SE BILDEN: Gatufoto i Lissabon med barnvagn

Att köra barnvagn och samtidigt försöka sig på att gatufotografera är inte det lättaste. Det kan jag intyga efter att nyligen ha spenderat några dagar med familjen i Lissabon. Det blev inte många skott tagna medan jag manövrerade barnvagnen över de gatstensbeklädda trottoarerna i denna kuperade stad. Det kan jag villigt erkänna utan att skämmas. 

Men tack och lov förstår min sambo mycket väl vad gatufoto betyder för mig. Så hon tog över barnvagnen när det var jämnare terräng och inte allt för branta uppförsbackar, vika det finns ganska gott om i Lissabon. Och då fick jag chansen att knäppa på för fullt, vilket jag också gjorde. 

När man reser med familjen ligger fokus av självklara skäl på helt andra saker än gatufoto. Man får helt enkelt tugga i sig att de typiska turistmålen ska besökas, att det ska kikas in i diverse butiker, souvenirer och presenter ska inhandlas, det ska ätas, drickas och så vidare. Tempot är också ett helt annat än när man ensam maler på med gatufoto som enda mål. 

Detta avspeglar sig därför i bilderna som ni kan se i den här bloggposten. De är nämligen nästan alla fotograferade vid torget Praça do Comércio som tillhör de stora turistattraktionerna i Lissabon. Där och i de omkringliggande kvarteren spenderade vi en hel del tid. 

Hur är då Lissabon som gatufotostad? Jag ska kanske inte uttala mig allt för tvärsäkert om den saken eftersom omständigheterna var som de var. Men, vi promenerade trots allt runt stora delar av centrala Lissabon och inte bara i turistkvarteren. Och jag föll inte riktigt för Lissabon ur ett rent gatufotoperspektiv.  

Det är helt enkelt en typisk sydeuropeisk stad som påminner om många andra likvärdiga städer i regionen. Den är vacker, har många imponerande historiska byggnader, bedårande utsikter, slingriga gator, charmiga matställen, liv och rörelse. Det gör den till en trevlig semesterstad att besöka med familjen, men inte jätteintressant för gatufoto enligt min mening. 

Den planerade familjebilden blev fotobombad av några lokala ungdomar som spelade fotboll på strandpromenaden. 

SE BILDEN: Solsemester - livet i koncentrat

Första kvällen satt jag på balkongen och betraktade grannarna. Mitt emot bodde ett medelålders par. Mannen var lång, mörk och hade en stor mustasch. Kvinnan var blek och pratade mycket. Efter några dagar började de kännas bekanta för mig. 

Men så en kväll hade en ung man och en ung kvinna tagit deras plats. Det kändes lustigt nog ovant med två nya ansikten. Trots att jag inte hade växlat ett enda ord med de tidigare grannarna hade en vana skapats i mitt huvud under bara några få dagar. En vana som sa att det var deras rum, deras balkong. 

Medan det unga paret dukade upp till middag kom tanken. Att bo på semesterhotell under en vecka eller två är som livet i koncentrerad form. Du anländer, du är där, du försvinner. Efteråt tar andra snabbt din plats och efter ett kort tag är du bortglömd. Så, det gäller att passa på - att göra det allra bästa av din tid.

Ja, det är sådant här man kan reflektera över under en lat solsemester vid Medelhavet. 

SE BILDEN: I Ryssland är det vi som är konstiga

Även vackra människor dör i krig. Liksom välutbildade, företagsamma och hårt arbetande. Detta känner man väl till i Ryssland där andra världskriget mer eller mindre tömde landet på män i arbetsför och reproduktiv ålder. "Kom ihåg att vi förlorade de allra bästa männen som vi hade", kan man därför fortfarande höra folk säga i Ryssland. Inte minst kvinnor påminner gärna om detta. Ofta med tillägget att det fortfarande märks på det låga utbudet av dugliga män.   

Vissa påstår att detta är en av förklaringarna till varför män och maskulinitet värderas så högt i Ryssland. Att toleransen för ett överdrivet machobeteende därför är större här. Människorna har nämligen inte glömt lidandet som uppstår när det förutom flickor och kvinnor nästan bara finns småpojkar och gamla gubbar kvar i ett helt land. För saken är i grund och botten mycket enkel. Kvinnor vill ha män runt sig. Kvinnor behöver män. Samhällen fungerar inte utan män.

Jag tänker på detta under en taxiresa i Moskva. Anledningen är samtal som jag haft med ryssar som jag träffat. Funderingarna får mina tankar att vandra vidare till den svenska samhällsdebatten. Hur den dominerande synen på män i vårt land är som en motsats till den i Ryssland. Hos oss framställs pojkar, män och manlighet för det mesta som något problematiskt. Mycket sällan hör du positiva ord yttras om män som kollektiv. 

Om den överdrivna machokulturen i Ryssland har sina uppenbara nackdelar och idiotiska inslag, är den svenska synen på det manliga ofta ovärdig och imbecill. För det manliga och det kvinnliga är som yin och yang. Två krafter som behövs och som balanserar upp varandra. Utan den ena kan inte den andra fungera. Det är uråldrig kunskap.

Men att hävda sådana här självklarheter kan märkligt nog få vissa i Sverige att fullständigt balla ur. Alltså, att det maskulina huvudsakligen är något positivt och att det behövs lika mycket som det feminina. Liksom att det finns skillnader mellan könen som har ett värde i sig. När ryssar hör talas om detta tycker de att vi svenskar är väldigt konstiga. Jag är beredd att hålla med. 

Bilderna i den här bloggposten har inget särskilt med texten att göra. De är från Moskva och Sankt Petersburg som jag besökte nyligen. 

