SE BILDEN: Gatufotopodden - Simon Johansson

Så var det dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden! Den här gången pratar jag med Simon Johansson. Fotografen som rör sig i gränslandet mellan dokumentärfoto och gatufoto där han blandar bilder på totala främlingar med bilder på bekanta, nära och kära.

Under en workshop i Neapel med Anders Petersen lärde han sig vikten av att "dansa" runt motivet, något som han menar har haft en tydlig effekt på hans bildskapande och inte minst gjort hans bilder bättre.

Simon Johansson har rötterna i Gamla stan i Stockholm, men har tillbringat mycket tid på Öland. Något som i allra högsta grad har påverkat hans fotograferande och var han finner sina motiv.

Trots att han nästan enbart fotograferar digitalt så har hans svartvita och korniga bilder en tydlig analog känsla. Han vill helst att det han gör ska väcka betraktarens nyfikenhet, att det ska finnas ett frågetecken efter.

Simon Johansson har fått flera utmärkelser och stipendier, gett ut fyra stycken böcker, varav den allra senaste släpptes förra året. Och till hösten ställer han ut på Stadsmuseet i Stockholm.

Allt detta och mycket mer pratar vi om i det här avsnittet. Vi diskuterar också fem av Simons bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

Följ Simon Johansson i digitala kanaler:

Instagram

Hemsida

Gatufotopoddens hemsida:
Om du vill få tillgång till avsnitten innan alla andra ska du hålla koll på Gatufotopoddens egen Substack. Där delar jag även annat innehåll än här på Fotosidan. 

RSS: https://api.substack.com/feed/podcast/2325091.rss

Simons bilder som diskuteras i podden:

SE BILDEN: Workshop om gatufoto - utmanande och kul

Magnus Fröderberg har redan publicerat ett inlägg om vår workshop som vi höll nu i helgen på Fotografiska. Det var premiär för oss båda och visst var det lite pirrigt inledningsvis. Men samtidigt kändes det fantastiskt att få den här möjligheten. Det är ju både roligt och lärorikt att få dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter på det här sättet. Och så hade vi turen att det var ett skönt gäng som hade bokat upp sig på workshopen också. 

Under kursen fick deltagarna ge sig ut på stan och fotografera i några timmar, både på lördagen och på söndagen. Magnus och jag hade tänkt ut ett antal utmaningar som de fick välja mellan. Vi gav oss också ut i sommarvärmen för att plåta. Tanken var att vi skulle delta på ungefär samma villkor som de andra och därmed vara tvungna att visa upp ett antal nytagna bilder under helgen. 

Själv passade jag på att spänna bågen extra hårt genom att plåta à la Bruce Gilden style. Det blev därför en serie närgångna bilder fotograferade med blixt. Ni som känner mig vet att jag i vanliga fall är en ganska återhållsam och diskret fotograf som glider omkring och knäpper med målet att helst inte bli sedd. Så det här var något helt annat. Men det var faktiskt riktigt kul att göra tvärsemot det vanliga. Och jag tycker resultatet blev ganska bra.

Nu får vi se om det blir ytterligare en workshop här i sommar. Helt omöjligt är det inte. Stort tack i alla fall till den här omgångens deltagare som kämpade på gatorna i nästa 30-gradig värme. Bra jobbat!

SE BILDEN: "Åt helvete med SD"

I en sciencefictionfilm som jag har glömt namnet på ställs vår planet inför ett skrämmande scenario. Ett enormt svart intergalaktiskt objekt dyker plötsligt upp i solsystemet och det slukar precis allt i sin väg. I vild panik skjuter människorna iväg sina kraftfullaste bomber mot det ankommande hotet. Men det visar sig att inte ens kärnvapen hjälper. Istället blir det främmande objektet bara ännu större, ännu starkare och ännu farligare. Allt motstånd får motsatt effekt. 

Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde den där majdagen 2007 när Aftonbladet ringde. Men de behövde en fotograf i Karlskrona där jag bodde då. Sverigedemokraterna skulle nämligen hålla riksårsmöte i en av stans konferensanläggningar och det förväntades bli demonstrationer och allmänt rabalder i samband med detta. Eftersom jag försörjde mig som frilansfotograf på den tiden tackade jag självklart ja till uppdraget. Det hela lät dessutom rätt spännande. 

Det var ett helt okej vårväder någon dag senare när alltsammans skulle gå av stapeln. Jag tog mig in till Stortorget mitt i stan där det hade sagts att en demonstration var på gång. Ett gäng bestående av unga aktivister med banderoller och plakat hade slutit upp på platsen. Där fanns också ett antal poliser som höll koll på läget. Ändå blev stämningen smått hotfull när jag tog fram kameran. Det var uppenbart att vissa inte ville vara med på bild, vilket naivt nog förvånade mig.  

Efter ett tag började tåget vandra genom staden medan deltagarna högljutt skanderande slagord som ekade mellan husfasaderna. På behörigt avstånd från den ganska aggressiva och skräniga fronten gick några lokalpolitiker och ett antal vanliga stadsbor som ville visa sitt missnöje. Stämningen var spänd och poliserna var på sin vakt. Men förutom ett par mindre incidenter så urartade tack och lov inte demonstrationen med våld och skadegörelse. Så det blev inga smaskiga bilder för mig den dagen. 

Om inte minnet sviker mig så var det senare på eftermiddagen som det var dags för Sverigedemokraternas offentliga mötet. Alla större rikstäckande medier hade skickat folk vilket är ovanligt när det händer något i en liten stad som Karlskrona. Även om SD ännu inte hade kommit in i riksdagen så var det redan då ett parti som fick allt ljus på sig så fort de gjorde något. Resultatet blev att jag nästan fick armbåga mig fram mellan några av landets mest erfarna fotografer och journalister, vilket var en nyttig läxa. Det var också intressant att på nära håll få se hur de jobbade. 

Samtidigt fanns där en tydlig kontrast gentemot demonstrationen. Det ganska slätstrukna gänget från SD satt nämligen helt lugnt och höll sitt småtrista och formella politikermöte utan buller och bång. Det talades, röstades, applåderades och var helt enkelt ganska ointressant ur mitt perspektiv. Så när jag tyckte att jag hade satt ett antal bilder som höll måttet drog jag snabbt därifrån. Det fanns inga skäl för mig att stanna kvar.  

Fast jag minns också en sak som jag kände starkt redan då, trots att jag vid den här tiden hade dålig koll på SD och i förväg inte ens visste vem Jimmie Åkesson var. Nämligen att protesterna som hade hållits nog var fel väg att gå. Inte minst för att vissa av demonstranterna framstod som väldigt obehagliga själva. Men också för att jag aldrig har trott på idén att det går att skrika in vett i huvudet på andra människor.  

De mest högljudda demonstranterna var i huvudsak unga svartklädda personer som verkade ingå i antirasistiska och antifascistiska organisationer. Andra som deltog uppträdde mera återhållsamt. 

Socialdemokratiska politiker var också med och protesterade. I mitten med bister min syns Mats Johansson. Året innan hade han avgått som kommunstyrelsens ordföranden i Karlskrona. Till höger om honom går Björn Fries och hans fru Yvonne Sandberg-Fries. 

Det var en hel del poliser som bevakade demonstrationen. Betydligt fler än vad som kan anas på den här bilden.

På byggnaden där Sverigedemokraterna skulle hålla sitt möte hade någon klottrat ovanstående budskap. 

Först flera år senare förstod jag vilka personerna på den här bilden är. Närmast kameran syns Björn Söder. De två personerna efter honom känner jag inte riktigt till, men de två längst bort är Erik Almqvist och Ted Ekeroth. 

