SE BILDEN: Raggarna i färg - vikten av att vara konsekvent III

Det här har jag aldrig gjort i min blogg tidigare. Det vill säga att publicera exakt samma bilder i två inlägg efter varandra. Men jag gör det såklart av en anledning och ni som har läst mitt förra inlägg ser givetvis direkt vad som skiljer sig åt. De här bilderna är nämligen inte svartvita, utan i färg. Annars är det samma foton placerade i samma ordning.

Anledningen till att jag publicerar bilderna en gång till beror mina tidigare resonemang om detta med att vara konsekvent som fotograf. Alltså i grova drag om att hålla fast vid ett visst uttryck. Till exempel genom att enbart fota i svartvitt med småbildskamera och 35 mm. Detta för att över tid bemästra och förfina en viss stil. 

Själv har jag som tidigare nämnts brottats med detta genom åren. Jag har nämligen lite svårt för att hålla mig till samma grej hela tiden. Något som kanske kan ha varit en nackdel för mig. Samtidigt har jag trots allt upptäckt att oavsett om jag plåtar med vidvinkel eller normalen, i färg, i svartvitt, med eller utan blixt - så finns det något gemensamt i de flesta av mina bilder. 

Till exempel är jag väldigt människo- och situationsinriktad. Jag håller också ganska hårt fast vid klassiska kompositionsregler. Färger intresserar mig egentligen väldigt lite och därför skulle jag såklart likaväl kunna välja att enbart plåta i svartvitt. Men jag är tveksam till att det blir så. Utan istället lär jag nog fortsätta välja det jag tycker passar bäst utifrån vilka motiv eller vilket projekt det handlar om. 

Vilka bilder av raggarna är då bäst? De i färg eller de i svartvitt? Spelar det över huvud taget någon roll? Tja, vad tycker du som läser det här? Själv vet jag vad jag tycker. 

SE BILDEN: Vikten av att vara konsekvent I

En av de viktigaste sakerna du kan göra som fotograf är att vara konsekvent. I alla fall om din önskan är att utmärka dig bland andra, jobba fram en egen stil och så vidare. Titta bara på de fotografer som har gjort sig ett namn, så förstår ni vad jag menar. De har hittat ett uttryck som de medvetet jobbar in och håller fast vid över tid. 

Du ska definitivt inte göra som undertecknad. Det vill säga hoppa för mycket mellan olika metoder och stilar. Från färgbilder med blixt och kraftigt vidvinkel, till traditionella svartvita bilder med normalgluggen, och allt annat där emellan. 

Det är riktigt dumt. Men, jag har helt enkelt väldigt svårt för att köra på i ett och samma hjulspår hela tiden. Antingen blir jag grymt uttråkad, eller också ser jag bilder som andra fotografer har tagit och blir så inspirerad att jag bara måste testa själv. Och sådär håller jag på fram och tillbaka.

Om jag ändå skulle försöka ringa in vad jag oftast återkommer till, så blir det trots allt det klassiska gatufotot à la Elliot Erwitt, Henri Cartier-Bresson och andra från samma skola. Det vill säga svartvita foton där situationer och människor är i centrum. Jag tycker att den sortens bilder har en värme och en humanitet som tilltalar mig väldigt mycket.

Hursomhelst, i helgen ska jag bege mig till raggarträffen i Västerås. Vad det blir för metod och stil då vet jag inte riktigt ännu. Det lär ni säkert upptäcka i nästa blogginlägg. I det här kan ni i alla fall se ett gäng bilder där jag har försökt att vara ganska konsekvent.

SE BILDEN: Vad är du för en gatufotograf?

Att lista ut vad man är för en slags gatufotograf är inte helt okomplicerat. Jag har diskuterat detta ämne med några gatufotokompisar den senaste tiden. Inte minst hur lätt det är att överanalysera sig själv och samtidigt jämföra sig för mycket med andra. Det gäller att våga följa sin inre kompass och fundera på vad det är man reflexmässigt söker sig mot. Sedan lita på att det funkar. 