SE BILDEN: I Cartier-Bressons fotspår i Leningrad

Den som kan sin fotohistoria förstår direkt vad ovanstående bild handlar om. I alla fall om detta med gatufoto är av minsta intresse. Bilden är nämligen mitt simpla försök att återskapa ett känt fotografi av Henri Cartier-Bresson som han tog i Leningrad 1973. Alltså i den ryska stad som numera heter Sankt Petersburg. 

Originalet som jag syftar på (se det här) föreställer en flintskallig man som endast iklädd ett par tanga-liknande kalsonger står och solar med ansiktet vänt mot muren. Jag har fascinerats av detta foto ända sedan jag såg det första gången för många år sedan. Det är något väldigt bisarrt med mannens pose. Hur han vinklar fötterna, hur han håller händerna och hur han står lite snett för att så mycket som möjligt exponera baksidan av kroppen mot solen. Ja, och så är det såklart de där tangakalsongerna också... 

Platsen som bilden är tagen på heter Peter-Paulfästningen. Det är en försvarsanläggning från 1700-talet som ligger på en ö i floden Neva, mitt i centrala Sankt Petersburg. Här finns mängder med historiska sevärdheter, men också en promenadväg och en populär badstrand. Det var säkert av den enkla anledningen som Cartier-Bresson gick omkring just här under sitt besök i staden.

Cartier-Bresson är för övrigt känd för att han helst plåtade med 50-millimetersglugg på sin Leica. Något som sägs ha präglat hans fotografiska uttryck i hög utsträckning. Jag insåg dock snabbt att den här bilden absolut inte kunde ha varit tagen med den brännvidden. Till min förvåning gick det upp för mig att han måste ha använt ett 28-millimetersobjektiv, vilket kändes som väldigt mycket vidvinkel för att stämma överens med min uppfattning av Cartier-Bressons fotostil. Så bilden högst upp är därför tagen med motsvarande brännvidd på min Fujifilm X-Pro2.

Men, jag hade fel. När jag efteråt granskade min egen bild och jämförde den med Cartier-Bressons version insåg jag att det omöjligen kunde stämma. Han hade trots allt inte använt ett 28-millimetersobjektiv. Dessutom saknades ett brovalv till höger i min egen bild. Så inte bara hade jag misstagit mig angående brännvidden, jag hade också slarvat med både placering och komposition. Därför består bilden högst upp av två olika exponeringar som jag snabbt har monterat ihop för att få till något som åtminstone är i närheten av originalet. Så titta inte alltför noga, för då lär du upptäcka diverse konstigheter. 

Men det var mer som inte gick ihop. Ett par dagar senare återvände jag därför till strandpromenaden för göra ett nytt försök. Dagen till ära var det blåsigt och regnigt. Ett för staden inte helt ovanligt väder som i Sankt Petersburg kallas för Dostojevskijväder eftersom författaren Fjodor Dostojevskij beskrivit det så inlevelsefullt i sina böcker.  

Tyvärr var det inte bara vädret som var en besvikelse den dagen. På platsen hade några gubbar parkerat en mindre lastbil och börjat gräva upp några stenar. Jag svor ve och förbannelse över dessa satans marodörer men bestämde mig ändå för att försöka komponera bilden så nära Cartier-Bressons original som det bara var möjligt. Männen undrade säkert vad det var för en ensam galning som stod där insvept i en mintgrön och halvt genomskinlig engångsregnkappa. Ömsom stirrandes i sin kamera och ömsom på deras anskrämliga bil.  

Vid det här laget stod det i alla fall klart för mig att Cartier-Bresson hade kört med en 35:a när han tog sin bild. Tveklöst var det så. Men han hade gjort en sak till. Medan jag på mitt första försök reflexmässigt hade använt de horisontella skarvarna mellan murens stenar för att positionera horisontlinjen (se översta bilden), hade Cartier-Bresson gått efter murens fundament och bron i bakgrunden. Det säger en hel del om hans förmåga att se och hur han måste ha synat hela kompositionen och bildens olika lager innan han tryckte på avtryckaren.  

När jag insåg det föll allt på plats och jag satte bilden här ovanför som jag menar nästan är ett identiskt utsnitt jämfört med det som Cartier-Bresson tog den där majdagen 1973. 

Jag själv i egen hög person på samma plats som mannen stod. Får nog erkänna att min egen säckiga akterspegel inte riktigt kan mäta sig med den solandes mannens fasta och runda bakdel.

SE BILDEN: Att vara blind för sina egna bilder

New York. 

Att avgöra ifall en bild som man har tagit är bra eller dålig är något av det svåraste jag vet. Åtskilliga gånger har jag varit tvärsäker på att en bild har varit helt suverän för att några månader senare nästan skämmas ögonen ur mig för att jag visade upp eländet.

Det omvända har också hänt. Att bilder som jag varit nära att radera från hårddisken plötsligt känts riktigt bra efter ett tag - för att sedan kanske i värsta fall kännas usla igen efter ytterligare en tid. I båda fallen har alltså en viss distans till bilderna gjort att jag sett och tolkat mina alster annorlunda. 

Vissa har enligt egna utsagor inga som helst problem med detta. De hävdar att de hur lätt som helst kan avgöra ifall deras bilder är bra eller inte. Jag kan tveklöst känna en viss avundsjuka inför den förmågan. Önskar att jag själv kunde vara lika tvärsäker. 

I det här blogginlägget kan ni se några bilder som jag fortfarande är osäker på. Bra, dåliga eller mitt emellan.? Jag vet helt enkelt inte. 

Stockholm.

Siena. 

Köpenhamn. 

Istanbul.