Åhörarna den dagen. Jag kan inte avgöra om alla på bilden är Sverigedemokrater. Det var av naturliga skäl en hel del journalister närvarande, liksom några som bara verkade vara allmänt nyfikna. 

Jimmie Åkesson till vänster och Richard Jomshof till höger. Åkesson har som ni ser förändrat både stilen och utseendet sedan den här bilden togs. Jomshof är sig däremot ganska lik.  

SE BILDEN: Att fotografera är att mötas

Ibland brukar jag säga till personer som inte är så insatta i det här med foto att en kamera är som en magisk nyckel. Den kan öppna upp dörrar till platser, sammanhang och människor på ett sätt som inte alls är lika självklart annars. Det har jag varit med om många gånger.  

Så fungerar det för mig när jag just nu går omkring här i Akalla och fotograferar. När jag kommer med kameran har jag alltid en ursäkt för att prata med människor och vara nyfiken utan att det verkar särskilt onormalt eller konstigt. Jag får en glimt in i deras värld vilket är både intressant och lärorikt, men också rörande i vissa fall.

Det händer också att en del själva tar kontakt och börjar prata när jag står och fotograferar. Så var det med kvinnan ovanför som heter Irina. Hon berättade att hon bor i huset som syns bakom henne. Hon flyttade från Sovjetunionen till Sverige för 51 år sedan för att gifta sig med en man från Dalarna. Han betydde väldigt mycket för henne och paret bodde i många år i ett fint hus i Spånga. Men när hennes man dog blev hon tvungen att sälja huset och flytta till en lägenhet i Akalla.

Det äldre paret stod och vilade sig i det bleka vårljuset när jag fick syn på dem och sa hej! Vi pratade en stund och det visade sig att de hade flyttat till Sverige från Finland för många år sedan. Nu bodde de i Husby. Det är viktigt att vara ute och röra på sig varje dag, annars blir man stel i kroppen, sa kvinnan med tydlig finsk brytning. Sedan började paret sin långsamma vandring upp för backen från Akalla till Husby. 

Killarna var innerligt trötta på grillad korv, fick jag veta. Därför låg det bananer på grillen istället. Alla tre bodde inne i stan och hade spenderat helgen på ett scoutläger i Akalla/Husby tillsammans med ett gäng andra ungdomar. De tyckte att utsikten över Järvafältet var väldigt fin och att helgen hade varit kul.   

SE BILDEN: Måste ett fotoprojekt ha en tydlig berättelse?

När jag en gång i tiden pluggade till journalist fick jag lära mig en mycket viktig läxa. Nämligen hur avgörande det är att i förväg veta vad det är som ska berättas innan man samlar på sig en massa information. För om du inte vet det lär du för det första inte ha en aning om vad du letar efter. Och för det andra så kommer du med största sannolikhet att samla på dig fel information som du sedan får sitta och försöka vaska fram något vettigt ifrån - vilket nästan aldrig blir bra. 

Det låter säkert självklart men kan vara väldigt lätt att missa. Trots denna lärdom i bagaget tänker jag att när det gäller just fotoprojekt så måste det kanske inte vara lika viktigt att i förväg veta vad man vill berätta. Kanske funkar det faktiskt att bara ge sig ut och samla på sig en massa information i form av bilder och sedan i efterhand se om där finns något intressant.

Däremot tror jag att det behövs en avgränsning. I alla fall är det så jag just nu jobbar med mitt eget fotoprojekt. Jag vet inte vad det är jag egentligen vill berätta eller tala om, däremot har jag avgränsat mitt fotograferande till Akalla där jag bor. Och där går jag nu omkring på helgerna och samlar på mig bilder så mycket jag kan. 

Möjligen skulle jag kunna säga att jag kan se en vag idé framför mig när jag blundar riktigt hårt. Eller kanske mer en känsla. Att bilderna ska upplevas som lite mystiska, på något sätt. Som om en person utifrån betraktar och undersöker en främmande miljö. Vilket också är helt sant.