SE BILDEN: Det analoga är som ett slag på käften

Att plåta analogt kan verkligen vara utmanande. Det finns alltid saker som kan strula till det för en. Är det inte det ena, så är det det andra.

När jag i våras drog igång mitt analoga fotograferande igen lyckads jag inte riktigt få till skärpan i bilderna. I alla fall inte när jag skulle ta gatuporträtt och verkligen ville sätta skärpan med precision på någons ögon.

Att det blev så berodde bland annat på min ovana vid att använda manuella gluggar, men också på att jag har lite taskig syn.

Tack och lov har jag nu fått ordning på skärpeproblemet. Fast nu har ett nytt dilemma dykt upp.

Nu är det negativen som blir för tunna. Något som bekant gör att negativen tappar information i lågdagrarna och så blir de grovkorniga och fula också. Därför försöker jag just nu att utreda varför det blir så här och jag jobbar med två parallella spår. 

Det ena är att jag inte riktigt har vant mig vid hur mycket ljus en ISO 400-film faktiskt behöver. Efter att ha plåtat enbart digitalt i många år nu har jag glömt bort att du en solig dag kan vara tvungen att gå ner till 1/125-dels sekund och bländare 4 på en skuggig och smal storstadsgata som är omgiven av höga hus. 

Visserligen har jag tillgång till ljusmätare, men den använder jag inte hela tiden. Ibland försöker jag gissa exponeringen utifrån Sunny 16-metoden, vilket jag uppenbarligen misslyckas med. 

Det andra spåret är att jag klantar mig när filmerna ska framkallas. För även när jag har mätt ljuset ser negativen lite väl tunna ut. Så förmodligen behöver jag justera tiderna och soppa rullarna någon minut längre. 

Samtidigt upptäckte jag igår att min D-76-framkallare nu är sex månader gammal och det är ungefär så länge den ska kunna lagras. Så där finns ytterligare en möjlig bov i dramat. 

Funderar därför på om jag ska fortsätta använda D-76 ,eller gå över till en framkallare med längre lagringstid. Exempelvis HC-110 eller Rodinal. 

När jag intervjuade Payman Hazheer för Gatufotopodden sa han något väldigt träffande angående just detta. Nämligen att det gör jäkligt ont när du misslyckas med det analoga och jag tror jag förstår precis vad han menar.

För du anstränger dig verkligen när du fotograferar med film och manuella kameror. Du mäter ljuset, ställer in exponeringen, justerar skärpan. Sedan framkallar du dina filmer med slitet som det innebär och så upptäcker du i värsta fall att allt har blivit skit och pannkaka.

Då känns det som att få en käftsmäll. 

Men tro nu inte att jag på något sätt tänker ge upp. Tvärtom! Jag har alldeles för kul och det här gör mig bara ännu mera motiverad till att återigen bemästra det analoga. 

För övrigt så har jag köpt på mig ett gäng Ilford HP5 Plus som jag just nu testar. Tycker det ser bra ut i det stora hela. Dock upplever jag HP5 som mera grovkornig än Tri-X.

Ovanstående bild är dock inte plåtad med HP5, utan med en gammal Tri-X som har gått ut för år och dar sedan. 

SE BILDEN: Min nya snorbillga kinaglugg

För några veckor sedan köpte jag ett kul litet objektiv som jag nu äntligen har haft tid att testa. Det är ett objektiv som hyllas av många, medan vissa menar att det är helt undermåligt. 

Objektivet som det handlar om är ett 7Artisans 25 mm f/1,8 som du kan köpa helt nytt för under tusingen. Det är helmanuellt, byggt av metall och brännvidden motsvarar ungefär 38 mm i fullformat.

En brännvidd som faktiskt passar mig väldigt bra, har jag insett. 

Stötte på den här punkiga killen när jag passerade plattan efter jobbet. Samtliga tre bilder på honom är fotograferade med objektivet inställt på bländare 2. Som ni säkert kan se på framförallt den översta bilden är oskärpan lite speciell. 

Själv tycker jag att det är ett riktigt trevligt objektiv med en egen och speciell karaktär. Visst, det är långt ifrån perfekt. Men hur mycket kan man egentligen förvänta sig att få för knappa tusenlappen? Personligen tycker jag att man i det här fallet får väldigt mycket objektiv för pengarna. 

Jag har länge funderat på att använda manuella objektiv till mina Fujifilmkameror, men har aldrig kommit till skott. Ett stort skäl till att jag har funderat i dessa banor är de där frustrerande egenheterna som Fujifilmkameror uppvisar och som jag tidigare har nämnt, men inte gått in på. 

Tyvärr hade jag lite bråttom hem eftersom det var min tur att laga middag. Därför hann jag inte ta så många bilder som jag hade önskat. Men jag har sett att det ofta hänger ungdomar vid plattan, så jag får säkert fler chanser (har förresten några liknande bilder på en oframkallad rulle Tri-X som ni säkert lär få se framöver).

