Man är sällan först med en idé

När jag skriver detta sitter jag i Karlskrona inom hemmets trygga hank och stör. Men i dagarna har jag minsann återigen varit på äventyr i självaste huvudstaden. Som vanligt när jag är där passade jag på att springa förbi Fotografiska. Den här gången för att spana in utställningen med Christer Strömholms bilder. Mycket sevärd och inspirerande, måste jag säga. Rekommenderas varmt.

Jag brukar också kika inom Kulturhuset när jag är i Stockholm och den här gången bjöd den titten på en liten överraskning. Jag hittade nämligen boken Människor i Stockholm av fotografen Rolf Wertheimer. Jag har aldrig hört talas om varken fotografen eller boken i fråga, men den blev ju genast högintressant med tanke på mitt eget gatufotoprojekt här i Karlskrona som jag har valt att kalla för Människorna i min stad.

Det är helt enkelt så att Rolf Wertheimer på sätt och vis redan har gjort det jag håller på med – fast i Stockholm då. Plus under en mycket längre tidsperiod eftersom hans bilder spänner mellan åren 1959 och 1996. Men ändå, de gemensamma tankegångarna är tydliga och det är bara att konstatera att man mer eller mindre aldrig är ensam om en idé.

Fast det hade jag såklart inte trott heller. Jag får trösta mig med att jag i alla fall är först i Karlskrona med det jag håller på med (om nu inte någon hinner före, vilket jag i och för sig inte tror...). Det är ju alltid något.

Sist men inte minst. Häromdagen fick jag mejl från Tyskland. Min Leica M6 är tydligen snart fixad. ÄNTLIGEN! 

En bra svartvit bild har täckning i både låg- och högdagrar

Nuförtiden är det rätt så populärt med kraftiga kontraster i svartvita bilder. Det är igensotade skuggpartier och till och med urblåsta högdagrar ibland. Förmodligen kan man skylla denna trend på fotografer som Anders Petersen som mer eller mindre har gjort den djupa svärtan till sitt signum. 

Personligen har jag haft svårt för att anamma detta brutala förfarande. Så fort jag börjar dra för hårt i spakarna hör jag en inre röst som skriker i mitt huvud; nej, nej, nej – du ska ha täckning i både de ljusa och de mörka partierna. Förstör inte din bild! 

Detta låter säkert aningen oroande – och det är oroande. För tänk om det rösten säger stämmer? Är det helt enkelt viktigt att bilder har täckning i både låg- och högdagrar? Nja, egentligen inte, allt handlar såklart om tycke och smak. 

Men var har jag och många med mig fått denna försiktiga hållning ifrån? Tja, det verkar vara en ganska gammal tradition. När jag till exempel besökte bibblan för ett tag sedan bläddrade jag i en bok från 1970-talet som handlade om svartvittekniker. Där framgick det att man borde exponera, framkalla och kopiera med målet att få maximal täckning. 

Å visst låter det som zonsystemet? Precis! Det leder oss i sin tur till fotoikonen Ansel Adams som blev världsberömd på grund av sina fotografier med stort kontrastomfång och som redan på 1930-talet var en föregångare när det gällde HDR-bilder. Så säkert kommer mycket från honom.

Fast själv har jag med tiden hamnat i ett slags mellanläge vilket innebär att det får bli så där lite lagom mycket kontrast. Och förmodligen är det väl så de flesta av oss tänker. Det kan helt enkelt vara risky business att ta ut svängarna för mycket åt både det ena eller andra hållet. Någon kan ju ta illa upp...

Det finns inga fotografiska sanningar – bara livssanningar

Nej, jag är knappast ensam om att göra den här upptäckten. Ändå slog den mig som en blixt från klar himmel häromdagen. I så många år har jag jagat fotografiska sanningar, receptet på hur man utvecklas som fotograf, det rätta förhållningssättet. Och så kom jag fram till att det inte finns några fotografiska sanningar – bara livssanningar.

Så är det faktiskt och upptäckten drabbade mig när jag läste boken The Seven Habits of Highly Effective People. En slags framgångsbok författad av den numera framlidne amerikanske professorn och internationellt erkände ledarskapsikonen, Stephen Covey.

Vad är det nu jag försöker säga, undrar kanske en och annan läsare. Jo, det jag menar är att utveckling, effektivitet och framgång handlar om en övergripande livsfilosofi som gäller hela din tillvaro. Du kan inte bara bryta ut din fotografi från resten och tro att det ska funka. Det är helheten som räknas.

Det märkliga är att jag har jag läst så många erfarna fotografer som har försökt säga detta om och om igen. Ändå har polletten inte trillat ner. Kanske är det för komplext för att ta till sig så där rakt av, eller för banalt. Svårt att veta.

Lärdomen är i alla fall den att livet är fotografi och fotografi är livet. Så måste det vara.

På tal om något helt annat så har jag uppdaterat min gatufotoguide med några nya bilder. Den finns alltså fortfarande tillgänglig att ladda ner och sprida vidare.