatufotopoddens Substack. Där delar jag också med mig av delvis annat material än här på Fotosidan.