SE BILDEN: Vilka är vår tids berättelser?

Jag har skrivit det förr, så ursäkta mig om det blir ännu en upprepning. Men något av det svåraste jag vet är att komma på vad jag ska plåta. Och då menar jag i projektform. Att fotografera gatufoto emellanåt, skjuta lite porträtt ibland och dokumentera familj och vänner är liksom något som sker kontinuerligt hela tiden. Men som sagt, att komma på ett givande fotoprojekt brottas jag ständigt med.

För egen del har jag identifierat framförallt två saker som orsakar detta frustrerande tillstånd. Det ena är brist på tid, det andra är brist på triggande berättelser. Och det är det sistnämnda som egentligen är intressantast. Var finns vår tids storys? Eller ännu mera specifikt, var hittar jag berättelserna som väcker min lust och mitt engagemang?

Frågeställning slår mig när jag tittar på en film om fotografen Mary Ellen Mark. Denna fantastiska fotograf som hela tiden hittade historier att berätta. Om unga människor, prostitution, gängkriminalitet, fattigdom, och så vidare.

Kanske kan orsaken finnas i min svenniga medelklasstillvaro. I detta mätta tillstånd blir det svårt att gå igång ordentligt. Man är liksom för långt ifrån brännpunkten för att känna hettan. Sedan har jag personligen ett problem till, och det är min i vissa fall något osociala läggning. Men det får bli ett annat blogginlägg.  

SE BILDEN: Gatufotograf, bliv vid din läst?

Världen är full av mänskliga insikter som har uttryckts på olika sätt genom historien. En sådan insikt är det här med att hålla sig till det man kan och är bra på. Att helt enkelt vara försiktig med att ge sig på saker där ens kunskaper och erfarenheter inte riktigt räcker till. Eller i alla fall göra det med ödmjukhet. 

För sanningen är ju den att om du har blivit duktig på något så är du i regel bättre än de allra flesta även en riktigt dålig dag. Din lägstanivå är högre än majoritetens högstanivå. Så tänker jag när jag är trött på detta med gatufoto och därför känner för att ägna mig åt något annat i fotosvängen. Ska jag verkligen göra det?

Å andra sidan så är det inte fel att testa sina kunskaper i en bredare bemärkelse. Det går också att lära sig nya saker och utvecklas genom att prova på annat och försöka förstå hur andra gör. Att få nya infallsvinklar och idéer kan säkert tillföra en hel del för de flesta av oss.  

Men samtidigt tror jag trots allt att det är bäst att hålla sig till sin grej och det som innerst inne känns mest intressant. I alla fall om du vill bli riktigt bra på något. Eller för att göra en jämförelse: om du vill bli en stjärna på tennis så är det inte fotoboll som du ska lägga din mesta tid på.

I den här filmen pratar förresten Bruce Gilden om just detta. 

SE BILDEN: Gråmulna vinterdagar - inget problem för X100F

Förut brukade jag hävda att det mer eller mindre är lönlöst att gatufotografera på vintern. Framförallt på grund av årstidens korta och ofta ljusfattiga dagar. Men det är ett påstående som inte riktigt håller längre. Något som jag fick bevisat för mig ännu en gång nu i helgen under en fotorunda på stan.

Trots att det var en sådan där typisk gråmulen vinterdag som kändes som en enda lång utdragen skymning så blev det ett antal hyggliga gatubilder. Vilket faktiskt inte är något som helst problem med dagens digitalkameror och deras fantastiska ISO-prestanda.

Med min Fujifilm X100F går det till och med att plåta på frihand i ljuset av enbart gatlyktor och skyltfönster. Så inte ens när solen har gått ner är det egentligen kört för en målmedveten gatufotograf som har en modern kamera. Även om det såklart är svårare att få till det. I alla fall utan blixt.

Dock är jag en sådan där frusen person som helst campar inomhus när det är kallt och pinigt ute. För oavsett hur påbyltad jag än är börjar jag förr eller senare frysa som en hund. Så mitt stora problem är att komma ut över huvud taget. Fast den här gången lyckades jag ta mig i kragen och ge mig iväg en sväng. Inte minst för att jag hade stämt träff med Fotosidans redaktör för promenad, mat och fika. Det underlättar alltså att ha sällskap av en polare. 

SE BILDEN: Snälla - ge mig en "analog" digitalkamera

Det kan vara så att jag inte är något annat än en teknikfientlig gnällgubbe. Eller att jag helt enkelt har blivit frånåkt och inte hänger med längre. Men enligt mitt tycke är moderna digitalkameror för avancerade. Det är för många funktioner, för många knappar, för många valmöjligheter. 

Jag slogs återigen av detta när jag nyligen köpte en Fujifilm X100F. En i grunden fantastisk kamera som jag för all del är väldigt förtjust i, men som liksom alla andra digitalkameror är späckad med inställningsmöjligheter och diverse funktioner. 

Problemet enligt min mening är att den där "analoga" direktheten i handhavandet försvinner. Det är också för lätt att av misstag råka ändra någon av alla dessa miljoner inställningar och sedan inte ha en jävla aning om vad som har hänt. Plötsligt riskerar du att stå där som en fåntratt och inte ens kunna ta en korrekt exponerad bild. 

Min dröm är därför att Fujifilms kameror skulle ha ett "Classic Mode". Ett läge där det gick att stänga av allt utom det mest elementära. I CM skulle du förutom att kunna justera bländare, slutare, ISO och exponeringskompensation ha möjligheten att slå av och på blixten och manuellt ändra styrkan. That's it!

Samtliga knappar utom förhandsvisningsknappen och val av AF/MF borde vara avstängda i det här läget (eller att du själv kan välja vilka knappar som ska stängas av). Alla andra inställningar får göras innan man går in i CM. Som exempelvis frammatnings- och ljusmätningsmetod. Eller vilket format kameran ska spara bilderna i, och så vidare.

Det borde inte vara svårt att fixa en sådan här möjlighet som jag tror att många skulle uppskatta. Nu är bara frågan hur jag når fram till Fujifilm med det här otroligt viktiga budskapet?