Själv har jag med åren insett att jag trycker på avtryckaren när jag ser något som skapar en känsla hos mig själv. Ganska ofta en subtil sådan. Mina gatufoton skriker sällan. Det är i alla fall vad jag ser när jag tittar på mina egna bilder. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva vad jag menar så att det blir fullt ut begripligt. Men kanske förstår ni ändå.

En del gatufotografer går väldigt mycket på uttryck. Det kan vara färger, skuggor, symboler eller olika effekter. Vissa bygger bilder med stark komposition och andra med ett tydligt innehåll. Det finns säkert fler varianter och självklart går det att blanda. Men oavsett vad är det nästan alltid något som dominerar över det andra. 

Det sägs ju också att bilderna som en fotograf tar säger mer om fotografen själv än om det som avbildas. Vad mina bilder säger om mig vet jag inte riktigt, men de utgår från mig som person. Så om jag skulle känna för att utvecklas och bli bättre är det nog inte att byta stil som är medicinen. För då måste jag i grunden ändra på vad jag själv attraheras och lockas av, vilket inte blir helt lätt. Det enda är nog i så fall att jobba på sitt eget bildspråk och förbättra det som finns. Slipa på diamanten. 

SE BILDEN: Att släppa det stela och våga gå på känslan

Mer eller mindre alla fotografer har en egen stil, oavsett om vi är medvetna om den eller inte. Hos en del är den väldigt utpräglad och lätt att känna igen. Framförallt hos rutinerade fotografer. Hos andra är den mera subtil och inte alltid så framträdande, men den finns där.

Min fotografiska stil bygger en hel del på enkelhet och tydliga kompositioner. Jag använder gärna gyllene snittet, tredjedelsregeln, diagonaler och liknande. Det gör bilderna direkta och lättlästa, tycker jag själv. Men det kan också bli alltför stelt, förutsägbart och tråkigt.

Detta är något som jag brottas med emellanåt. Alltså att släppa det kompositionsmässiga tvånget, att våga gå mera på känsla och innehåll och inte alltid vara så övertydlig när det kommer till kompositionen.

En fotograf som jag tycker är bra på detta är Micke Berg. Hans bilder bygger i mitt tycke ganska ofta på känsla. Bilderna kan ibland nästan upplevas som att de saknar komposition, men så är inte fallet. Kompositionen finns där fast invävd på ett nästan omärkbart sätt. Lite i bakgrunden för att hålla ihop bilden, liksom.

Det skulle kunna beskriva som två olika skolor inom fotografin. Alltså att bygga sina bilder främst på känsla eller främst på komposition. Eller också beror det rent av på hur man är som människa. En del kanske går mer på känsla, medan andra mer på rationalitet. Vad vet jag?

Tänkte i alla fall att jag ska försöka gå mera på känsla framöver. Använda magen som kompass och anstränga mig för att inte fastna för mycket inom kompositionens stela ramar. Jag får se hur det går. Om det blir bättre eller sämre har jag inte en aning om.

SE BILDEN: Är det omodernt att föredra den klassiska stilen?

Nästan alltid när jag hittar bilder som jag verkligen gillar tillhör de den klassiska skolan. Med det menar jag bilder tagna i den anda som uppstod under dokumentärfotografins storhetstid från ungefär 1930-talet och några årtionden framåt.

Ibland blir jag lite bekymrad över mig själv eftersom jag har så förbaskat svårt att finna inspiration i mycket av det som anses vara modernt just nu. Antingen är det för mycket yta över det hela, eller också handlar det mest om att plockas lätta bildmässiga poänger. Jag saknar ofta den riktiga genuiniteten.

Ibland funderar jag seriöst på om det helt enkelt är så att den tidens fotografer faktiskt var mycket bättre. Eller om det är jag som drivs av någon slags nostalgisk och romantisk syn på det hela. Det kan mycket väl vara det sistnämnda.

Oavsett vad så är det lika bra att bara gilla läget. Jag föredrar den klassiska stilen även om den kan verka omodern i vissa lägen. Stay true to yourself, som det heter. Håll dig till det du gillar och tycker om, då blir det i regel som bäst.