Exempelvis är Fujifilms autofokus bra, men den når inte alls upp till konkurrenternas. Även deras allra nyaste kameror med den senaste programvaran missar enligt min mening skärpan alldeles för ofta. 

Därför har jag velat köra med zonfokus för att komma runt problemet. Men tyvärr är deras fly by wire-system för manuell fokus alldeles för lätt att ändra omedvetet. Minsta lilla du nuddar vid fokusringen, så kan du av misstag ha ändrat skärpeavståndet med flera meter.

Sedan har vissa av märkets kameror och objektiv en förmåga att ändra skärpan om du exempelvis trycker ner avtryckaren halvvägs  – detta TROTS att du har stängt av autofokusen. Ja, så var det tidigare i alla fall. Något som kunde vara sjukt irriterande. 

Allt detta aber slipper du med en traditionell och helmanuell glugg. 

En välklädd man med ett rejält glas bira. 

Hursomhelst, nog klagat!

För övrigt är kombinationen fast glugg och någon av Fujifilms X-Pro-versioner sannolikt så nära du kan komma klassiskt analogt fotograferande med en digitalkamera. Ja, bortsett från Leicas M-kameror då, förstås. Men då får du punga ut med betydligt mer pengar. 

Även om gluggen som sagt har sina egenheter och enligt många pixel peepers förmodligen betraktas som ganska kass, så har jag skitkul när jag fotograferar med det här objektivet. Så framöver lär det nog bli en hel del bilder tagna med 7Artisans 25 mm.

Fast nästa gång jag ska ut på stan blir det Leican som följer med. Den där rullen måste ju skjutas upp. 

Vardagsscen från Sveavägen en tisdagseftermiddag i september. 

När jag testade objektivet första gången insåg jag att avståndsskalan inte stämde. När jag ställde in gluggen på ungefär tre meter, så var det snarare 1,5 meter. Men ibland har man tur. Att jag inte kände till det felet gjorde att den här bilden blev skarp. Nu har jag i alla fall mätt upp avstånden själv och gjort små markeringar på objektivet. Något som inte gör så mycket när det gäller en glugg för under tusen spänn. 

Kamera och glugg.

En sista grej! Här är en film om en amerikansk dokumentär- och gatufotograf som plåtar analogt och med Leica. Något som han gör väldigt bra, dessutom. Så filmen är väl värd att se för den som är intresserad av ämnet.

SE BILDEN: Den bästa analog-digitala processen

Om det i längden ska funka att köra analogt gäller följande: Det måste vara enkelt och gå snabbt att framkalla filmen. Samma sak med digitaliseringen. Den måste vara tidseffektiv och smidig.

Ja, så är det i alla fall för mig. För även om jag fotograferar analogt för att bland annat dra ner på tempot, så lever vi i en digital tidsålder med allt vad det innebär. Inte minst finns förväntningar om att det ska gå hyggligt snabbt. Något som såklart även jag har vant mig vid. 

Därför har jag utarbetat följande metod:

Så fort jag har fotograferat upp två rullar film framkallar jag dessa så snart som jag hinner. Helst samma dag, eller åtminstone inom några dagar. Jag väntar aldrig tills jag har fler rullar att framkalla. Två är min magiska gräns. 

Detta innebär att det blir ganska lagom med tid mellan framkallningsomgångarna. Det vill säga tillräckligt lång tid så att det inte känns stressande, men ändå så pass ofta att det tillkommer nya bilder i en rimlig takt. 

Inte heller samlar jag på mig så många exponerade rullar att framkallningen känns övermäktigt och allt för tidskrävande. 

För att det ska vara så smidigt som möjligt har jag alla framkallningsprylar redo i en plastlåda. I den finns precis allt som jag behöver. 

När jag har släpat in lådan i badrummet tar det mig cirka 15 minuter att förbereda hela proceduren. Det vill säga att ladda filmerna i framkallningsdosan, blanda till och temperera kemikalierna och så vidare. Sedan tar själva framkallningen ungefär lika lång tid. 

När det kommer till digitaliseringen så brukade jag förr om åren skanna in negativen. Det är visserligen inget fel med det, men det är ett tillvägagångssätt som är ganska långsamt. Numera fotograferar jag istället av negativen med ett makroobjektiv. Något som är väldigt enkelt och som går otroligt snabbt.

Men när jag i början av året återupptog mitt analoga fotograferande hade jag en ganska dålig lösning. Fast efter ett tips från min kompis Magnus Fröderberg har jag börjat använda en produkt som heter Valoi 35. Den kan jag varmt rekommendera. 

Nu kan man såklart även göra papperskopior av sina negativ. Men där har jag dragit en gräns. Dels så har jag inte plats för ett mörkrum här hemma och dels så intresserar det mig inte att stå och kopiera printar. 

I den här bloggposten bjuder jag för övrigt på ett gäng bilder där några är från i år, medan andra runt tio år gamla.

I nästa inlägg blir det lite digitalsnack som omväxling. Jag har nämligen köpt mig en ny glugg som är lite kul.