SE BILDEN: Ibland saknar jag min X100

Med tanke på mitt förra inlägg får jag nog lov att erkänna en ganska fånig sak. Det är inte utan att jag saknar min Fujifilm X100 ibland. Insåg det när jag satt och ögnade igenom mina bilder på Flickr som ju har fått nytt utseende och allt.

X100 är tveklöst en riktigt smidig liten kamera som inte minst levererar löjligt fina bildfiler. Bortsett från vissa små egenheter som man får försöka jobba sig runt så har kameran egentligen det jag efterfrågar. Eller i alla fall är den så nära det går att komma i nuläget tillsammans med uppföljaren X100s.

Problemet är bara att jag sålde den jag hade av en anledning. Därför vet jag inte om det är så smart att köpa en igen. Samtidigt kan man hitta X100 för väldigt lite pengar med tanke på vad de kostade nya. Jag har sett dom gå för under 4 000 spänn.  

Ett annat alternativ som jag har funderat på är Ricoh GR1v eller Contax T3. Det är visserligen analoga kameror men de uppfyller en hel del av mina önskningar när det kommer till en bra allroundkamera. Tyvärr har dessa blivit allt för kultiga i fotokretsar och kostar därför lite för mycket, kan jag tycka.

Tja – jag får väl fundera på saken. Har ju sålt av en del kameror så även om jag köper en begagnad X100 har jag en ordentligt nerskalad utrustning vilket är mitt mål. Dessutom har mina gamla grejer inbringat lite pengar så jag går inte minus heller. Kanske kan det vara värt att ge X100 en andra chans...

SE BILDEN: Varför når inte digitalkamerorna ända fram?

Även om jag är mycket nöjd med min analoga Leica så skulle jag vilja ha en bra digital allroundkamera i liknande stil. Men att hitta en sådan verkar i det närmsta omöjligt. För oavsett hur många nya digitalkameror det kommer når tillverkarna aldrig ända fram enligt min mening

Jag har egentligen inga särskilt överdrivna krav (tycker jag själv). Fullformat, optisk sökare, en behändig och smidig kamerakropp, inställningar och knappar enligt traditionellt mönster, utbytbar optik, det är vad jag önskar mig.

Men köp en digital Leica då, tänker kanske någon. Nej, det är inte vad jag är ute efter. Dels är de i mitt tycke löjligt överprissatta, och dels så saknar jag vissa smarta funktioner och faktiskt AF.

Min Canon 5D Mk II utan batterigreppet och med en fast glugg på är det närmsta jag kan komma i nuläget. Även om den har fantastiska styrkor så är den tyvärr ingen kamera jag tycker är praktisk att alltid ha med. Den är helt enkelt för bulkig.

Fujifilm X100s eller X-Pro 1 är väl egentligen det enda på marknaden som kommer i närheten. Fast de når som sagt inte ända fram i min värld. Tänk om någon av de större tillverkarna hade vågat göra en riktig Leicadödare. De borde ha förmågan. 

SE BILDEN: Att bara vara intresserad av foto är ganska meningslöst

Häromdagen blev jag intervjuad av lokaltidningen Sydöstran om mitt gatufotograferande. En av frågorna som reportern ställde var vad jag har för intressen. Tja, foto såklart – tänkte jag. Något som också blev mitt svar.

Men när jag sedan gick därifrån var det med en gnagande känsla. Att bara vara allmänt fotointresserad funkar ju liksom inte. Det räcker helt enkelt inte. Man måste vara intresserad av något mera för att lyckas som fotograf.

När jag tänkte djupare på saken insåg jag att jag faktiskt har många intressen. Först alla de där som de flesta av oss delar. Exempelvis mat, dryck, musik, böcker, resor, och så vidare. Men också intressena som är drivande när det kommer till mitt skapande.

För mig handlar det främst om ett intresse av människor. Det vill säga hur människor är och fungerar på olika plan. Men också kultur. Alltså kulturella fenomen och allt som ingår i olika kulturer och hur det präglar oss människor och våra samhällen.

Jag tror att många som kämpar för att få det att lossna när det gäller sitt fotograferande (och även i övriga livet) nog aldrig på riktigt har funnit sin innersta drivkraft och passion. Det där som får en att gå igång på saker och ting och tycka att det är spännande.

Förmodligen är det en avgörande nyckel för att lyckas komma någonvart med sitt fotograferande. Så har det i alla fall varit för mig.  

SE BILDEN: Analoga misstag lättare att acceptera än digitala

Det finns ett lite småmärkligt fenomen som jag har noterat när jag kör analogt. Och det är att jag har en högre tolerans för brister än när jag fotograferar digitalt. Lite oskärpa hit eller dit gör mig exempelvis inte så otroligt mycket. Jag går mer efter känsla och innehåll än teknisk perfektion.

Med andra ord är jag hårdare mot mig själv när jag plåtar digitalt. Fler bilder sållas bort och döms ut. Visst är det lite konstigt men kanske också helt logiskt. För det blir helt enkelt fler tekniskt sämre exponeringar när man kör analogt. Få bilder skulle med andra ord klara sig vid en riktigt hård gallring.

Samtidigt ser jag detta som en styrka och något som tar bort en osund fixering vid teknisk perfektion. Det känns med andra ord ganska skönt att kunna vara nöjd med en suddig bild, eller en som innehåller mycket korn. Befriande, rent av.

Jag kan också tycka att det är just dessa brister som ofta gör att analoga bilder vinner över digitala som har en tendens att kännas overkligt perfekta. Men det är som sagt enbart min personliga åsikt, så bli nu inte ledsen om du tycker annorlunda.  

Förresten så är min Canon 7 till salu om någon är intresserad.